Rollerdrome

Är det någonting vi lärt oss av dystopiska framtidsberättelser, är det att människan kommer tappa respekten för mänskligt liv och skapa direktsända gladiotorsporter. Där deltagarna inte bara slåss för ära och berömmelse, utan snarare för att fortfarande få ha livet i behåll. Det är dags att snöra på oss rullskridskorna och ladda våra vapen. Vägen till toppen är farlig och blodig, och vi ska placera oss högst upp på tronen.

I filmer som The Running Man, Rollerball, Death Race 2000 och Deathrow Gameshow får vi se hur mänskligheten åker på en mental tidsresa till gamla romarriket och låter människor slåss för sina liv för TV-underhållningens skull. Vi har såklart fått se detta i spelväg i form av Smash TV och Carmageddon. Nu är det dags för oss att stifta bekantskap med en ny sport som är minst lika dödlig: Rollerdrome. Vi tar på oss rollen som Kara Hassan. Hon är en nykomling i sporten, men tävlingsledningen och hennes medtävlande inser att hon har stor potential att utmana sportens giganter.

Konceptet är enkelt: spelaren ska åka rullskridskor på en bana. På banan finns ett gäng hopp och ramper som man kan använda för att visa sina färdigheter i luftakrobatik eller att grinda längs de metalltäckta kanterna på dem. På banan finns även ett gäng hejdukar iförda skyddsutrustning och beväpnade med allt från spikade basebollträn, krypskyttegevär och raketkastare. De åker förvisso inte omkring på rullskridskor, men de slår hårt och är oerhört träffsäkra. Som tur är har även spelaren en arsenal med vapen till sitt förfogande. Till en början får man nöja sig med dubbla pistoler, men ju längre in i turneringen man kommer få man även hagelgevär och granatkastare. Således ska man förutom att visa sina akrobatiska färdigheter döda samtliga hejdukar på banan innan de dödar dig.

För att motivera spelaren att utföra avancerade hopp och trick, istället för att bara skjuta alla fiender, har utvecklaren fattat det kloka beslutet att begränsa ammunitionen. Det spelar ingen roll vilket vapen du skjuter med, ammunitionen förbrukas på samtliga vapen när du avfyrar skotten. Enda sättet att få ny ammunition är att utföra akrobatiska konster. Jag tycker som sagt att det är helt rätt beslut. Eftersom spelaren då blir tvungen att hänge sig åt konceptet för att överhuvudtaget ha en chans att klara sig. Vad som verkligen får det att fungera är att spelet i grund och botten är ett välgjort skatespel, med otroligt välgjorda, lättförstådda och lätthanterliga kontroller. Vapenhanteringen är även den välgjord och den kommer inte i vägen för skridskoåkandet. Den största anledningen till det är att man inte behöver fokusera på att åka framåt. Efter att ha inlett åkandet med styrspaken kommer Kara fortsätta att skrinna framåt av sig själv tills man får henne att stanna. Det gör att det är väldigt lätt att kunna lägga fokus på en sak i taget.

Det blir dock rörigt och kaotiskt på banan såklart. Under tiden man är i full färd med att snurra sig genom luften, skjuter fiender och undviker projektiler, kommer nya fiender att strålas in på banan. Till en början gjorde det här mig frustrerad och tyckte att spelet inte spelade på samma villkor som mig. Men sedan kom jag in i det och insåg att det är meningen att vi inte spelar på samma villkor. Min ilska gentemot regimen måste ju komma någonstans ifrån eller hur? Håller man in vänster triggerknapp startar man vad spelet kallar för Reflexläget. Det innebär att under en begränsad tid saktas tiden ner. Vi får då en tillfällig paus i kaoset och kan använda detta läge för att placera extra dödliga skott på fienderna.

Turneringen i spelet är uppdelad i tre omgångar. Gruppspel, semifinaler och slutligen finalen. Omgångarna består av fyra, tre, två och slutligen en arena. Innan första banan i vardera omgång får vi genomgå ett slags utforskningsläge, där vi i förstapersonsvy får styra Kara från omklädningsrummet till scenentrén. Förutom att bara gå från punkt A till punkt B kan man ta lite omvägar för att läsa lappar och dokument eller varför inte spana in vad våra medtävlande döljer i sina skåp. Det kanske döljer sig snaskiga hemligheter i TV teamets kontrollrum? Detta ger betydligt mer substans till spelet och det blir mer än bara ett udda sportspel, eftersom att det kombineras med en Vandringssimulator där vi får utforska livet i en dystopisk framtid med en obehaglig regim. Det går även att överhöra konversationer där det ibland framgår att inte alla människor tycker att denna dödliga typ av underhållning är någonting vettigt att ägna sig åt.

Frustration är som sagt väldigt förekommande och för det mesta är det ett medvetet val. Här fungerar den som en gnista till det jävlaranamma som får en att återigen plocka upp handkontrollen och försöka igen, trots de ständiga misslyckanden man kommer råka ut för i detta oerhört utmanande spel. Det jag däremot snarare irriterar mig på är de utmaningar som listas på varje bana. Förutom den grundläggande utmaningen i att döda hejdukar och försöka överleva, finns det även andra saker man ska lyckas med för att plocka ännu fler poäng. Utmaningarna kan vara allt från att lyckas med ett specifikt avancerat trick, döda en typ av hejduk med ett specifikt vapen eller samtidigt som man genomför ett trick. Det kan även vara att samla alla orangea symboler som svävar på olika platser på banan, göra ett specifikt trick vid en blå symbol, besegra sluttiden eller sätta rekordtid.

Utmaningarna är inte ett problem i sak. För de som vill känna att de bemästrat ett spel extra mycket är det här perfekt. Mitt problem ligger i att de i slutändan inte är frivilliga utan obligatoriska. Nej man måste givetvis inte klara av samtliga utmaningar, men du måste klara av tillräckligt många för att komma vidare till nästa omgång. Jag förstår tanken, eftersom det går i linje med spelets premiss i att bara de bästa spelarna överlever i Rollerdrome. Det dödar dock underhållningen en aning, eftersom att överleva banorna utan att dö ibland känns lättare sagt än gjort och att starta upp en tidigare avklarad bana för att klara av vad som egentligen borde vara extra saker, blir ett jobbigt hinder att ta sig över rent mentalt. Som tur är räknas utmaningarna som avklarade även om man inte skulle överleva till slutet av banan, vilket underlättar en hel del.

När jag dock övervinner hindret och startar banan igen, ser hur den charmiga grafiken som påminner mig om serietidningar från 90-talet komma till liv. Jag hör rullskridskorna mot marken, hör den härligt pumpande syntmusiken som blandar sig med publikens sorl samt hur fiendens projektiler vina farligt nära Karas kropp. Då inser jag att det bara är att hänge sig, för trots irritationen är detta underhållning på hög nivå.

I grund och botten är Rollerdrome ett välgjort sportspel där man åkerrullskridskor. Men med den dödliga twisten med skjutvapen och partier av Vandringssimulator som antyder att det finns en berättelse här också, får spelet en unik röst som spelälskare av alla slag borde lyssna på. Ja det är oerhört frustrerande nästintill hela tiden, men ibland är frustrationen precis det som behövs för att tända till och försöka igen och igen tills vi når toppen.