Kamaeru: A Frog Refuge

Det finns någonting magiskt med managementgenren. Det är som att komplicerade system och funktioner på något sätt är avslappnande. När man drar igång Kameru så saktar livet ner till en djupt vaggande puls och tröttheten tar över dig. Både på det bra och dåliga sättet.

Grodor är amfibier, vilket jag lärt mig är sådana djur som kan leva både på land och i vatten. Dom är underliga, slemmiga varianter som genom tiderna förbryllat och intresserat människan, vilket fått sina uttryck inom bland annat traditionella svenska folkdanser och moderna internetfenomen. De föredrar fuktiga och svala miljöer som skyddar dem från direkt solljus och deras runda, tjocka kroppar gör dem oftast lustiga att se. Det är därför inte förvånande att många internetanvändare från deras ljusfattiga källarlokaler lätt identifierar sig med grodorna. När de känner sig hotade kan vissa grodor avge höga, långa skrik, inte långt ifrån sådant man kan höra utsöndras från en viss mängd nördar. Grodor är därför ett mycket klokt val att fokusera på av utvecklarna till Kameru, eftersom dom är så lätta att relatera till.

Jag har som vana att rada upp lite information inför självaste recensionen i sig, så här kommer det. Kamaeru: A Frog Refuge är ett managementspel från den franska tvåmannastudion Humble Reeds och utgivet av Armor Games Studios. Det går ut på att bilda en våtmarkspark som ska ha de bästa förutsättningar för grodor, vilka kommer i regnbågens alla färger och täckning. Du tjänar pengar för att utöka din park, vilket kan bli stor och väldigt välfylld med grodor i slutet av spelet. Det finns även karaktärer som introduceras längs med spelet utveckling som hjälper dig med nya förmågor och funktioner.

Bland vattenfärger och melodiska kväk.

När vi startar upp Kamaeru så möts vi av en inbjudande meny som utlovar avslappning och ro. Vi får en kort introduktion för vår huvudkaraktär, Cleo, som likt andra huvudkaraktärer från jordbruk- och managementspel är en ung vuxen storstadstjej som trånar efter ett mer meningsfullt liv. Efter hennes senaste projekt så lyckas hon ta några veckor ledigt, inom vilka hon tänker åka tillbaka till småstadsorten för att träffa sin vän Axel. Dom delade ett intresse kring grodor och våtmarker vilket är någonting han vill försöka återskapa och förvalta. Cleo är så klart mer än villig att hjälpa till.

Storstadslivet är ingenting i jämförelse med landet…

Vi börjar med en lång rad av introduktioner för de system vi ska använda oss av, vilket alltid är en av dem mer riskabla delarna av ett mangagementspel. Det blir lätt att instruktionerna blir långdragna och många, vilka inte så mycket leder utom forcerar spelaren igenom en rad textrutor och förklaringar för alla möjliga små detaljer du kanske hellre hade listat ut själv. Det verkar som att Humble Reeds försöker förhålla sig till en yngre, mindre kompetent publik som behöver ledas igenom instruktioner. Men om jag känner mitt yngre jag, så hade textboxarna skippats då jag hade mindre intresse i att läsa än att lista ut saker för mig själv. – Vem försöker jag lura? Det gör det till stor grad fortfarande!

När vi väl fått förklarat för oss hur spelets loop fungerar så kan vi tjäna pengar genom att producera produkter av sådant du plockar ur dina våtmarker, vilka säljs via Axel i butiken. Du kan också köpa möbler ur denna butik som ökar parkens rykte, medans planter och dammar köps ur en annan i syfte till att utöka våtmarkernas biodiversitet. Dessa två enheter blir spelets främsta framgångsmätare, där möbler också attraherar fler grodor som du kan interagera med och tämja genom att mata dem med insekter. Dessa kan du sedan lägga till i din loggbok för kategorisering och namngivning, någonting jag roade mig med i början. Någonting jag hade tyckt hade varit roligt att se inom denna funktion var besökare utifrån, men detta förekommer inte.

Stilen som Kamaeru valt att använda är någonting jag främst reagerade på, eftersom den har en på något vis intressant blandning av västerländska och japanska inflytanden med huvudfokus på vattenpasteller. Karaktärer har till stor del skarpa ramar som tydliggörs med vita förhöjningar och avbildas med en verklighetsorienterad stil, medan bakgrunder och färgsättning till stora grader är som om det vore målat på canvas. Hela spelet har ett visst filter till sig som får dig att se varje scen som om det vore målat med vattenfärger, vilket förhöjer atmosfären av mysighet och välmående. Denna stil får mig att bli påmind om de bilder vi fick prova att måla på förskolor och lågstadiet när fröken drog fram vattenfärgerna för målning, vilkas bakgrunder vi satt med färgsatt svamp för att fylla i.

Management med lite att förvalta.

Nu ska jag inte puffa upp mitt bröst som en stolt groda och påstå att jag vet allt om spel som involverar management. Men jag kan ändå påstå att jag har en viss uppskattning för dessa, allt från The Sims till RimWorld. Det som framförallt gör ett managementspel kul är dess mångfald av system som fungerar med varandra och hur anpassningsmöjligheterna ser ut för att kunna skapa dom miljöer du vill ha. För att prata om biodiversitet så verkar inte spelet till stor del erbjuda någon mångfald i denna aspekt, då du exempelvis endast får tre olika växtligheter du kan plantera i dina våtmarker. Detta problem kan vi även finna i mängden insekter vi använder för att tämja grodorna, systemen för automatisering och mängden minispel som vi blir erbjudna, där det sistnämnda är anskrämligt fattigt.

Våtlandskapet är en av de ytorna du kan förvalta.

Minispelen sammanfattas till en oerhört långtråkig variant som inte ens skulle kunna roa ett barn i längden, där man endast kombinerar ett tvåtal ingredienser, följt av en kort knapptryckningssekvens för att skapa en produkt du ska sälja. Detta är mycket nödvändigt att göra eftersom du behöver pengar för din framgång, vilket gör detta påtvingat och frustrerande. Ingrediensernas mängder är en annan del av spelet som ökar ju mer du planterar våtmarkens växter, vilka är bredkaveldun, vassfrön och röda bär. Som tidigare nämnt så är dessa tre de enda, vilket är någonting jag känner är för lite. En mindre lättnad kommer i form att du kan samla ihop dessa på ett enkelt och automatiserat sätt genom att klicka på en knapp när resurserna erbjuds. Insekter är lite mer komplicerat att samla, trots att de endast är fyra, där du klickar på ikoner som dyker upp kring våtmarkerna för att samla in dem.

Som du nu säkert förstår så går detta spel ut på att bygga en park för grodors välmående, men vad det också är, är en Pokémon liknande variant av ’’gotta catch ’em all’’, där du ska tämja alla varianter av grodor du lägger vantarna på. I början tyckte jag denna process var ganska rogivande där du klickar på alla grodor som saknar hjärtan ovanför sig, vilket är ett tydligt signum för en otämjd groda. När du har tillräckligt med insekter kan du tämja i ganska snabb fart och börja fylla din kodex full med olika färggranna varianter. Nöjet räckte ungefär fram till insikten för hur liten variationen mellan grodor faktiskt är och huruvida många det faktiskt finns. 512 varianter säger min kodex, där jag i nuläget har hittat 66 och det blir inte lättare med tämjningen senare då de börjar kräva trollsländor som är den mest ovanliga insekten. Motivationen i att fortsätta spela blev därefter väldigt låg i skenet av den bristfälliga mångfalden av intressanta system och mängden av grodor som i slutändan saknar intressant variation.

Hemtrevlighetens monotoni.

Jag spelade denna variant på mitt Switch som jag både använde ur och i dockningsstatioen. Både utanför och inuti så upplevde jag ett antal störningar som jag inte kan acceptera från ett spel som uppskattningsvis inte ska kräva mycket av systemet. Bildtappningar, stuttering och oresonliga laddningstider var några av de tekniska problem jag stötte på. Även det faktum att det inte erbjöds en touchfunktion med tanke på Switchens förmågor känns bara som en missad självklarhet. Spelet körs i stor uträckning som ett glorifierat mobilspel och hade gjort sig mycket väl med touchfunktion.

Avslutningsvis så ger jag inte detta spel en rekommendation då det i stora drag saknar bitar som gör en bra helhet. Det är självfallet både mysigt och rogivande att få se dina små grodor infinna sig i miljöerna med nöjda och välmående uttryck, men det är en av dom främsta punkterna i ett spel som till stor del saknar rolig systematik. Jag hoppades på att Kamaeru kunde erbjuda en engagerande historia med motgång och framgång, men vad jag fick var en ofarlig och tråkig berättelse som på många sätt liknar de berättelser vi redan har i denna genre. Skillnaden på dessa är att de erbjuder en roligare spelloop, som i till exempel Animal Crossing eller Harvest Moon. Musiken gör sig väl till atmosfären och förhöjer känslan av välmående, men är tyvärr otillräcklig för att rädda helheten.

Väldigt gulligt. Tyvärr inte tillräckligt

Det glädjer mig inte att behöva vara så hård på ett spel med så fin och mysig stil. Men då det finns gott om konkurrens inom denna genre så behöver jag vara tydlig med vad som inte fungerar och varför jag skulle välja ett annat spel framför detta. Om du absolut älskar denna stil och om du absolut älskar grodor så vill jag inte hindra dig från att ta njutning från detta spel. Om du värdesätter estetik framför alla dom punkterna som jag kritiserat detta spel för så är det ett spel för dig. Om inte, så bör du nog tyvärr titta någon annanstans.