Blizzard lockar sina Diablo-fans med ett saftigt nytt tillägg, Vessel of Hatred. Denna smärre expansion ska ge oss svaren på var Neyrelle faktiskt tog vägen, om Mephisto lyckas återuppstå i Sanctuary, men framför allt om det är värt era surt förvärvade slantar! Svar som inte alltid slutar på ett positivt sätt…
Detta är den första expansionen till Diablo IV, kallad Vessel of Hatred, som tar spelarna till den djungelklädda regionen Nahantu, där jakten på Neyrelle fortsätter. Neyrelle, som plågas av att ha fängslat Mephisto, försöker nu förgöra honom en gång för alla, vilket tar hårt på henne. Som ”The Wanderer” jagar du efter henne för att hjälpa till. Men Neyrelle mår inte bra, och Helvetet närmar sig hennes redan sargade sinne. Striden om Sanctuary står åter på spel.
I övrigt är mycket sig likt. Det klassiska hack’n’slash-mörsandet hittas här, och parat med en ny del av världen, finns det mer att utforska. Det är märkligt att kontinenten ändå innefattar Nahantu, i den mening att Kurast i exempelvis Diablo II, upplevdes vara så mycket längre bort. Här är det en liten ritt med din kuse, och vips är du framme!
Gott och blandat…
Vessel of Hatred introducerar en helt ny spelbar klass, Spiritborn, som fungerar som ett rovdjur nära nog – med sin smidighet och förmåga att utnyttja kraften från fyra andliga väktare i strid. Förutom nya fängelsehålor, demoner och krigare i Nahantu, får spelarna tillgång till legosoldater som kan rekryteras för att bistå i kampen. En stor nyhet är även Dark Citadel, en komplex PvE co-op-aktivitet som kräver samarbete för att övervinna dess utmaningar – något som säkerligen kan förlänga spelets livslängd. Expansionen erbjuder också en rad förbättringar till grundspelet, såsom nya färdigheter, ett uppdaterat Paragon-system och ett nytt svårighetssystem, vilket ytterligare fördjupar spelupplevelsen. Det är med andra ord ett gäng uppdateringar – vilket förvisso är förväntat – det är ändå en expansion – men som i mina ögon ändå kändes oväntat fattiga. Det stora problemet är att trots alla dessa förbättringar och nya element – särskilt den närstridsinriktade magikern Spiritborn – känns allt ändå förvånansvärt likadant. På en sådan nivå, att trots att rent intellektuellt kunde se att det fanns nya saker att hitta, infann sig en tristess i alla fall, då mängder av nyheterna ändå är så tydligt konstruerade för att skapa speltid… men inte så mycket spelglädje. Åtminstone för mig.
Ett par av uppgraderingarna är allt från ”Runewords”, som är speciella runor du kan sätta i dina prylars ’sockets’. Om du placerar två av dessa, bildar de en ny typ av förmåga, vilket du kan få aktiverat under vissa förutsättningar. Exempelvis om du tar en runa som automatiskt skjuter eld, parat med en annan runa som automatiskt aktiverar sagda eldskjutande när du duckar, så får du en piffig ny förmåga. Med detta nya tillägg kan du få dina karaktärer att stå ut aningen mer åtminstone, något som säkerligen kommer uppskattas av de mer håglöst spelande co-op-spelarna där ute. Utöver detta finns det ”Masterworks” vilket är smedens sätt att skapa mer exceptionella förmågor i dina vapen, samt ”The Infernal Hordes”. Det sistnämna är ett spelläge som handlar om att klara av vågor av fiender under en tidspress. Detta var i mina ögon en av ljusglimtarna i spelet faktiskt. Förvisso handlar allt om ’loot’ i slutänden, men nog har det något ändå.
Spelets blodiga och tragiska värld är förvisso andlöst spännande i sig, men uppdrag och förnyelser som att ge dina vapen den där extra udden med hjälp av mer ingående förändringar räcker inte till. När du når det nya maxtaket sett till ’levels’ (60) byter du som vanligt förmågor och attribut, utan att egentligen bli allt starkare. Du kan givetvis lättare anpassa din karaktärs utrustning för att den bättre ska matcha din spelstil, men det blir snabbt tydligt att det inte räcker för mig. Kanske det räcker för spelare som spelar mycket med vänner dock…
Sett till berättelsen; medan du försöker komma ikapp Neyrelle (från Diablo IV), börjar det hela välagerat och med ett tydligt fokus på hennes alltmer korrumperade uppenbarelse – som nu är i händerna på huvudondskan Mephisto. Sakta men säkert rinner dock denna välspelade introduktion ’Vessel of Hatred’ ur händerna, och blir en tropfest, där sidouppdrag är de riktiga ljusglimtarna. Eller nja, ljus saknas i ’Sanctuary’, då enbart gloriöst mörker kan hittas. För ojsan hoppsan vad allt är blekt, åtminstone sett till Blizzards engagemangnivå. Där Diablo IV hade ett väldigt tydligt driv framåt med Liliths berättelse, lyckas utvecklarna aldrig plocka upp tempot här, utan snubblar snarare framåt, med få av de där kända mellansekvenserna jag väntar mig – och dessutom relativt påtvingade sådana. Vad jag menar med det, är att det hela känns påklistrat och inte alls organiskt som föregående spel. Karaktärsval känns märkliga från sidokaraktärer, och berättelsen i sig är sparsmakat berättad och oväntat kort.
Visst finns tidigare nämnda co-op-uppdrag, mängder med svårighetsgrader, ’loot’ och omspelningsvärde för de som lirar med vänner. Men sådant kan hittas i många spel, och ärligt talat är det inte alltid spelens förtjänst till varför du har kul i samarbetsläge… utan bara det faktum att du spelar med vänner. I goda vänners lag kan vilket spel som helst lyfta ärligt talat.
En lika delar fyllig som tom upplevelse…
Blizzard har ändå fört in mängder av nya saker i spelet; allt från bättre uppgraderingsmöjligheter till ett stort grönskande område att ströva runt i. Lägg därtill ett gäng nya ’dungeons’ samt en ny karaktär så står det åtminstone klart att du rent bokstavligen får mycket för pengarna. Jag må ha tappat gnistan för Diablo IV, men jag kan vara rak med att jag spelar för berättelsen, och där kändes det oengagerat och tomt på det stora hela. Är det och andra sidan så att du är en person som spelar för att konstant gå upp i nivå, men framförallt hitta ny ’loot’ och anpassa din karaktärs ’build’, då finns det givetvis ett stort antal timmar att utforska här. Omspelningsvärdet med de nya ’dungeons’ som hittas, samt den nya karaktären hjälper till säkert än mer.
Jämför vi med tidigare expansioner till föregående spel i serien – står sig ’Vessel of Hatred’ tämligen platt. Dess största nackdel är dels den tidigare nämnda avsaknad av engagemang från utvecklarna sida, i att verkligen låta oss spelare känna med spelets karaktärer. Likaså att faktiskt ge oss tid med de över huvudtaget. Diablos tidigare expansioner har mestadels varit mer fokuserade på att fylla ut deras spelmekanik, mer än story – där Diablo III exempelvis itererats gång på gång med nya typer av grottor och vapentyper. Visst finns den goda kvaliteten även hos ’Vessel of Hatred’, de gånger expansionen faktiskt slänger med en renderad mellansekvens. Då osar det gammal hederlig Blizzard-kvalitet. Dessvärre lyser de med sin frånvaro i mångt och mycket, och får expansionen att kännas mer fattig mot tidigare expansioner från spelserien. Tråkigt men sant!
Till syvende och sist är det en blek upprepning i mina ögon, som inte riktigt vågar stå ut med varken häftiga nya element eller en intressant berättelse så ’Vessel of Hatred’ tappar mig ändå i slutänden. Visst, det går utan problem att hoppa in, slå ihjäl ett par monster och hitta lite nya vapen då och då, den biten är ändå intakt – men det kommer vara en expansion som säkert snabbt försvinner från minnesbalken för mig i alla fall…
Denna recension baseras på PC (Battle.net) versionen. Finns även till Playstation och Xbox.
Diablo IV: Vessel of Hatred. Lägsta pris 39,99€ enligt Battle.net/Steam 2024-10-18.
Recensionsex tillhandahållet av Activision/Blizzard.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.