Decision: Red Daze

Retrovurmande pixelgrafikspel finns det gott om, men hur är det med de av den gamla skolans isometriska rollspel? Det är vad det Fallout/Wasteland-inspirerade Decision: Red Daze vill utforska. Men hur kul är det egentligen att gång på gång springa tillbaka till lägret med en hord av zombies i hasorna? Tämligen roligt visar det sig!

I detta rollspel får du ta dig an en redan namngiven karaktär och sedan bege dig ut i den torftiga postapokalypsen som breder ut sig framför dig, i jakt på andra överlevande, vapen, mat, medicin och andra resurser. Spelet är mer eller mindre en kombination mellan moderna överlevnadsspel, klassiskt skolade isometriska rollspel och slutligen även kryddat med ett uns av tower defense (TD). Vad gäller TD biten är det inte riktigt som så att du bygger kanontorn var du vill – utan istället är det i de läger du hittar medan du utforskar den alltjämt växande kartan som du kan du bygga vapenförsedda torn. Men tricket är att dessa bara fungerar om du har människor i sagda läger. Det är där letandet efter andra överlevande kommer in i bilden.

För varje person du leder tillbaka till en av dina läger adderar du en ny förmåga till gemenskapen. Att dessa individer alla har olika egenskaper och fördelar hjälper till ännu mer skulle du exempelvis vilja få fler ingenjörer, läkare eller soldater (för att nämna några). Att du dessutom väljer en redan fördefinierad karaktär från start spelar in här, då du när du vill enkelt kan byta till att styra vilken som helst av dina nya överlevnadskompisar. Oavsett är det när lägret befolkas som dessa individer automatiskt placerar sig vid ett vakttorn (skulle ett sådant ha byggts). Du kan givetvis prata med alla, få reda på vad exakt de kan tillföra och dessutom få de att gilla dig. Allt enligt rollspelens gamla textbok.

Och när vi ändå är inne på rollspelarbiten är det värt att nämna att samtliga karaktärer går upp i nivå utifrån vad de gör. Med andra ord, skjuter du mycket med en karaktär, ja då blir hen sakta men säkert bättre på just skjutandet. Läker du folk, springer fram över de öppna fälten eller bara bygger i lägren. Allt ökar individuella förmågor hos den karaktär du styr.

I början är det bara en karaktär du styr i taget, men ju längre spelet går, desto fler karaktärer kan läggas till i din strövargrupp (party). Därför kan du som mest springa runt med totalt åtta karaktärer, alla utrustade med vapen, skydd och resurser (mat och medicin) som hjälper dig att utforska det torra ökenlandskapet.

Och nog är det ett ogästvänligt område du befinner dig i alltid. I början är zombies din främsta motståndare, dels när du utforskar, men även när de då och då raidar något av dina läger men längre in stöter du på tuffare motstånd. Spelet bjuder starkt in att utforska varenda vrå av kartan efter resurser då alla läger konsumerar dessa för varje dag som går och då gäller det att ha staplat mängder av medicin, mat, ammunition och annat för att dina innevånare inte ska få problem.

Vad alla dessa beståndsdelar ger på ett helhetsplan är ett oväntat roligt crafting-/survivalspel i tappningen av en klassisk rollspelsflärd. Det är förvisso inte en vacker uppsyn vid första ögonblick, men dess ålderstigna grafik och twin-stick-liknande upplägg, parat med ett evigt resurshantering och allmänt mörsande av fiendehorder. Karaktärerna är fula som stryk, med sina bredaxlade nittiotalsvibbar, men vet ni vad, det servar spelet i det att det är så lättspelat (utifrån ett tekniskt och spelmekaniskt plan) och själva grundmomenten i spelet är tillfredsställande och alltid framåtdrivande.

Övertala folk att komma med dig! Works every time!

Det må inte vara det vackraste rollspelet… men det är definitivt ett av de mer beroendeframkallande…

På tal om överblick så kan det väl sägas att spelets kamera kunde varit bättre. Dess isometriska vy må kännas acceptabel när man är utzoomad, men om man närmar sig karaktärerna ser man varken framför, vid sidan eller bakom karaktären. Det är med andra ord meningslöst att någonsin zooma in. Utöver det är gränssnittet någorlunda ålderdomligt i det att du inte ens har en tydlig key-mapping. Det finns en enkel skärm som visar de grundläggande knapparna, men inget djupare än så. Därför blev det en del letande i början efter vilken knapp som gör vad. Nu visade det sig att det mesta visades tydligt (sett till vilka knappar man använder) på själva spelskärmen – men det var ändå ett tag där som man kliade sig i huvudet.

Vad gäller berättelsen i spelet är det för övrigt en moloken sådan där det egentligen enbart handlar om att du ska befria denna ödemark från dess zombies, varulvar, supermutanter och bossar. Världen är tuff, och du är dess botemedel. Det är alltså lika torftigt som den ödemark den porträtterar. Förvisso vet spelet exakt vad det vill vara – ett ’old school RPG med inslag av TD’ – så det kan jag i slutänden inte riktigt klandra det för.

En frisk fläkt i en gammal genre…

Vad som särskiljer spelet mot andra Fallout eller Wasteland-inspirerade spel är att dessa läger som du tar över faktiskt har flertal funktioner. Det kan finnas radiostationer, verkstäder, shelters och vakttorn (för att nämna några) som alla kan uppgraderas – men kan också påverka omvärlden. Om du uppgraderar ett lägers shelter kan du t.ex. få innevånare att själva raida närområdet, antingen efter resurser varje natt, eller rentav att leta fler överlevande. Om du t.ex. ökar den radiomast som finns i varje läger utökas hela kartan och kan visa upp fler oupptäckta (och potentiella) läger – eller rentav fiendebossar. Detta gör att du hela tiden hittar något nytt där ute och ger dig en blodad tand att ge dig ut igen på en mördareskapad.

Det hade lätt kunnat blivit tjatigt att ge sig ut med sin trupp av medsoldater (dör en karaktär är denne för alltid borta) – men denna ständiga progression sett till världsutforskandet är verkligen spelets främsta styrka. Visst kan det bli lite tråkigt någon gång att behöva se till att resurser finns i varje läger, men kommer du bara tillräckligt långt i spelet börjar de bitarna bli självgående och då kan du istället fokusera på att skjuta ihjäl oknytt.

Spelets utseende påminner om nittiotalet – och till och med dess rudimentära musik. Men tonen och atmosfären parat med en oväntat inbjudande spelmekanik gör ändå att detta till synes lågbudget-artade spel ändå är kul att spela. Visst det är definitivt en förvärvad smak då du behöver gilla crafting-survival och klassiska rollspel; men gör du det kan de runt två hundra kronorna som detta kostar faktiskt vara värt det. Det hänger dock mycket på vem du är som spelare… bara då du vet. Och med det sagt tar jag min cigarrökande hårdhudade karl rakt ut i ödelandet, redo att skjuta varenda Super Mutant som muckar gräl!

”Diiiid i doooo that?”