TOHU

Två av mina tre senast recenserade spel har varit i genren peka/klicka. De första två spelen i The Dark Eye-serien föll mig inte särskilt väl i smaken. Nu har jag fått ett tredje i genren – men inte ur samma serie…

I en 2D-värld där planeterna är fiskar och steampunk regerar… ”Hmm” kanske du tänker, försiktigt skeptisk till vad som komma skall. Det funderade jag också på. Blandningen låter minst sagt bisarr, men det är så världen i TOHU bäst beskrivs: steampunk, fiskplaneter och plottrigt.

The Sacred Engine är, som översättningen lyder, en helig motor som finns på hemplaneten till vår lilahåriga protagonist The Girl (ja, hon heter faktiskt så) och hennes alter-ego hon kan förvandla sig till, roboten Cubus, ej att förväxla med klädkedjan. Den mystiska motorn benämns helig eftersom den är kraftkällan till alla fiskplaneter. Tjejen vaknar av ett kraftigt bankande och går ut från sin hydda. Hon får se figur iförd en mörk kappa där allt man kan se är dennes ögon. Figuren har slagit sönder motorn. Tjejen blir inkastad i ett äventyr med mål att reparera motorn. Under färdens gång måste hon hitta speciella verktyg och lösa kluriga uppgifter alltmedan hon får reda på mer och mer om motorn och den mörka figuren. 

Spelets grundläggande gameplay går ut på att klara av pussel genom att du pekar med höger spak och om pilen förvandlas till en hand kan man klicka med kryss – precis som alla spel i genren. Man kan även plocka upp objekt på marken och använda som lösningar i en del pussel – också det precis som alla spel i genren. Eftersom kontrollerna är så pass sparsamma kan man tycka att kontrollens vibrationer eller rörelsesensor används, men tyvärr. Kontrollen känns lite underanvänd även om jag i det här fallet uppskattar det enkla.

Det som får TOHU att sticka ut från mängden är två saker: det rytmbaserade minispelet och att tjejen kan förvandlas till Cubus, roboten. Minispelet går ut på att trycka när en pil som ständigt rör sig nuddar röda fält. Klarar man att träffa alla utan att misslyckas låser man upp en ledtråd som består av bilder. Nu blir inte spelet extremt mycket enklare för det, eftersom man ibland bara ser vilka saker som hör ihop, men inte hur man ska föra dem samman. Att förvandla sig är väldigt enkelt, du trycker bara på fyrkant och POFF, nu är du en robot! Förvandlingen har inte någon cutscene eller utdragen animation utan den sker omedelbart. Den tillåter spelet att sömlöst flyta på. Tjejen är liten och smärt medan Cubus är stor och kraftig, det är något som speglas i deras gameplay. Spelar man som Tjejen kan man klättra och krypa genom mindre gångar och spelar man som Cubus kan man lyfta tunga objekt och nå saker längre bort. Jag gillar båda delarna väldigt mycket, ingen av de två formerna känns onödig eller orättfärdigad. Det enda jag inte gillar är när man ska klättra som Tjejen, för ett klick är ett steg och det blir snabbt tidskrävande.

Min favoritnivå i spelet: cirkusfiskplaneten. Tre olika minispel ska klaras för att komma vidare.

Även om man bara kastar ett getöga på en bild från spelet kan man lägga märke till en hel del underligheter. Om man inte ser en planet som är en fisk, ser man planeternas märkliga verktygsdjur. Exempelvis finns det trollsländor som är skruvmejslar, eldflugor som är glödlampor och ett kaffesörplande dammsugarkryp. Nej, det är sant, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat hitta på det här! Allting är så galet snyggt kontrasterat och detaljerat ritat. Tjejen har lila hår med lila kläder och mycket av spelets grundfärg är just lila. Man kan tänka sig att det blir väldigt otydligt när man lägger lila på lila, men det är just det här som är så imponerande med kontrasterna: vad som är vad är alltid tydligt! Trots att det konstant är många detaljerade saker på skärmen samtidigt blir det aldrig heller outhärdligt plottrigt. Det finns också unika (tja, mer unika) djur som är samlarobjekt. Eftersom de vanliga djuren redan är unika kan det vara svårt att urskilja dem, men det är inte överdrivet svårt, så länge man trycker på allt man ser. Animationerna är inte märkvärdiga överhuvudtaget, men inte heller dåliga, de finns och gör sitt jobb. Spelets övriga visuella delar är helt klart det starkaste argumentet för att spela; det är så vansinnigt vackert!

Inte bara det visuella är välutfört, ljudbilden är också den högklassig! Ett xylofonliknande instrument är soundtrackets huvudsakliga läte, andra instrument används också, men klinkandet är ständigt närvarande. Vissa ljudeffekter är dock inte helt tipptopp. Trampljuden låter faktiskt lite billiga, men det gör inte så mycket när den underbara musiken ständigt finns i bakgrunden. Kompositören är Christopher Larkin som kanske mest är känd för sin musik i Hollow Knight. För att dra en parallell mellan de båda spelens musik använder sig Larkin av ett huvudinstrument (fiol i Hollow Knight) som sätter atmosfären för spelet genom att existera i perfekt symbios med det visuella. Fiolen ger ifrån sig ett deppigt läte som beskriver underjordens mörka skrymslen. Xylofonen, å andra sidan, livar upp och sätter en lekfull stämning som finns i alla aspekter av spelet, inte minst i den knasiga världen av fiskplaneter och den lättsamma men också allvarliga handlingen.

Tohu är ett riktigt bra spel; handlingen är tillfredsställande, musiken och det visuella är underbart från början till slut och den enorma variationen av problemlösande gör spelet till mer än bara ännu ett peka/klicka-spel. Svagheterna är små, men en handfull: handkontrollen är underanvänd, att klättra kräver många klick och är tidskrävande samt att spelets budskap (man får reda på det när man klarat av spelet) trycks upp i ansiktet på spelaren. Med det sagt är kontrollerna fortfarande acceptabla, Cubus väger upp för Tjejens långsamhet och budskapet ’foreshadow:as’ logiskt och snyggt vid ett par tillfällen. I min bok har det inte gjorts ett så här bra peka/klicka-spel sedan första säsongen av Telltale’s The Walking Dead. Att man kan ta sig genom upplevelsen på bara ett par tre timmar gör spelet än mer tillgängligt. Toppklassat och klart!