Dead Cells

Att vakna upp som en odöd krigare som har en eldflamma istället för huvud kan vara milt sagt upprörande för de flesta. Men oturen stannar inte där – du är fånge i underjorden, allt och alla vill döda dig (igen?!) och världen ändras hela tiden.

Trots miljöer som hela tiden ändras på ön man befinner sig på – om det så är fängelsehålor, öppna ödesmättade landskap eller hemliga gångar, så får man hela tiden små ledtrådar till vem man själv är, och hur det kommer sig att man återuppstår om man skulle dö. Vilken tur att man som krigare alltså är odödlig, då kan man ju göra vad man vill….eller kan man?

VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN?

Dead Cells är ett metroidvania-spel där man utforskar, slåss och smyger fram på de slumpmässigt framtagna banorna. Med underbara animationer, fantasifull leveldesign och utsökt 16-bits grafik, så letar man sig allt mer mot målet – att ta reda på vem man själv är och varför saker och ting är som de är. Det är ett mysterium som faktiskt väcker upptäckarlustan såväl som spelsuget, även om man stryker med en och annan gång – som sig bör i ett rogue-lite spel. Det bör även nämnas att spelet har en subtil men ändå skön humor – som lyfts fram i både animationssystemet som stunderna man utforskar i lugn och ro små skrymslen.

Kontrollen är förvånansvärt responsiv, vilket är behövligt i ett sånt här spel, och du attackerar och ”rollar” förbi fiender smidigt, men det gäller att vara observant. Fiender har olika beteenden som man behöver lära sig, och kan då lättare oskadliggöra de – för att inte tala om de slutbossar som finns, som kräver extra mycket inlärning innan de tas ner.

Du tar dig fram igenom barnorna, och klarar du en nivå, så har du tillfälle att uppgradera din karaktär med hjälp av de ljusklot (eller celler som spelet kallar de) som fiender ibland kan tappa. På detta sätt kan du öka din karaktärs kvaliteter.

Dessutom så är vapen slumpade runt om på banorna – variationen är stor sett till närstrid-, avstånds-, bomb- och ”turret” liknande kan dyka upp, alla med olika styrkor och svagheter.

En fullpoängare…?

Dead Cells är en riktigt rolig överraskning – det är snyggt, genomarbetat och har precision. Att spelet hela tiden kastar om banornas uppbyggnad gör att det känns fräscht varje gång, och etsar sig snabbt fast som ett bara-lite-mer spel. Visst, hade det varit bra med en mer utstuderad story från start, du får mer eller mindre brödsmulor av story från start, men det funkar ändå bra – och är tillräckligt intressanta för att ändå får dig att spela vidare. Att du dessutom (eller snarare din karaktär) många gånger kan hitta gömda rum, med meddelanden eller observationer sagda av din karaktär, skapar känslan av en inlevd värld.

Men visst kan det vara enerverande att få tag på många ”celler” och sedan precis innan nivåns slut dö, och tappa alla, och få börja om. Det är svårt att svara på om progressionen är för långsam för ju mer du spelar, desto mer funderar du på vilka vägar du ska ta och hur du tar dig förbi fiender – snarare än att rusa in med piskan (eller vilket vapen du nu håller) i högsta hugg.

Sa jag att det även kan vara härligt slafsigt….? Ja se det är det!

Jag ska erkänna att jag varit trött på hela idén om att hosta upp nya spel i gammaldags 8- eller 16-bits utstyrsel. Men i detta fall så måste jag säga att de verkligen ingjutit en modern känsla i grafiken såväl spelmekaniken – och framförallt inte blickat tillbaka för mycket, utan istället sett till vad de själva tycker om i spel, gamla såväl som nya. Allt för att skapa en genuint underhållande spelstund. Något de klarat med bravur!