Hem RecensionerSpelrecensioner Barn Finders

Barn Finders

av Emil Johansson

Ibland snubblar man över något väldigt udda. Det kan vara fantastiskt på många olika vis. Måhända underskattade eller bortglömda klassiker, eller kanske något så katastrofalt att det blir underbart igen. Något som får en att undra vem som tyckte det hela var en bra idé eller vem publiken var.


Barn Finders är den typen av spel som får spelaren att ställa sig så otroligt många frågor – bl.a. hur, vem, varför? Tro inte att detta är en sågning, nej, nej. Men ropa inte hej än. Låt oss först kika närmare på vad i helsike detta är.

Jag är ett stort fan av “realityserier” såsom Storage Wars, Pawn Stars och American Pickers. Serier som dessa är otroligt avkopplande och tveklöst ett par av få saker som verkligen kan få mig att stänga av hjärnan och slappna av. Att glo på illa sammansatta dramer medan folk köper och säljer diverse gamla prylar till varierande framgång triggar något i min latenta reptilhjärna.

Många gånger har jag önskat att det fanns ett bra spel som lät mig sälja av historia, eller skräp, till högstbjudande. Dessvärre har dessa lyst med sin frånvaro, utöver några få mobilspel med ytterst påträngande mikrotransaktioner och bristande gameplay. Det har helt enkelt inte funnits ett sätt för någon som mig att ta del av den här världen – inte förrän nu.

Barn Finders är inte bara titeln på spelet i sig, utan även på den pantbank (som karaktärerna kallar butiken de äger, trots att det egentligen inte sker något direkt pantande) man äger och behöver fylla på med nya varor att sälja. Detta gör man via att besöka diverse platser, allt från “förrådsauktioner” till övergivna hus och hem – till en början.

På de banor som är övergivna hem så finns det väldigt enkla logiska pussel. En låst dörr kommer antagligen behöva en nyckel som finns placerad någonstans på banan, antagligen undangömd bakom en tavla eller i ett skåp. Ibland måste du kanske använda saker såsom lådor för att kunna nå ett annars onåbart objekt. En hel del på banorna är bara där för att du ska kunna ha sönder och/eller återvinna dem för mindre summor pengar. Men se upp, för de där lådorna kan vara just vad du behöver för att nå den där sista grejen! När man inser att man just kan ha gjort ett misstag som hindrar en från att få 100% uppsamlade objekt på banan så uppstår en lekfull frustration, oftast.

Som tur är kan du återvända till platser du redan besökt vid senare tillfällen för att samla ihop lite nya grejer och plocka på dig den där lömska föremålet som undslapp dig och ditt maniska samlande förra gången. Vissa föremål är väl undangömda, så du måste undersöka varenda hörn för att inte missa något. Detta kan kännas frustrerande ibland, men jag uppfattade trots det aldrig att det kändes orättvist. Särskilt när man kommer in i hur utvecklarna tänkt.

På förrådsaktionerna får du en chans att utforska närliggande område för lite skrot och korn som kan dryga ut kassan en aning, innan det är dags att spendera dina surt förvärvade pengar på en skitigt garage som kanske gömmer på en hel del skatter. Dessvärre känns det inte riktigt som att det finns någon direkt risk här, då man alltid verkar få igen de pengar man spenderat på vad man nu hittar i förrådet.

Hade det faktiskt funnits en strategi och logik till budgivningen, en riskkalkylering, så hade de segmenten varit spännande och inte bara känts som att de drog ut på tiden. Visst kan du förlora en budgivning, men du förlorar inte förrådet för det. Du får helt enkelt bara samla på dig mer pengar genom att återvända till tidigare platser, samla på dig fler fynd, sälja dem i butiken och sedan återvända till auktionen för ett nytt försök.

Angående att sälja saker i butiken så får du inte sätta egna priser, det är trots allt ingen “business simulator”, även om det hade varit väldigt kul att få hålla kolla på vad som var hett på marknaden och prissätta baserat på efterfrågan. Det du kan göra är att köpslå med intressenter och, med ett skickligt finger, bringa in ett par dollar extra. Misslyckas du dock med det lilla minispelet, där man ska tajma in en pil, som snabbt far fram och tillbaka, i ett grönt område för en lyckad försäljning, så blir kunden upprörd och lämnar butiken. Men frukta ej, då en ny kund snart står framför objektet, villig att spendera pengar på vad det nu än är för skräp du säljer. Just försäljningsbiten kan bli lite seg i det långa loppet och är det närmaste spelet kommer till att få en grinding-session. Så lite tålamod krävs allt.

Man kan visserligen flytta runt varor till andra tomma hyllor för att öka kundkapaciteten i butiken under de korta dötiden man har, vilket definitivt kan anses vara ett plus.

Självklart springer man inte bara runt och plockar på sig saker, ibland behöver man använda sig av ett verktyg, såsom en yxa, spade eller dyrk. Detta gör utforskandet lite extra kul eftersom man inte har dessa tillhyggen tillgängliga från början och ibland faktiskt måste återvända till en bana som kanske har en låst dörr som kräver en dyrk, för att man ska komma åt de dolda godsakerna som förhoppningsvis gömmer sig bakom. Dyrkandet i sig är också ett litet minispel som påminner om det som finns i The Elder Scrolls VI: Oblivion, dock inte lika frustrerande, men som dessvärre mest känns som något som lades till bara för att dryga ut speltiden.

Dessutom finns möjligheten att uppgradera verktygen i sig, men enda gången jag behövde uppgradera något var när jag behövde en ”level 2-dyrk.

Ska jag ge ett tips på vad för verktyg du bör införskaffa först rekommenderar jag ficklampan och “uppgraderingsvapnet”. För vissa banor kommer vara väldigt mörka, och visst kan du släpa runt ett stearinljus om du nu hittar ett, men ficklampan är en bra deal. Uppgraderingsvapnet då, vad är det? Jo. Det krävs för att du ska kunna uppgradera din butik med nya hyllor och skapa stationer för till exempel städning eller reparationer. Varför det inte kunde skett via en enkel meny i in-game-datorn vet jag inte, så det hela känns dessvärre lite klumpigt och onödigt janky.

Ni kanske märkt att jag inte nämnt någon story än. Det finns ett par anledningar till varför, en av dem är för att den storyn som avslöjas vartefter är så fullständigt vansinnig att jag inte vill förstöra det stora nöjet att upptäcka den själva. Vad jag kan säga är att jag inte hade förväntat mig den alls och att den känns onödigt dum under andra halvan av spelet. Den bjöd mig dock på en hel del goda skratt, men förväntar inte en normal eller grundad handling bara, för då lär ni bli besvikna.

Kontrollmässigt är det varken det bästa eller sämsta jag spelat. Det känns lite tyngre att gå runt, nästan som i gyttja, än vad det gör att titta runt, vilket ibland känns lite väl ”flytande”. Det stör inte direkt, men det är märkbart och värt att ta upp. Mer störande moment uppkommer när man ska bära runt på saker, särskilt större ting, som garanterat hade varit otympliga i verkligheten och blir minst lika irriterande att släpa på här.

Som tur är så måste man inte bära tillbaka saker till sin bil själv, för med ett enkelt knapptryck på ”T” så kommer ens medhjälpare, Farbror Billy, och hämtar upp grejerna utan något som helst trassel. Det här sparar garanterat på mycket frustration och får det hela att flyta på rätt fint ändå. Enda gången bärandet gör sig påmint är om man måste laga, sätta ihop eller tvätta av något och man måste bära sakerna till respektive station, men det är snabbt över.

Hade Barn Finders fungerat bättre som ett hidden object-spel; eller kanske ett traditionellt peka/klicka-spel till och med? Hm. Svår att säga. Vissa tycker det har jag förstått, ett par har till och med sagt att det hade varit bättre på mobil. Det senare håller jag inte med om alls. Vad som är så unikt här att de har faktiskt lyckats kombinera hidden object-genren med äventyrsgenren, sett ur ett förstapersonsperspektiv, med en ordentlig dos humor och jank, med en charm som bara en lågbudget studio kan erbjuda.

På tal om charm så kanske det är dags att prata lite smått om grafiken, för den är lite lustigt som ni kanske sett på bilderna. Själva miljöerna är nämligen tämligen snygga, med bra ljus och helt okej detaljrikedom. Ibland ser det ut som att någon smetat vaselin över hela skärmen och allt liksom flyter ihop, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var rätt snyggt ändå, så till den grad att jag faktiskt blev imponerad på ett fåtal ställen. Värre är det med karaktärsmodellerna som ser ut som att de flytt från ett tidigt Playstation 2-spel. De passar inte in i miljön och sticker ibland ut något otroligt, särskilt med sina ytterst begränsade animationer.

Ljudet däremot finns det färre saker att påpeka något om, på gott och ont. Det är varken spektakulärt eller urkasst, tillräckligt men snubblande nära mediokert. Smådetaljer som att huvudkaraktären fiser ibland när man hukar sig lockar till ett gott skratt de första gångerna man hör det, för att sedan bara bli ett med bakgrundsljudet. Inte heller finns det någon direkt musik att tala om och röstskådespel finns det inget utöver några, visserligen roliga, få grymtningar, stön och läten från de karaktärer man träffar på.

Egentligen är det här ett undermåligt spel, i mångt och mycket, men jag kan inte låta bli att charmas av det! Jag har under en lång tid velat ha ett spel där jag kunnat leva ut min personliga dröm som ett av programmen på History Channels tablå. Men inget, förutom några få riktigt usla mobilspel, har funnits. Inte förrän nu. Det är så nischat, lustigt och beroendeframkallande att jag hade svårt att slita mig från det vid ett flertal gånger. Man vill helt enkelt söka vidare efter nästa fynd så fort man avklarat en bana och jag kan inte hata ett spel som skänker mig sådan glädje.


Specifikation

Barn Finders. Lägsta pris ca 150 kronor enligt Steam 2020-07-07.

Recensionsex tillhandahållet av Duality Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar