Vad händer om du tar Final Fantasy och blandar ihop det med Pokémon och Ni no Kuni? Resultatet blir det japanska rollspelet World of Final Fantasy. I väntan på Final Fantasy XV så släpptes detta spel som är smockfullt med Final Fantasy fanservice; allt från det första spelet till det senaste.
World of Final Fantasy handlar om trillingsyskonen Lann och Reynn. Lann är en jobbig kille som säger ”Dude” alltför ofta och saknar takt. Hans syster däremot lyfter upp spelet; hon är smart och sarkastisk på ett roligt sätt. I början av spelet vaknar de upp med (surprise!) minnesförlust i ett väldigt tomt ’Nine Woods Hills’ och det är här äventyret tar fart. De träffar på Enna Kros som övertalar dem att gå genom en portal som tar dem till världen Grymoire, vilket är den värld som spelet utspelar sig mest i. Där kommer de nämligen få bättre svar på vilka de är och vad som har hänt. Spelets story är lång och underhållande, det kan ta ungefär 50 timmar att ta sig igenom alla olika kapitel och ändå ha mycket kvar att fixa. Tyvärr är den första timmen full av information om hur spelet fungerar, väldigt mycket pauser mitt i strider för att förklara varje aspekt vilket kan kännas oerhört drygt för någon som redan är inbiten Final Fantasy-spelare. Ju längre in i storyn du kommer, desto fler nya ställen låser du upp att besöka, samt nya monster att upptäcka. Dock är spelet väldigt linjärt med väldigt få ”nooks and crannies” att utforska, och jag saknar verkligen en världskarta.
Kända ansikten
Under spelets gång kommer Lann och Reynn att få träffa på olika kända karaktärer från en hel drös av Final Fantasy-spel, som t.ex. Cloud Strife (Final Fantasy VII), Yuna (Final Fantasy X), Refia (Final Fantasy III) och många fler. Dessa karaktärer bor nu i Grymoire och syskonen ska oftast hjälpa dessa med olika uppgifter, vissa ger en även sido-missions som du kan spela genom för lite mer omväxling och bakgrundsfakta. Varje karaktär har även en egen röstskådespelare och dessa röstskådisar har gjort ett fenomenalt jobb. Till min stora besvikelse så blir de kända ansiktena aldrig en del av din grupp; du kan alltså inte använda dem i strid. Då kanske ni undrar: Va? Ska man spela genom spelet med enbart två karaktärer?! Svaret är både ja och nej.
Mirages!
I Grymoire finns det en massa monster. De är alla oerhört söta versioner av vanliga monster från de olika Final Fantasy spelen. Dessa monster kallas för mirages och det är här spelet efterliknar spel som Pokémon och Ni no Kuni. Dessa mirages kan du nämligen fånga för att sedan träna upp och använda i strider mot andra mirages. Mirages kräver olika sätt på att bli fångade, så man måste experimentera med olika spells och attacker för att kunna ”fånga alla”. Mirages kommer i olika format; XLarge, Large, Medium och Small. Lann och Reynn kan använda två mirages var i striderna; dessa kan radas upp på karaktärernas huvud likt en totempåle, eller så kan de få vara fria. När de är ”stackade” så ser det inte bara riktigt komiskt ut, det gör även att man blir starkare i alla aspekter. Du kan dock få ta för mycket skada i en strid och då ramlar dina mirages av dig och behöver radas upp igen. Balans är a och o!
Striderna i spelen är turordningsbaserade, vilket inte är helt ovanligt för Final Fantasy-spel. I början är striderna oerhört tråkiga eftersom man är fast i en ’tutorial’, men med tidens gång blir det mer och mer knepigare och roligare strider. Hur många turer per (aktiv) runda du har beror helt enkelt på om dina karaktärer och mirages är ’stackade’ eller inte. Är de ej ’stackade’ så får du kontrollera fler karaktärer men de är alla automatiskt svagare än om de var ’stackade’ tillsammans. Det är helt upp till hur spelaren!
Efter varje vunnen strid får man XP, gil (valuta) och loot, likt alla tidigare Final Fantasy spel. Fastän huvudkaraktärerna levlar upp har de själv inga förmågor eller någon magi. Det är helt enkelt upp till vilka mirages man använder, eftersom de utvecklar olika magier och förmågor. Det är alltså viktigt att träna upp ett brett sortiment av olika typer, då det kommer att gynna dig i slutändan. Tyvärr kan det kännas tråkigt att behöva samla på sig och träna upp mirages då det finns en väldig massa. Ju mer man spelar desto mer märker man hur ofta man måste byta ut och hitta rätt för att avancera vidare på bästa sätt. Det är enkelt att bara rycka på axlarna tillslut och enbart köra på en viss setup för att sedan byta ut när det behövs; det blir liksom lite långtråkigt i slutändan.
Chibi-stil
Spelet har två olika grafiska stilar, en lite mer vanlig JRPG-still men även en chibi-stil. Chibi är lite mer ”sött” och det är den som gäller i Grymoire. Huvudkaraktärerna kan skifta mellan sina vanliga utseenden och sina chibi-looks. Jag hade önskat att spelet höll en viss still istället för båda. Själv är jag inte mycket för chibi, men de olika stilarna har även en viss funktion i spelet. Genom att växla mellan de två olika stilarna så blir ens huvudkaraktärer mindre eller större. Detta gör att man kan mer anpassa vilken uppsättning av mirages man vill ha. När ens huvudkaraktärer är chibis så kan de sitta på en Large mirage samt ha en small på sitt huvud, till skillnad från deras vanliga skepnad som bara kan använda Medium och Small.
Soundtracket i spelet levererar, vilket inte är en överraskning. Något som jag älskar med Final Fantasy-spelen är dess fenomenala musik. Musiken i bakgrunden är oftast remixer av gamla tracks från andra spel i serien, vilket ger en ännu mer nostalgi. Givetvis finns en version av chocobo-låten med i spelet! Tillsammans med oerhört talangfulla röstskådespelare (Jennifer Hale är Plumed Knight!) så finns här inte mycket att klaga på i ljudväg. Eller jo, kanske Lanns konstanta ”Duuuuuude!”.
Recensionen är baserad på PlayStation 4-versionen.
Prisbild 498kr
Recensionskod tillhandahållen av Koch Media / Square Enix
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.