Gori: Cuddly Carnage

Mänskligheten är utrotad! En armé som utger sig för att vara gulliga, är snarare blodtörstiga och sliter allt och alla i stycken som de kommer över. Det finns bara en som kan råda bot på den här situationen: En gullig katt och dennes svävarbräda.

Gori: Cuddly Carnage är ett slags ’hack-and-slash’ spel i tredjeperesonsvy. Vad det innebär är att vi på varje nivå ska ta oss från punkt A till punkt B samt hacka och skära sönder alla fiender som kommer i vår väg. Vi tar oss an rollen som Gori. Han är en gullig katt med kläder som en skatare. Han glider omkring på sin kloka, men också vulgära svävarbräda vid namn F.R.A.N.K. Både katten och brädan är skapade av en vetenskapsman, som jobbat på att göra leksaker och husdjur med ett medvetande. Nu upptäcker de dock att blodtörstiga enhörningar av olika typer har börjat ta över jorden och lemlästar alla levande varelser som de kommer över. Efter ett tag inser våra hjältar att dessa enhörningar hör till en grupp som kallar sig för The Adorable Army. De leds av en teddybjörnsleksak som är fruktansvärt ful i mun och verkar vara sugen på att äta katt, närmare bestämt Gori.

Som om inte det vore nog har den allt annat än gulliga armén kidnappat den kvinnliga vetenskapsmannen som gett ett medvetande till både Gori och F.R.A.N.K. Våra hjältar hoppar in i ett rymdskepp där de med hjälp av skeppets deprimerade A.I vid namn CH1-P tar upp jakten på ’Adorable Army’ för att rädda sin älskade skapare en gång för alla.

Galenskap och knäpphet är fokus i spelet. Vid många tillfällen känns det lite som ett barnspel på crack. Där många hållplatser på nivåerna känns ungefär lika banala som i spel riktade mot en yngre publik. Men plötsligt flyger det både blod och tarmar till höger och vänster samt att karaktärerna ger ifrån sig svordomar. Dessa tokigheter lever vidare i dialogscenerna och levereras av en ensemble med bra röstskådespelare, som faktiskt verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen. Tyvärr känns det som att humorn bygger på att karaktärer aldrig är tysta. Det kan ha sin charm ibland, att bara mata på med skämt hela tiden, men jag kommer på mig själv med att bli irriterad på humorn snarare än underhållen. Visst händer det vid flera tillfällen att jag drar på smilbanden, men jag känner också väldigt ofta att jag skulle kunna tona ner skämten en aning. Speltiden ligger på cirka 10 timmar, vilket med tanke på den galna atmosfären är en bra längd. Med tanke på dets hysteriska blodbadet och den knäppa humorn hade det nog känts utdraget, detta är alltså en perfekt längd för den här typen av spel.

 För att skära sönder enhörningar använder vi oss av svävarbrädan. Den är nämligen utrustad med en skaplig arsenal med vapen. Dels har vi ett vapen som kallas för Slash. Det är en slags klinga som är fäst i en kedja som kommer ut från brädan. Det visar sig att den används med klar fördel för att avlägsna enhörningarnas lemmar från deras kroppar.

Håller vi in höger triggerknapp samtidigt som vi trycker på rätt knapp för ’Slash’ kommer vi snurra runt likt en gräsklipparklinga och det är bara att fnissa åt alla kroppsdelar som flyger. Ett annat vapen vi har är ’Smash’ det är egentligen samma sak som föregående vapen, fast med skillnaden att istället för en klinga, är det istället en slags hammare fäst i en kedja så att vi kan banka snoret ur fienderna. Håller vi in triggerknappen samtidigt som aktuell knapp vid detta tillfälle. Snurrar vi istället likt ett hjul, där hammaren mosar alla som har oturen att komma i vår väg. Slutligen har vi en slags raketkastare, där vi kan skjuta projektiler mot fienderna. Förutom att tiden saktar ner när vi siktar med vapnet, har vi även här en specialattack. Där vi istället för triggerknappen trycker på höger axelknapp för att avfyra en projektil vars sprängradie är betydligt större än den ordinarie projektilens. Synnerligen effektiv om flera fiender har klumpat ihop sig.

Alla dessa specialattacker må vara effektiva, men de förbrukar även svävarbrädans bränsle. Om bränslemätaren som syns uppe i högra hörnet är tom, kan vi inte använda specialattacker längre, utan måste förlita oss på ordinarie attacker istället. För att bygga upp bränslemätaren måste vi dels döda fler fiender. Vi måste också utföra akrobatkonster med brädan, eller ”tricks” om ni så vill, för att fylla på bränslemätaren. Tyvärr är utbudet av akrobatkonster väldigt sparsmakat i detta spelet. Det enda vi kan göra är att ’Grinda’. Det vill säga att vi glider på brädans undersida längs med ett räcke. I detta fall har räckena försetts med ett rengbågsaktigt färgfilter så att du kan se dem mitt i stridens hetta. Du kan även göra en Wallride, vilket är som Grind fast du glider längs med en vägg istället. För att förtydliga betyder inte detta att du kan glida längs med vilken vägg som helst. Nej, du kan bara göra detta på särskilt utmärkta väggar, som snarare ser ut som några slags anslagstavlor, men det låter inte lika fränt med ’Billboardride’ antar jag. En annan sak du kan göra för att få mer bränsle är att skära sönder bilar eller några automater som finns utspridda på nivåerna.

Du kommer även behöva göra dessa konster under nivåernas gång oavsett om du har behov av bränsle eller inte. För att komma närmare slutet av nivån kommer du vid flera tillfällen behöva färdas längs med dessa objekt för att inte trilla ner i en djup avgrund. Ibland kommer du även behöva vara snabb, för att du kommer jagas av antingen en våg av frätande syra, eller en stor och obehaglig varelse som vill slita dig i stycken. Här har utvecklarna varit snälla mot spelaren. Om du inser att du håller på att missa räcket eller anslagstavlan med någon millimeter eller så, kan du trycka på höger axelknapp och Gori kommer då att ta tag i det aktuella objektet så att du landar rätt.

Det finns även bankomater som du kan skära sönder för att gå pengar. Dessa kan användas för att vid specifika kiosker kallade Mother’s Gift köpa lite uppgraderingar. Du kan inte köpa nya vapen, men du kan uppgradera de du redan har för effektivare lemlästning. Du kan även köpa nya kläder till katten, eller ny färg till svävarbrädan.

På varje nivå finns även en nyckel som är uppdelad i tre delar, som är undangömda. En viskande röst som lockar med Ksss, ksss , ksss! Here kitty. Leder dig på rätt väg. När du hittat alla nyckeldelar, kan du låsa upp en dörr, när du återvänder på det rymdskepp du alltid återkommer till efter nivåns slut. Innanför den låsta dörren finns det bara ett nytt plagg till Gori. Det enda du gör på rymdskeppet förutom detta, är att starta nästa nivå.

Jag önskar dock att utvecklarna hade varit lika snälla med precisionen i striderna på samma sätt som de varit snälla under akrobatkonsterna. Det är nämligen någonting med kontrollerna som känns oprecist. Vissa fiender kräver nämligen att du utför någon av de tidigare nämnda specialattackerna och Gori vill ibland av någon anledningen inte utföra den på det sättet jag vill. En fiende kräver till exempel att du bankar till den stora knappen på dess huvud och jag har tappat räkningen på hur många gånger attacken landar precis bredvid fienden, eller så triggas inte attacken alls. Det hjälper inte heller till att många av striderna lätt blir lite kaotiska heller.

Detta är såklart ett medvetet val. Det passar spelets väldigt knasiga humor att det känns som att mycket händer på en och samma gång. Ibland är det dock så mycket fiender på skärmen att jag till och med har svårt att förstå vilken av alla färgglada karaktärer som är min. Att spelets miljöer också är av den färgglada sorten gör inte saken lättare heller.

Utseendemässigt kan jag inte beskriva spelet som något annat än färgglatt. Det är som en blandning av harmlös tecknad film och psykedeliska färgmönster. Det passar spelets knäppa humor och stämning på ett bra sätt. Ljudbildsmässigt får vi ett soundtrack med specialskrivna låtar som också bidrar till stämningen på ett gott sätt. Detta blandas med det slafsiga ljudet av lemmar som huggs av, eller enhörningar som försöker reta dig verbalt. När det gäller kontrollerna vet jag inte riktigt vad jag tycker om. På det stora hela fungerar de bra och det är inte ett särskilt svårt kontrollschema att lära sig. Men vid tillfällen känns det som sagt oprecist, på det sättet att karaktären inte gör det jag vill att han ska göra.

Gori: Cuddly Carnage bjuder på en rolig kontrast av gulligt utseende och bloddrypande innehåll. Striderna har helt klart en viss underhållningsfaktor, men hålls tillbaka en del av en lite väl oprecis kontroll. Humorn är lika knäpp och galen som resten av innehållet i spelet, men tyvärr känns det som att skämtet är att vissa karaktärer inte ska vara tysta, vilket för med sig att jag blir mer irriterad än underhållen. Med det sagt rekommenderas spelet till spelare som uppskattar knäpp humor och tycker att tanken på att strimla gulliga enhörningar låter lockande. Att jaga rätt på nyckeldelarna för att låsa upp exklusiva plagg bidrar dessutom till ett visst återspelningsvärde. Det finns ju värre saker att ägna sig åt.