Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii

Yakuza, eller Like a Dragon, är en serie som kännetecknas av thrilleraktiga berättelser som blandas med knasiga sidoaktiviteter. Nu är senaste spelet här och vi tar oss an rollen som Goro Majima, som leker pirat i Hawaii. Ett äventyr där det lustfyllda värdesätts högst och det seriösa hamnar i skymundan.

En oturlig början

Vår resa börjar när Goro Majima reser till Hawaii på jakt efter en skatt när hans skepp blir attackerat av en stor jättebläckfisk och Majima hamnar på ön Rich Island. Det visar sig att attacken gav Majima minnesförlust. En pojke som heter Noah och hans “katt” Goro (det är en tiger) räddar Majima och ger han ett temporärt hem. Efter ett tag dyker gäng pirater upp på ön och Majima tar över deras skepp och döper om det till Goromaru. Majima ger sig nu ut på ett äventyr för att återfå sina minnen tillsammans med Noah, som vill upptäcka världen. Rykten om en legendarisk skatt har börjat gå i vattnen nära Madlantis, vilket gör att Majima och hans gäng med pirater bestämmer sig att undersöka dessa rykten.

I min mening är Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii det klart svagaste spelet i serien berättelsemässigt. Det är tydligt att detta är mer ett sidospel där fokus ligger på knasigheter och spelmekanik. Berättelsen har en humoristisk ton och känns aldrig riktigt trovärdig, vilket gjorde det svårt för mig att hålla mig engagerad. Visst, det finns en hel del knasigheter i huvudberättelserna i övriga spel i serien, men jag känner att den känns mer motiverade än det gör här. Dock ska jag säga att scenen som visar eftertexterna fick mig att uppskatta berättelsen mer då den gav kontext till varför Majima ens var på väg till Hawaii från första början – utan att säga allt för mycket. Det är dock värt att nämna att spelet själv avslöjar viktiga händelser från det tidigare spelet, Like a Dragon: Infinite Wealth. Det är alltså inte en rekommendation att spela detta som sitt första spel i serien.

Majima möter Goro och Noah!

Dags att leka pirat!

Vad som gör Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii unikt från övriga spel i serien är just pirattemat och att du åker runt med ditt skepp, plundrar öar och tar ner andra skepp i sjöstrider. Genom att göra sidouppdrag och utforska öar hittar du nya pirater du kan rekrytera till din besättning. Dessa kan vara allt möjligt folk, från en levande bronsstaty till en barista. Genom att göra uppdrag, som att ta del av turneringar i Madlantis (tänk er typ Las Vegas för pirater), går dina piratkompanjoner upp i nivå och blir starkar, vilket förbättrar dina chanser i sjöstrider. Piraterna har olika förmågor, som att vissa ger mer styrka till dina attacker mot piratskepp, medan andra förbättrar skutans defensiva förmågor. Det finns en stor mängd av pirater att rekrytera, men du kan bara ha ett visst antal i besättningen samtidigt. Det finns alltså en fördel att ha högt levlade pirater i besättningen under tuffare strider.

Dessutom går du själv upp i rank och kan delta i svårare turneringar där du tävlar mot erfarna pirater. Striderna går ut på att först sänka motståndarskeppet till havs. Du har tillgång till olika typer av kanoner som kan skjuta horisontellt och vertikalt. Dessa går även att uppgradera under spelets gång för att bli starkare och för att kunna laddas om snabbare. Du kan även uppgradera skeppet för att göra det mer tåligt mot stryk.

När du sänkt ett skeppet är det dags att slåss på det redan sänkta skeppet i klassisk beat em up-stil, som serien är känd för (mer om detta senare) tillsammans med din besättning av pirater. Jag kan inte säga att sjöstriderna varken var innovativa eller intuitiva, men de fungerade. Mitt största problem med dem var att gameplayloopen blev repetitivt snabbt, både gällande turneringarna i Madlantis och ute till havs. Det är tydligt att de ville göra något annorlunda här, vilket jag uppskattar.

Sjöstriderna och turneringarna är förstås inte det enda du gör under din tid med spelet, även om de utgör en stor del. Du kan även besöka Honolulu på Hawaii, ni som spelat Like a Dragon: Infinite Wealth säkerligen känner igen då det är där stora delar av det spelet äger rum. Något jag märkt är att det är mycket samma sidoaktiviteter och återanvända assets från just Infinite Wealth i detta spel. Precis som i Infinite Wealth kan du gå runt och prata med dina karaktärer, för att sedan göra “Drink Links” med dem – vilket ger mer insikt och djup hos karaktärerna. I detta fallet gäller det dock bara Noah. I Infinite Wealth och Yakuza: Like a Dragon fann jag mer nöje i Drink Links eftersom de gav bonus i de turordningsbaserade striderna. Då du inte kan styra Noah under striderna i detta spel känns detta tillägg bara mer som utfyllnad utvecklarna lagt till utan större eftertanke.

Till skillnad från de föregående spelen har vi inga tydliga nivåer Majima går upp i, utan istället är vi tillbaka till att uppgradera olika stats med pengar, till exempel mer styrka eller liv. Jag tycker att detta system fungerar bättre i beat em up-spelen, då jag känner att level grinding kan bli lite väl repetitiv med den typen av strider.

Som vanligt har du även sidoberättelser och minispel att göra i Honolulu, och de är lika knasiga som vanligt. Bland annat har vi återseendet av “Crazy Delivery” vilket är ett minispel där du ska göra tricks och leverera mat till kunder på det knasigaste sättet du kan, och ”Dragon Kart”, vilket är seriens version av Mario Kart. Om du redan är frälst i dessa typer av sidoaktiviteter sedan kommer du troligen inte att bli besviken denna gång heller.

Jag personligen tycker att det finns en charm i dessa, i allafall i huvudspelen, där huvudberättelserna är mer seriösa. Dock känner jag inte riktigt samma här eftersom huvudberättelsen har lite samma typ av känsla som många av sidouppdragen. Det är inte att säga att jag tycker att de är dåliga, utan mer att jag tycker att de inte gav mig särskilt mycket under min genomspelning. Jag blev dock lite trött på hur du under vissa segment tvingas att ta dig an sidouppdrag för att göra framsteg i huvudberättelsen. Särskilt då de narrativt inte har någon koppling mellan varandra.

Ett tydligt fokus på spelmekanik

Något jag själv är positiv till är spelets strider. De är snabba och responsiva. Du har två olika typer av fightingsstiler, “Mad Dog” och “Sea Dog”. I Mad Dog-stil slåss du med knynävarna och kan frammana skuggor av dig själv, dessa skuggor kan hjälpa till i striderna. I Sea Dog slåss du med svärd som du kan kasta mot fiende, med denna stil har du även tillgång till ett gevär du kan skjuta med på avstånd. Något jag också gillar är att de har lagt till att du kan slå upp fiender i luften, vilket ger en Ninja Gaiden/Devil May Cry-känsla över det hela.

Grafiskt ser Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii snarlik ut sin föregångare, då den återvänder mycket från just denna titel. Jag tycker att grafiken fungerar och är enhetlig med serien. Musiken är också enhetlig med mycket elektroniska instrument. Jag spelade spelet med japanskt tal, eftersom jag tycker att det ger mest Yakuza-känsla då de tidigare spelen inte hade dubbar och jag tycker det känns bra. Jag garvar dock lite för mig själv när vissa amerikaner pratar engelska medan andra helt plötsligt kan japanska.

Allt som allt är Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii ett spel som i mångt och mycket kan ses som en kortare sidohistoria med Goro Majima. Det är ett hyfsat spel som inte tillför så mycket till det stora Like a Dragon-narrativet, men jag skulle ändå inte rekommendera detta som en ingång till serien.