Cat Detective: Albert Wilde

I en värld där allt är svart och vitt, finns en stad där allt bara blir värre och värre. Till råga på allt är du luspank och ingen vill låna ut pengar till dig. Du är Albert Wilde, lika delar privatdetektiv och katt. Du kommer nu inse att din jakt på pengar, kommer leda dig till det obehagligaste du varit med om.

Cat Detective: Albert Wilde är en slags blandning mellan vandringssimulator och äventyrsspel, med en liten nypa visuell roman ovanpå. Spelet utspelar sig i en stad bestående enbart av antropomorfiska karaktärer, det vill säga djur som har fått en mänsklig personifikation. Vi spelar som Albert Wilde. Han är en privatdetektiv och katt. När vi träffar honom ser det inte särskilt ljust ut för honom. Han är fruktansvärt trött på staden och precis som Travis Bickle i filmen Taxi Driver (1976), önskar han att ett regn eller någon borde “städa upp all skit i staden”. Som om inte det vore nog är han dessutom pank. Vanligtvis har han kunnat låna pengar av en älg, men eftersom att Albert redan är skyldig honom pengar får han kalla handen.

Som tur är får han nys om en pågående mordutredning, där polisen är i stort behov av hjälp och utlovar en belöning till den som kan ge dem denna hjälp. Eftersom att Albert sedan tidigare haft med polisen att göra och är känd som en person som strular till saker, är inte polischefen särskilt förtjust i att anlita honom, men efter lite övertalning går det vägen.

När Albert sedan kommer till brottsplatsen, börjar förvirringen. Det verkar ha skett en explosion, men det är inga brandskador och dylikt på byggnaden samt att kroppen verkar vara lite väl intakt för att ha varit med om en explosion. Vad som också är konstigt med liket är det faktum att det ser ut som Albert själv, men betydligt mindre, utan kläder, och det verkar som att det, när det levde, gick omkring på fyra ben. Det här är bara början på vad som defintivt kommer vara den märkligaste upplevelsen för Albert hittills.

Det första som slår mig när spelet börjar är att utvecklarna verkligen har gått in för att vi ska ha en sak klart för oss: Det här är en Film Noir-berättelse. För de som eventuellt inte har koll på filmhistoriska begrepp, är Film Noir en typ av film som började dyka upp under 30-talet. Det rörde sig primärt om detektivberättelser, ofta med en privatdetektiv i huvudrollen (jag vet att det fanns undantag, men som sagt primärt var det på det här viset). Översatt till svenska betyder begreppet ’svart film’, vilket både kommer sig av att ljussättningen i filmerna var sådan att den betonade skuggorna i scenen – både i miljö och på karaktärernas ansikten. Begreppet är även kopplat till att dessa filmer också tacklade betydligt mörkare teman än andra filmer samt hade en bittrare, mer cynisk och pessimistisk framtoning än andra filmer.

Albert Wilde. Historiens hjälte.

Anledningen till att berättelsetypen är tydlig i början av spelet är utseendet. Grafiken är svartvit och de har även lagt ett påtagligt filter med filmbrus/filmkornighet eller film grain för er som föredrar internationella uttryck. Meningen är att vi ska få känslan av att vi tittar på en gammal film och jag måste verkligen säga att det är väldigt charmigt och försätter spelaren i rätt typ av stämning.

Vad som förstärker Film Noir-aspekten är att Albert, på ett klassiskt manér som hör till “genren” har en inre monolog med jämna mellanrum. Dessa monologer framförs av en röstskådespelare som verkligen har rätt typ av röst för ändamålet. Det låter verkligen som att han har kedjerökt cigaretter och halsat whiskey i hela sitt liv. Dessa hjälper även dem till att försätta oss i rätt stämning på ett bra sätt. Denna berättarröst är dock den enda riktiga rösten i spelet. All övrig dialog illustreras med ett djurläte som ändras beroende på vilken karaktär du pratar med. En anka kommer till exempel säga “kvack”, en ko kommer säga “muu” och så vidare. Det hade såklart varit trevligt med fler röstskådespelare, men det är ingenting som förstör upplevelsen alltför mycket.

Spelet är för det mesta i en förstapersonsvy, där vi går genom spelets olika miljöer där vi undersöker omgivningen. Dessa partier bryts av med ganska långa dialogscener där kameran klipper mellan Albert och de andra karaktärerna som samtalet är mellan. Vi får vid dessa tillfällen välja vad Albert ska säga, men det är inte några val som kommer påverka handlingen, utan finns mest där för att vi ska känna oss sysselsatta och inte vara passiva åskådare. Det finns enstaka sekvenser, då utvecklarna kastar in oss i genre brytande sekvenser i tredjepersonsvy. Bland annat finns en sekvens som är lite av en slags sidskrollande Beat ‘em up, där vi går från vänster till höger och försöker slå ner fiender innan de slår ner oss. En annan sekvens påminner om ett Temple Run spel, där vi får se ryggtavlan på en springande Albert och vi ska snabbt välja om han ska springa till höger, vänster, om han ska ducka eller hoppa.

Det är förvisso trevligt att utvecklarna försöker få in lite variation rent spelmekaniskt. Problemet är att dessa partier känns lite väl mycket som gimmicks. Under tiden jag spelade spelet fanns det inget regelrätt stöd för handkontroll, vilket gjorde att vissa knapptryck inte registrerades. Det funkade helt okej med tangentbordet, även om det framförallt under Beat ‘em up sekvensen inte kändes optimalt. Att dessa sekvenser kändes oerhört stela hjälpte inte heller till direkt. Jag var tvungen att göra om dessa partier på grund av att de var så pass oslipade att misslyckades med dem.

 I övrigt saknar jag interaktivitet i spelet. Det utlovades pussel när jag läste om spelet, men dessa är så pass simpla att de knappt kan räknas som pussel. Främst eftersom det känns som att spelet ofta löser dem åt dig. Till exempel ska du vid ett tillfälle prata med en karaktär genom ett fönster. Tyvärr bor hon några våningar upp. Som tur är finns en brand trappa, men stegen som tar oss upp till den är inte neddragen. Allt vi behöver göra är att gå fram till under brandtrappan, titta upp på stegen, klicka på den och sedan se en mellansekvens där Albert hoppar upp och drar ner stegen. Alla “pussel” är på den här nivån och som inbiten Äventyrsspelare och pusselspelare, känner jag mig ostimulerad å det grövsta!

Det är en rik variation på djur i staden.

Spelets styrka ligger i dialogen och Alberts inre monologer. De är faktiskt riktigt underhållande skrivna, med väldigt mycket humor insprängt som både driver med troper både sett till film och spel. Tyvärr tenderade jag att tröttna på dessa partier också. Anledningen till det är att jag hela tiden påmindes om att det här är ett spel, men det kändes mer som att titta på en interaktiv film, där den enda interaktiviteten kommer i form av att klicka fram nästa replik som ska sägas samt att förflytta förflytta huvudkaraktären till nästa plats, bara för att se ytterligare en dialogsekvens.

Kontrollmässigt finns det inte så mycket att säga. Du förflyttar som sagt mest bara Albert från en punkt till en annan och det går alldeles utmärkt. Enda gången kontrollen blir ett problem, är under de tidigare nämnda “gimmick-sekvenserna” där det är så oresponsivt att det är svårt att ta sig genom dem. De är dessutom obligatoriska och går inte att hoppa över, vilket bara gör det mer frustrerande!

I slutändan kan jag säga att Cat Detective: Albert Wilde är en trevlig upplevelse. På det stora hela är jag underhållen av dialogen och jag tycker att historien är tillräckligt intressant för att vilja se hur den slutar. Jag hade önskat lite mer interaktivitet i form av mer pussel och problemlösningar, samt att de genrebrytande sekvenserna hade slipats mer på. Lyckligtvis är spelet inte särskilt långt, utan går att klara av på strax under tio timmar. Spelet gör inget revolutionerande, men är en trevlig stund för den nyfikne som bara vill luta sig tillbaka och inte utmanas alltför mycket.