198X

“Style over substance” är ett uttryck som kommer till mig efter att jag spelat klart första delen av 198X. Den klockar in på ca två timmar speltid och när vi ska få se en del två vet jag inte riktigt. Det hela är egentligen en samling med arkadspel med allt ifrån shoot ‘em ups och japanskt RPG, alla med sina för- och nackdelar. För det känns verkligen som att stilen och atmosfären har fått ta överhanden här framför tight spelmekanik trots variationen bland spelen.

Det jag kan säga är att Hi-Bit Studios verkligen slagit huvudet på spiken när det kommer till just atmosfären. Neonfärgerna lyser starkt i mörka gathörn, pausmusiken doftar Vangelis lång väg, laddningsanimationer som definitivt för tankarna till Mega Man X och spelmekaniken i sig känns som hämtad ur tidigt 90-talets Genesis era. Det är vackert, stilistiskt och väldigt… inne. 80-tals nostalgi har de senaste åren exploderat över hela scenen att det är svårt att undvika. Danny kan knappt spela VR-golf utan att slå minst ett par filmer, serier eller spel som utger sig för att vara retro. Inget fel i det, men som allting som blir överexponerat så känns det lite uttjatat. Vilket är väldigt synd för spelet i sig försvinner lite i mängden eftersom det inte gör tillräckligt mycket eget eller unikt för att verkligen sticka ut. Det enda som känns någorlunda eget är själva upplägget, spelmekaniken skiftar nämligen mellan varje kapitel. Allt är nämligen som en samling minispel som skiljs åt av ganska så fantastiska mellansekvenser. Alltifrån arkadigt shoot ‘em up till klassiskt RPG täcks med varierande resultat.

Mellansekvenserna berättar en ganska så typisk “coming of age” historia med kanske den stora skillnaden att det är en ung tjej, The Kid. Vi följer henne istället för en kille som det oftast är i den här typen av historier. Detta är väl en av de starkaste sakerna med 198X enligt mig. Vi får en väldigt typisk men välberättad historia, men från en tjejs synpunkt. Jag tror det definitivt finns tjejer där ute som lättare kan relatera till henne än vad de kanske kan till Marty McFly. Det behövs fler coming of age historier med tjejer i, något som låter väldigt märkligt att säga men så är det.

Att följa hennes upptäcktsresa på väg in till stadens kärna från förorten och de fantastiska världar som den slummiga arkadhallen erbjuder är hjärtevärmande och spännande, på ett sätt jag inte riktigt känt sen jag var tonåring själv.
Hur hon steg för steg upptäcker mer och mer av en värld hon inte hade en aning om känns läskigt bekant för mig. Hon formulerar sina intryck i form av välskrivna monologer som vissa säkert skulle klassa som pretentiöst, men som jag själv faller för på ett sätt jag inte riktigt var beredd på.

Som jag skrev tidigare är det en serie med relativt korta vinjetter i spelform som utgör kärnan i det hela. Vinjetter med tydliga referenser till de spel som inspirerade dem från 16-bits storhetstid. Vi har slagsmål i gränder som i Streets of Rage (1991), vi har rymdskepp med ett multitud av uppgraderingar som i R-Type (1987), vi har racing alá Out Run (1986) med fantastiska vyer, vi har ett ninjaspel som jag inte kan minnas namnet på för att rädda mitt liv som känn som en ”endless runner” och, tillslut, har vi JRPG:n och (bl.a) Earthbound (1994). De flesta av dessa representeras ganska snyggt rent estetiskt. Men i övrigt..? Nja.

Det jag blev varse var att om man växte upp med spel som 198X hyllar, så kommer man nog lätt ta sig igenom spelet på kanske en dryg timme. Oroa er inte för detta är endast första delen i vad som ska bli en serie av spel, så även om man tycker att speltiden är lite väl kort så kommer det komma mer inom en snar framtid. Det jag vill komma till är att vissa av vinjetterna klarade jag av med bravur, andra inte riktigt lika imponerande. Det fanns delar som fick mig att sukta efter svårighetsgrader för det finns inga, så i slutändan blev jag bara frustrerad och mitt helhetsintryck sjönk ganska kraftigt tyvärr. Visst kanske jag suger, börjar bli gammal och mina reflexer är inte var de en gång var. Därför hade jag definitivt uppskattat att kunna göra det hela lite enklare för mig, ni vet, för att hålla mitt blodtryck lågt och fint.

”Stoppa sabbet”! Ni som minns Televerkets kampanj för att stoppa vandaliseringen av telefonkiosker från 80-talet kan i 198X cosplaya Paolo Roberto i filmen Stockholmsnatt och spöa upp oskyldiga telefonkiosker. 10/10.

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga ifrån mig handkontrollen i ren ilska vid ett visst specifikt segment, på grund av att jag helt enkelt inte hann med den hastighet spelet ville att jag skulle ha. Det är så synd för det drar verkligen ner betyget ganska så mycket. 198X marknadsförs inte som ett spel för hardcorepubliken, men tro mig när jag säger det att casual-spelare kan bli smått avskräckta från att slutföra det hela om de gång på gång dör vid en och samma vinjett.  Det var nog enda gången jag dessutom hade velat ha ännu bättre checkpoints än de som redan finns.
Det är inte det att kontrollen eller spelmekaniken i sig är direkt dålig men det når bara inte riktigt ända fram för att inte påpekas.

I slutändan känns detta inte som ett färdigt spel, för det är det ju inte och de stora skiftena i svårighetsgraden gör att jag inte känner att detta är ett fantastiskt spel. Inte dåligt, bara inte fantastiskt. Estetiken är otrolig från karaktärer till bandesign, mysigt flörtig med ljud av kassetter som byts vid skifte av musik och en underbar dialog som känns som nåt ur Tron (1982) och levereras med ett fantastiskt röstskådespeleri. Förbättras bara spelmekaniken till nästa del så kan det bli riktigt bra för storyn och atmosfären är som sagt där, bara inte grunden som utgör ett bra spel.

Har inte vi alla någon gång suttit i fönstret och drömt oss bort till något mer, större, kanske farligare?