Anger Foot

Anger Foot är i grund och botten ett förstapersonsactionspel som går ut på att döda fiender och klara nivåer – hur många sådana spel finns det inte? Konceptet är kanske uttjatat, men Anger Foot genomför det med sådan expertis, humor och nytänkande att upplevelsen varken känns urvattnad eller repetitiv, utan snarare riktigt, riktigt rolig och underhållande.

Redan namnet ‘Anger Foot’ väcker intresse. Vad har en fot med spelet att göra, och varför är den arg? Väl inne i spelet märks det rätt snabbt varför den titeln är passande. Du spelar som Anger Foot, och ditt primära vapen är nämligen din fot som du (argt) kan sparka med. I praktiken innebär det att du sparkar fiender till döds, spränger tunnor och sparkar sönder dörrar med en kraftfull spark istället för att öppna dem. Och ja, det är faktiskt lika roligt som det låter. För dig som känner till Hotline Miami kan du tänka dig något liknande… men med fötter, och ett förstapersonsperspektiv. Det låter löjligt och det kanske det är, men i detta charmiga spel finns så pass mycket variation i hur spelaren kan använda fötterna att det aldrig blir tråkigt. Du får dessutom tillgång till en rad andra vapen – pistoler, hagelgevär, kulsprutor och armborst – som alla känns distinkta och användbara. När din ammunition är slut kan du kasta vapnet på fienden – kul!

Jag har precis beskrivit de verktyg som finns i din ägo, men det är svårt att sätta i ord hur bra dessa smälter ihop i spelet. Låt mig försöka beskriva hur en typisk runda kan se ut. Du väljer en bana och ställs prompt framför en dörr som ber om att bli nersparkad. Du levererar en kraftfull spark som får dörren att flyga rakt in i en fiende som krossas mot väggen. Men rummet är fortsatt proppfullt med ondingar, några med vapen och andra med basebollträn. Du sparkar den ena, plockar upp hans vapen och sätter två pricksäkra skott mot en exploderande tunna som spränger sönder varje fiende i rummet. Och, ja, nu upptäcker du en annan dörr att sparka ner, varefter cykeln upprepas. Efter några sådana rum är banan klar och du går vidare till nästa. Det är helsikes beroendeframkallande, och gameplayet är likaså hektiskt, blodigt, sprängfyllt och framför allt ruggigt roligt.

Det finns gott om action, explosioner och vapen.

Actionspel har sällan gripande berättelser – vilket också stämmer här – men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte om Anger Foots premiss. Staden Shit City är fylld av kriminella gäng som slutit upp för att stjäla din prisade skosamling. För en huvudkaraktär som är så beroende av sina fötter är det förståeligt att Anger Foot blir vansinnig och bestämmer sig att mörda varenda gängmedlem som revansch. Det är nu upp till dig att hänsynslöst mörda varenda en för att få tillbaka dina kära dojor. Galet? Ja, men kul. Det är en löjligt simpel och oseriös berättelse, men det passar spelets enkla karaktär helt perfekt.

Det finns 62 banor och varje bana tar drygt en eller två minuter att klara. Det betyder att en dedikerad speedrunner kan klara av det hela på någon dryg timme och vara klar där, medan en långsammare spelare tar fyra eller fem timmar. Det finns gott om anledning att spela om banor, vare sig för att testa något nytt eller för att klara av utmaningarna som banorna erbjuder. Varje bana har tre utmaningar, och varje avklarad utmaning ger spelaren en stjärna. Dessa stjärnor används sedan för att låsa upp skor med unika mekaniker. En viss sko ger spelaren ett extra liv, en annan kan “laddas upp” för att leverera en ännu starkare spark och en tredje ger spelaren extra ammunition. Vissa utmaningar är svåra, riktigt svåra, men de är samtidigt givande och känns aldrig alltför omständiga. Sammanfattningsvis finns det mycket att göra, men hur lång tid Anger Foot tar att spela färdigt och i vilken grad du vill spela om banor beror helt och hållet på dig och din spelstil.

Det finns absolut en viss svårighetsgrad i spelet. Vissa banor kräver snabba reaktioner medan andra kräver tålamod. Alla fiender dör på ett skott eller en spark, men du är likaså rätt känslig för skada. Om du råkar springa för nära en fiende med ett hagelgevär dör du innan du ens hinner reagera. Vissa fienden med basebollträn tar ut dig på ett slag om du kommer nära nog. De frivilliga utmaningarna tillför dessutom en extra svårighetsgrad för den som känner sig manad. I vissa fall är utmaningarna så pass svåra att de är nästintill omöjliga utan att ha på sig ett visst par skor. Med det sagt är spelet inte alltför svårt, särskilt för någon med tidigare erfarenhet i FPS-genren. Vissa banor kan ta ett par försök, men det blir aldrig irriterande då du som högst förlorar 2 minuter när Anger Foot dör och tvingas börja om från början.

Varje bana har tre utmaningar, somliga svårare än andra.

Jag nämnde tidigare att berättelsen i spelet är humoristisk, men sanningen är att Anger Foot är genomsyrat av humor. Allt från fiendens utseende, huvudmenyn (ja, du kör bil med fötterna) och de korta dialogerna som vissa karaktärer erbjuder ger en helhetsbild av ett spel där utvecklarna Free Lives hade riktigt kul. Grafiken, menyerna och banorna har dessutom en unik stil, med ett färgglatt och medvetet stilistiskt ‘smutsigt’ utseende. Det är knappast ett vackert spel (och det är det inte heller meningen att vara) men den visuella presentationen komplementerar Anger Foots galna ton så väl att det är omöjligt att klaga över.

Låt oss avsluta min komplimang-svit med ännu en sak som Anger Foot har lyckats med: musiken. Den som någon gång stått utanför en tysk techno bar och endast hört basens djupa dunkande kommer direkt känna igen sig här. För musiken är i princip just det – en djup bas som dunkar. Kanske är det huvudkaraktärens adrenalinfyllda hjärtslag vi hör? Oavsett vilka paralleller man försöker dra är soundtracket galet enkelt, men gör att spelets redan hektiska känsla blir trefaldigad. Jag kom på mig själv när jag instinktivt sköt, sparkade och hoppade till, var det till musikens rytm. Den passande musiken bidrar till helhetsbilden att Anger Foot har en perfekt sammanhängande stil som varje enskild bit av spelet medverkar att skapa.

Shit City är uppdelad i fyra distrikt som alla är någorlunda unika både utseendemässigt och till fienden du får möta. Det leder till nya utmaningar med nya fiender som behöver besegras på olika sätt. Det bidrar till en väldigt nödvändig variation i striderna. Vid slutet av varje distrikt får du möta en boss, och det är tyvärr här spelet brister. Bossfighterna är galet enkla, så pass att vi knappt tror själv att den är redan slut när hälsomätaren är tom. De är unika till utseendet, men erbjuder inga större variationer i hur du ska besegra dem. Lyckligtvis finns det bara fyra bossar, och de är snabbt överstökade, men det känns samtidigt som en missad möjlighet från utvecklarna. I linje med detta önskar jag att det fanns en möjlighet att göra spelet svårare, så pass att spelaren dör på ett enda skott eller inte kan använda vapen. Sådana enkla modifieringar skulle kunna ge spelet ytterligare hållbarhet för den inbitne spelaren.

Men låt inte det distrahera dig från faktumet att Anger Foot är ett sinnessjukt roligt spel. Det är lättsamt och komiskt, blodigt och actionfyllt, men samtidigt avslappnande och roligt. Hur Free Lives har lyckats klämma in så bra gameplay med så enkla spelmekaniker är imponerande och gör Anger Foot till ett spel som många kan njuta av. Svårighetsnivån är perfekt, musiken får adrenalinet att rusa och det finns nog med variation att tillfredsställa många timmars spelande. Även om jag vanligtvis önskar lite mer speltid i form av fler banor i ett spel som kostar $25 så är det omöjligt att inte ge Anger Foot utmärkelsen “Bra Köp” för dess fantastiska exekvering av genren.