En papier mache-räv kollar på tv. Plötsligt kraschar något in i hans hus. Han går ut för att se efter vad det är och SMACK! Han blir anfallen bakifrån och slocknar. När räven vaknar är hans hem plundrat. Stora stygga vargen har bland annat knyckt hans fjärrkontroll till tvn. Nu är det krig!
Sött, gulligt och okomplicerat beskriver utseende såväl som berättelsen. Man tänker sällan på att världen ser ut att vara gjord av papier-maché då man spelar ur ett isometriskt perspektiv. Det är inget som gör vare sig till eller från, man ser ändå att det är gulligt. I spelets filmsekvenser syns det bättre vad för typ av material karaktärerna är skapta av. Stänk nu en massa färg på världen och vips så har vi Trifox.
Inspiration för spelet verkar ha varit sena 90-talets plattformare. Allra tydligast är inspirationskällan Crash Bandicoot. Inte minst sättet man väljer nivå att spela. Man börjar med att gå in i en dörr som bestämmer vilken värld man ska spela. Väl inne ställer man sig på en platta med en etta på och framför räven dyker en portal upp. Spring in i portalen och börja! Jag gillar det här upplägget, men är medveten om att det för vissa kommer kännas uråldrigt och som ett onödigt moment. Spelet laddar väldigt snabbt då det finns tillgängligt på nuvarande generationens konsoler. Hade det inte laddat snabbt vore det ett uselt implementerat system, men nu känns det som ett roligt moment.
Likt många JRPG:s finns det olika klasser räven kan ha. Warrior, mage och engineer. Warrior är bäst på närstrid. Mage är bäst på långdistans. Engineer är som en hybrid. Klasserna är itne unika, men de är välfungerande. Man kan byta klass fram och tillbaka bäst man vill. Spelet har tre världar med varsin slutboss som är en av de här klasserna, så det finns all anledning att prova sig fram till vilken klass som är bäst för just den värld man ska ta sig an härnäst. Då räven inte har några egna attribut man kan uppgradera (magisk skada, liv etc) går bytena mellan klasser smidigt. I praktiken går bytet/tillökning av förmågor till på samma sätt man väljer nivå. Gå in i rummet med klasserna, välj klass, köp och använd sedan förmågor till sagda klass. Varje klass kan använda fyra förmågor samtidigt så det finns många möjligheter att skräddarsy förmågor efter personlig preferens.
Vibbar från Crash Bandicoot: Warped
De tre klasserna kontrolleras på samma sätt men med olika förmågor. Utöver att använda förmågor kan man hoppa, dash:a och plocka upp föremål för att lösa pussel. Men det är också egentligen allt. Ingenting med gameplay är nyskapande. Nu behöver inte något vara nyskapande för att vara bra – eller till och med riktigt bra. I det här fallet är det bra, punkt slut. Pusslen är väldigt enkla och bossarna är dugliga och uttråkande. Ju längre in i spelet man kommer, desto mer utdragna blir bossarna. Jag skulle inte säga att de är svårare, men spelet erbjuder en illusion av utmaning. Exempelvis att delar av marken försvinner och bossen skjuter långsamma missiler. Det är inte svårt, men när man behöver springa från projektiler och hoppa från plattform till plattform blir det oerhört snabbt utdraget.
Ljudeffekterna är funktionsdugliga, men inte minnesvärda. Du plockar upp ett mynt och det låter pling, en flaska liv och det låter plong. Jag skulle inte säga att ljudeffekterna är generiska, men de sticker inte heller ut. Detsamma går att säga om musiken. I den största delen av spelet är musiken i bakgrunden, men när man slåss mot bossarna får den en klart tydligare roll. Bossarnas musik är aldrig riktigt bra, men de sätter en stämning väl som, även i den här aspekten, påminner om sena 90-talets plattformare. Vad det betyder är att de har väldigt tydliga melodier och de senare bossarnas musik har en allvarligare ton än de tidiga.
Trifox är ett härligt litet spel som går att klara av på några få timmar. Nästan allt med spelet är bra, med några få undantag, men inget får det att riktigt sticka ut från mängden. Det är gulligt, det är skoj och det är delvis prisvärt. Ser du att det finns till rabatterat pris, slå till.
