Destroy All Humans! 2 – Reprobed

Bitter, aggressiv rymdvarelse attackerar ryssar och fäller dräpande kommenterar. Det skulle kunna vara en extremt kort beskrivning för ’remaken’ av Destroy All Humans uppföljaren som nu kommer i en ny skrud. Får se om Kryptos sköna buttra one-liners håller hela vägen!

Krypto är tillbaka! Denna gång har den argsinte, demoleringsglade rymdvarelsen kommit in i en härva av erövrande – allt för att hämnas på de ryssar som sprängde hans överordnade. Samtidigt som han nu måste följa order (så mycket det går om man är en anti-auktoritär rymdgubbe) från den AI rekreation av hans bortgångne chef, lyckas han kära ner sig i en kvinnlig superspion och upptäcka att ännu ett gäng rymdvarelser förökar sig på planeten. Allt detta med 60-talet influerandes i smak och ton någonstans i bakgrunden. Det blir därför ett referensmaraton där Krypto spränger sig fram i USA, England, Ryssland, Japan och självaste rymden – hualigen! Rymdmannen är verkligen på krigsstigen, precis som i föregångaren!

Som ni märker är det en eklektisk berättelse som tar dig från snyggt varierade omnejder med förstörbara byggnader, till analsondering och UFO flygande som kommer glädja de flesta i de runt tio – elva timmar det tar att spela igenom spelet. På varje plats kan du ikläda dig utseendet av en människa om du så vill och därmed ges tillgång till fler sidouppdrag. Då fylls spelandet upp ännu mer. Det är knasigt, högst dödligt och allt med mängder av refererande till populärkultur – särskilt James Bond.

Ett vapen får folk att… ja dansa….

Som spel duger det alldeles utmärkt och med sin etablerade tredjepersonsvy parat med mängder av vapen som kan uppgraderas allt eftersom du klarar av uppdrag tas du hastigt mot spelets slut. Det må finnas sidouppdrag att göra som sagt, men i ärlighetens namn är dessa aldrig något som riktigt förgyller spelet. Inte heller lyckas spelets grundläggande spelupplägg övertyga, då det allt för ofta rör sig om ”gå till punkt A, skjut punkt B” etc. Inte för att saker och ting behöver vara mer än så, men det blir bra torftigt, särskilt då spelets torra humor och referenstunga upplägg snart tangerar leda.

Om du däremot ser till att bara slappna av och låta spelet föra dig framåt så naturligt det går, så är det ändå kul i stunden många gånger. Förstörelsen och förödelsen man kan orsaka är spelets största styrka och bara det faktum att du kan lyfta upp människor och objekt med telekinesi gör att spelet lyfter. Just glädjen att kasta soldater så långt att de förvandlas (skrikandes) till en prick på himlen gör det hela bara lite roligare. Just den fysikbaserade galenskapen som inträffar är en av spelets höjdpunkter, oavsett om det är med ditt UFO eller självaste Krypto.

Berättelsen i sig är putslustig och ibland lite väl på näsan vad gäller sin humor – särskilt de gånger den stjäl rakt av från film och tv, istället för att snyggt göra hommage. Här blir det mer unket. Spelet vill vitsa till det genom att ge Krypto ett kärleksintresse, men det känns påtvunget och väldigt färglöst.

Nåja, tack och lov kan man uppgradera både ens UFO och arsenalen hos Krypto och detta görs via de poäng man får genom att klara av uppdrag. Denna process är stark och är gjord via en god balans. Det känns tillräckligt varierat för att kännas aningen mer djupt än genomsnittet, men samtidigt lättsamt och lättillgängligt för de flesta.

Vad som också är lätt att ta till sig är spelets utseende. Det är en härlig pastisch av 60-tals stil, där hommage till klassiska sci-fi rullar konstant sveper förbi. Grafiken är aningen karikatyrisk på ett underhållande sätt, och detta tillsammans med ett bra soundtrack och ljudrum gör att spelet höjs ännu mer. Just ögat för detaljer i världsbygget gör att jag ändå känner att detta är en bra remake. Man har inte ändrat så mycket i grundstommen som är spelupplägget och berättelsen – men nog tusan är det en ansiktslyftning detta.

Asså… jag tänker inte ens säga vad det där påminner om….

För varje bra sak, finns något dåligt…

Denna remake är bra för fans av originalet och de som älskar knasigt berättande med mängder av förstörelse. Djupet däremot skriker med sin frånvaro och Kryptos evigt jagande efter referenser av filmer gör att det tappar en del. För att inte tala om de tekniska problem som spelet hade. Jag vill dock ge spelet en chans i det att vi fick tillgång till det innan lansering, men med enorm screen tearing, högst varierad framerate och till och med en krasch av spelet, så är det definitivt värt att avvakta tills fler recensioner kan läsas. Vi spelade på Xbox Series X, och trots att det mer eller mindre är den starkaste spelkonsolen just nu, så gav spelets dåliga optimering konsolen en fight då och då.

Nåja, bortser man från detta – som förhoppningsvis fixas till lansering – är detta ändå ett spel som är kul i stunden. Humorn må vara utmattande mot slutet, och ibland krass, men den gör ändå spelet mer unikt. Att det dessutom går att slunga människor ut i övre atmosfären eller rentav att disintegrera de… gör att spelet får ännu en glimt i ögat. Skulle du vilja spela med en vän finns ett lättillgängligt co-op läge där du kan dela upplevelsen av kampanjen om du vill. Det kanske inte ökar spelets kvaliteter nämnvärt, men att spela med vänner kan höja de flesta spel.

Nåja, om det så är att det bara några timmar in hyvlar bort ditt spelintresse… ja, må så vara… men du har ändå kul just där och då. Vad mer kan man kräva av ett spel? Inte mycket egentligen!