Destroy All Humans!

Steg 1 är att infiltrera i skepnad av en av de där apliknande varelserna – människor kallas de tydligen. Steg 2 är att skörda deras delikata hjärnor och steg 3 är att ta över jorden! Lätt som en galaktisk plätt! I alla fall om vår aggressive ”hjälte” Crypto har något att säga om saken. Frågan är bara vad vi har att säga om spelet tillika remaken ”Destroy All Humans!”.

Det är dags att terrorisera mänskligheten, enligt 50-talets alla B-filmsnormer. Du spelar som den nesligt onde rymdvarelsen Crypto-137, som fått i uppdrag att ta kol på mängder med människor, skulle de stå i vägen för hans mål – att ta ut USA:s regering. En varierad process som innefattar kamouflage som en av de där illaluktande apättlingarna som stövlar omkring, eller varför inte bara flyga över deras ovetande små aphjärnor – användandes dina överlägsna psykiska krafter. Ja världen har på riktigt blivit din sandlåda – något som denna nya remake på riktigt tar till vara på… men mer om det senare!

Vad tusan är detta?

Detta är i grund och botten en tredjepersonsactionspel, där du styr Crypto genom USA:s landsbygd och stadsmiljöer, skjutandes sina utomjordiska strålpistoler och använder hans psykiska krafter. Du kan få både prylar och människor att levitera, och sedan slunga de all världens väg om du önskar. Men självklart får du även tillgång till en arsenal av utomjordiska vapen, som låses upp allteftersom du når längre in i spelet. Och till skillnad från originalet, så har denna remake inte bara piffats till rent utseendemässigt, utan getts nya förmågor, spellägen och bonusmål. Ja för den grundläggande berättelsen är densamme – spelets ”hjälte” Crypto, tar sig igenom en mängd olika platser som mer eller mindre replikerar USA:s västkust, östkust och mitten av Amerika – med alla dess miljöer, medan han tar kol på armépersonal på löpande band. Allt med målet att ta ut den där dumma ”presidenten” – och framförallt ”ta hand om” den hemliga underrättelsetjänsten ”The Majestic”.

Det är en kampanj som refererar vilt till den gångna erans B-filmer, och gör det med en god portion humor – inte bara i sättet du spelar, utan på ett härligt sätt även i hur berättelsen fortskrider. För varje uppdrag i kampanjen du klarar, så får du pengar, med vilka du kan uppgradera antingen Cryptos arsenal, eller hans flygande tefat. För ja, det finns givetvis kvar flygstunder, där du spränger hus och hem för de nesliga jordborna. En enkel kampanj som i sig kan tas igenom på runt 10-12 timmar, och som kommer få dig att dra på smilbanden ett gäng gånger, oavsett om det är när du slungar en lantis en halv mil, eller elektrifierar ett gäng militärer samtidigt.

Variationen finns där dock – för de som vill ha mer. För varje område du klarar i kampanjen, så låser du upp fler spellägen. Armageddon, där du med hjälp av ditt flygande tefat spränger så mycket som möjligt under en viss tid, Abduction, där du ska ta människor eller föremål till en transportstråle, Race, där du helt enkelt ta dig fram så snabbt som möjligt till ett mål och Rampage, där du ska ta ut en viss typ av fordon eller människor under en viss tid. Ja, alla dessa lägen lägger till mängder med speltimmar och möjlighet att få mer pengar i kassan, så att du kan göra mer uppgraderingar. Något som mer eller mindre blir nödvändigt på sätt och vis, då vissa bossar i kampanjen annars blir för tuffa. Ja, spelet har numera blivit ett sandlådespel, där kampanjen snarare är till för att låsa upp varje område – och ge dig möjlighet att tjäna extra pengar på de spellägen som sakta men säkert blir tillgängliga. Nåja, och slutligen finns de obligatoriska ”collectibles” utspridda över banorna – som ärligt talat aldrig riktigt får dig att vilja plocka de. Dels för att det finns andra saker att göra, men också att de inte tillför mycket till spelet.

I övrigt kan vi se de nära nog brukliga uppgraderingarna rent estetiskt. Det är högre upplösning, skarpare texturer och restaurerat ljud – allt som vi egentligen kan kräva av en remake. Tack och lov är det dessutom väloljat, och flyter på utmärkt på olika typer av datorer, även om jag märkte av lagg specifikt när man sprängde hus medan man körde med det flygande tefatet. Ja, det finns inte så mycket att säga om dessa aspekter, mer än att utvecklarna har piffat till det i den mån de kunnat, och även om det inte imponerar, så duger det alldeles utmärkt.

Tyvärr så är det också här som spelet tappar fart, då både kampanj och spellägena i sig, helt enkelt känns repetitiva. Visst är spelets vapen och tefatsflygande charmiga, och utvecklarna har verkligen försökt fylla ut spelet mer; men det faller platt allteftersom du spelar, och till och med spelets kampanj snarare blir ett ”måste” snarare än något du verkligen vill spela. Sedan att det i grunden är en remake, gör att gamla veteraner snarare lär se spellägena som tom utfyllnad än genuint viktiga tillägg – gör att det tydligt tappar än mer fart…

Nåja, om vi ser till det stora hela är det ändå en lättsam historia, med humor, extra spellägen och knasiga vapen som med all säkerhet kommer få dig att glömma vardagens tristess för en stund, till fördel för att kasta kossor på den amerikanska landsbygden. Och även om spelets livslängd, snarare blir dess egen fälla i slutet, så är det ändå ett så överkomligt pris, att inte ens Cryptos desintegreringsvapen kan lösa upp hur himla värt det är att skaffa för bara 300 kronor. Så därför är avslutningsvis Steg 4, delen där jag rekommenderar er att införskaffa denna lustiga rymdactions rökare! För ja, invasionen har kommit och den är en framgång på många sätt.