Diablo IV

Diablo IV är återkomsten till Sanctuary, en mörk värld där änglar och demoner kan ses ströva jäms med dess yta, till synes fast i en kamp om vem som slutligen ska få härska över den stackars ”pöbel” som huserar här. Ett gäng utvalda hjältar ses ta ett resolut steg framåt, för att stå upp mot ondskan. Kan dessa hjältar stoppa det nya hotet som kommit till Sanctuary eller kommer världen att gå under? Dunkla grottor, vindpinade dalar och ogästvänliga städer må tyckas vara något som borde få spelare att backa undan, men ärligt talat är det spelets groteska grymhet som också blir en av dess största styrkor. Helvetet har anlänt, och det är paradoxalt nog också himmelriket?!

Vår berättelse tar vid ett par decennier efter att Diablo III slutade, världen har pinats hårt efter sviterna som var den till synes slutgiltiga striden och inget har egentligen blivit bättre – utan snarare värre. Över hela Sanctuary lider befolkningen av svält, krig och den dagliga kampen i att försvara sig mot de demoner och odjur som nu mer eller mindre har tagit över världen. Alla städer, byar och små skrymslen där mänskligheten bosatt sig är under attack. Det har växt fram en ny religion som kallar sig Ljusets katedral som tror på en gammal profetia som ska leda mänskligheten ur misär och lyfta dem upp till himmelen. Men kan vi lita på att de verkligen vet vad de pratar om, då en profetia är tolkad olika beroende på vem du frågar? En sak är säker, saker och ting är aldrig som de verkar, inte heller en profetia från forna dagar, då mycket kan handla om tolkningar i slutänden…

Vårt spel börjar med att ett gäng skattjägare försöker ta sig in och hitta en skatt bortom deras vildaste drömmar. Men ack vad fel de har då det visar sig att de blivit vilseledda av någon som kallas den ’bleka mannen’. Det som de trodde var en skattkammare visar sig istället vara en underjordisk kammare där Lilith, dotter till Mephisto huserar – och rentav blivit bannlyst till. Genom en ritual av blod lyckas den ’bleka mannen’ frammana Lilith och hon kliver in i världen igen. En uråldrig ondska beträder alltså Sanctuary, och en sak är säker; det är att ingen kommer vara säker någonsin igen om hennes planer som planerats under de tusentals år hon varit borta går att genomföra.

Rykten sprider sig snabbt runtomkring i världen om att en hornbeprydd kvinna och en blek man setts till – och dessutom att dessa lovar människor en bättre värld, fri från ondskan och med ett löfte som lovar allt som de kan drömma om. Allt har dock ett pris, och oftast brukar det vara högt.

Lilith och den bleka mannen.

Ett välbekant spel, med välbekanta klasser…

Tillbaka är de fem klassiska klasserna från forna dagar; Necromancer som kan få de döda att resa sig ur sina gravar och assistera dem, Rogue som är snabb och skicklig med sina knivar och sin pilbåge, Druiden kan byta form till varulv, björn eller använda sig av stormmagi, Sorcerer kan använda sig av elementalmagi, attackera med is, eld eller blixtar för att stoppa fienderna och till sist så har vi såklart Barbarian som använder sig av sin enorma styrka för att krossa allt som står i hans väg, allt medan hen använder sig av flera olika typer av vapen för att stoppa den framskridande ondskan i riket. Min personliga favorit har alltid varit barbaren, då bara tanken att gå från att göra ett hopp in i en hop av fiender för att sedan svinga runt mitt bloddrypande vapen och skada alla fiender runtomkring mig, bara är för tillfredsställande!

Efter det att valet av klass är ur vägen får vi valet att ta ett redan förgjort utseende, eller så kan vi gå in och ta en egen look! En process som bjuder på variation, och som jag personligen blev nöjd med – särskilt med tanke på den karaktär jag skapade, vars kropp var beklädd av mängder av gröna tatueringar! Inte den mest utvecklade karaktärsskaparen, men ändå tillräcklig. Särskilt för ett spel som detta. Sedan bär det av ut i den bittra vintern…

Vår karaktärs berättelse börjar mitt ute i ilande isvindar bland snö och vargyl bortom horisonten. En mörk skog där något bestialiskt slukar vår häst och lämnar en blodig sörja kvar efter sig. Vår hjälte får skynda sig för att söka skydd i en grotta och försöka överleva den kalla natten i hopp om att inget hittar honom där. När  morgonen gryr, kämpar han mot isande kyla, genom horder av vargar – något som han tacksamt bultar blodigt. Inget ska stoppa honom! Efter ett tag finner han en by där alla han stöter på ovanligt vänligt inställda – och framförallt välkomnande människor, men ack vad skenet kan bedra. Efter att ha hjälpt dem med ett uppdrag som de sa sig inte kunna göra själva firas det natten lång tills dess att vår hjälte slocknar. När så din hjältes ögonlock landat honom i en påtvingad sömn, stannar alla upp. En kärra tas fram, varvid dessa tidigare vänligt inställda bybor släpar din hjälte till en närliggande lada. En lada vars insidor draperats med blod, inälvor och gamla kroppar. De är alltså människor som förleder oskyldiga förbipasserande och använder dem till en ond ritual till förmån för Lilith. Som tur är kommer en präst till vår hjälp och väcker upp vår hjälte i sista sekund innan offrandet påbörjats, och vi får sedan slåss mot hela byn. Offerritualen som bestod av att förse offret med vad som kallas ’Liliths blod’ hann dock komma en bit på väg, och har därför lyckats förse vår hjälte med en speciell länk till Lilith. Vad som först skulle bundit din karaktär till denna onda skepnad, kom aldrig att bli till fullo, och är nu istället potentiellt det som kan vara det som vänder den misär som Lilith skapat runtomkring i världen.

Efter denna chockerande start, önskar prästen att du ska leta upp en viss stuga som sägs finnas någonstans ute på vidderna. Detta ska tydligen vara nyckeln till att ta reda på vad det är som pågår i Sanctuary, vad blodet han tvingades dricka faktiskt kan göra. I stugan hittas nämligen en härdad karl vid namn Lorath – en av de sista ur ’Horadrim’ – ett brödraskap som bekämpar ondska. Tillsammans med Lorath startar berättelsen på riktigt. Du behöver nysta i vem den ’bleka mannen’ är, vad är Liliths ultimata mål och varför kan vi senare hitta Lorath försjunken i djup ångest, så till den grad att vi hittar honom försupen ute bland grisarna. Vad han har fått reda på om den bleka mannen, ja det är något som jag inte kommer gå mer in på då jag tycker att det är en sak som du ska få reda på under en genomspelning då den sanningen är en av stommarna som kommer driva en del av historien framåt genom Diablo IV.

För dig där Diablo IV blir det första spelet i serien du spelar behöver du inte oroa dig för att missa en mängd referenser och bakgrundshistoria. Spelets berättelse är lätt att följa med i och de personer som tar upp händelser som har hänt tidigare i spelens historia är utförlig nog för att du utan problem ska kunna hänga med. Självklart kommer det komma omnämnanden eller hintar om tidigare personer och händelser som är mer för de som hängt med spelserien, men de är inte många och inget som egentligen påverkar din upplevelse i spelets värld. På det stora hela är det alltså i mångt och mycket ett fristående spel, där spelets narrativ och karaktärer lyckas stå på egna ben, och kommer därför vara en minst lika bra startpunkt som vilken som helst av de övriga spelen i serien – något som på många sätt och vis varit synonymt med Diablo-serien genom tiderna.

Utforska världen med hjälp av din karta.

Detta är starten på en lång resa som kommer ta oss igenom världen av Sanctuary. Ett Sanctuary som för övrigt är indelat i fem regioner; Scosglen, Fractured Peaks, Dry Steppes, Hawezar och Kehjistan. De olika områden har alla väldigt olika ekosystem och monster som håller till i dem, vilket gör att du kan lätt se skillnaden dem emellan och att detta gör världen mer trovärdig istället för att allt ska se likadant ut. Varje region är uppdelat i mindre provinser, där de kan ha byar, städer grottor eller andra utmaningar vilket du som spelare kan ta sig an. I varje stad finns det en teleporteringsplatta vilket du behöver låsa upp för att kunna teleportera dig mellan de städer som du varit i, något som givetvis underlättar om ett uppdrag du fått är långt bort. Då kan du snabbt hoppa till en stad som är närmare ditt mål och sedan springa sista biten till din destination.

Varje by eller stad kommer ha olika utbud vad gäller platser som du kan besöka t.ex. smedja, helare, vapen eller försäljare av rustningar. Det finns väldigt många butiker du kan besöka beroende på vad du är ute efter; helare är alltid bra att gå till om du har blivit skadad på vägen dit och det kostar inget att bli helad samt att de fyller på de helande flaskor som du bär på. Smedjan är bra om du vill uppgradera din rustning eller vapen, eller för den delen när du behöver reparera dem. Om du dör tappar den rustning du bär på dig en viss procent av dess skydd och du kommer att ta mer skada, därför är det bra att gå till smedjan och få allt lagat igen. Välbekant måhända, men effektivt och tacksamt! Särskilt i ett spel som detta!

Om du under din färd genom Sanctuary hittar flera juveler av samma typ kan du gå till juveleraren och använda dem för att få en bättre version som ger fler ’perks’/fördelar på de vapen, rustningar eller smycken du fäster dem i. De fördelar du får från juvelerna är olika beroende på om du sätter dem i ett vapen eller ett smycke; fäster du samma juvel i dem kan skillnaden vara att i vapen kan det ge 5% ökad skada på elitfiender och om du har samma juvel i ett smycke kan det istället ge 15% mer liv. Det är därför alltid bra att kolla vilken ’perk’ som passar din spelstil bäst; för mig som använde barbaren var det alltid mer styrka eller skada från vapnen som var att föredra, medan en Sorcerer istället kanske önskar mer mana eller att den ska laddas upp snabbare.

Det finns utöver spelets huvudhistoria en mängd andra saker och ting som du som spelare kan ta dig an. Det finns utmaningsgrottor utspridda över hela världen där du kan låsa upp en specifikt klassbaserad förmån. Det finns grottor för alla klasser över världen och om du vill kan du ta allihopa, eller bara ta dem som är för den klassen du kör som för stunden. Det finns även mindre utmaningar eller ställen som du kan kliva in och ta dig an, dessa är som sagt mindre och ger mest pengar, XP och kanske något vapen. Sedan har vi såklart sidouppdragen, dessa finns det alltid ett par stycken av i varje stad och de har en väldigt stor variation. Jag tror inte jag har gjort någon som liknande en annan utan alla kändes tacksamt unika och tro det eller ej, men deras historier var såväl gripande som tragiska.

Lås upp nya ’perks’ genom att ta dig an utmanande grottor.

Sidouppdrag som isar ditt blod…

Det var ett sidouppdrag som jag gjorde tidigt som visade upp att även dessa har ett djup, rikt på känslor. Uppdraget var att jag skulle leta reda på en bror till uppdragsgivaren. Denne trodde att brodern hade gått med ett gäng skurkar och mördat en karavan som han egentligen skulle lett till en annan stad. Värt att nämna här är att alla städer eller byar han någon form av beskydd av soldater eller präster från Ljusets katedral, men att få deras skydd betyder att de måste följa deras hårda lära och inte synda. Syndat är dock vad brodern verkligen hade gjort om han fått karavanen mördad och att han då var nöd att sona med sitt liv för synden han hade gjort – något som givetvis var ett hårt slag för uppdragsgivaren. Kort förklarat är att jag hittade brodern i en grotta där han säger att han aldrig menade att någon skulle bli skadad utan att de bara skulle ta pengar och värdesaker, men att allt gick åt skogen. Trots dessa omständigheter säger hans bror att han måste straffas och brännas på bål som ett sätt att botgöra för sina synder. Men blod är tjockare än vatten, och inte ens han kan till slut gå igenom med detta. Religion är en sak, familj är en helt annan och här kunde blodsbandet stå emellan djup tro och vad som är rätt att göra. Allt detta visar upp att även om detta var ett mindre sidouppdrag på det stora hela, kunde det skapa en nästan överraskande känslomässig respons hos mig och erhöll djup som jag fann väldigt uppfriskande. Just detta sidouppdrag blir därför bara ett av många exempel på råa små berättelser som kan hittas ute i världen – något som skapar ett underhållande driv framåt, märkligt nog i skuggan av vad som ytterst är en hård och tragisk värld…

Spelupplägget som går och går och går…

Du kommer att få springa till fots väldigt länge i spelet, trots att det finns riddjur får du först tillgång till de en bit senare. Detta var något som jag fann lite irriterande, men tacksamt nog fanns det en poäng med det, som dels kunde berättas genom spelets historia, men också i det enkla faktum att du lär dig världen bra. Därför är detta på gott och ont…

Vad som däremot är värt att lyfta – även om vi fick tillgång till det fulla spelet tämligen tidigt, är ett problem med hur din karaktär ibland fastnade i saker och ting. Detta märkte jag av då jag fick gå eller springa runt världen och då och då fastnade barbaren i saker på marken. Det var inte så ofta det hände på det stora hela och något som troligtvis är fixat till spelets fulla lansering, men ändå värt att ta upp.

Sett till spelets historia finns det sex akter och en prolog, alla akter har ett par kapitel var. När vi börjar spelet kan du välja mellan spelets tre första akter och du kan välja fritt vilken du vill ta dig an något som är skönt. Istället för att ta dig an en berättelse från A till Ö, kan du istället köra ett kapitel från akt 3 och om ett uppdrag från akt 2 som är i närheten av där du befinner dig just då. Det är först när du som spelare kommer förbi de tre första akterna som du behöver ta en akt i taget.

Men om du är som mig så kommer du nog att spela en del av en akt, hitta lite sidouppdrag att ta dig an, kanske en utmaningsgrotta eller två för att variera upp det hela lite och samtidigt levla upp din karaktär utav bara den. För att inte tala om möjligheten att hitta lite coola vapen eller rustningar av olika slag. Som sin vana trogen fullkomligen sprudlar Diablo IV av vapen och attiraljer att hitta – något som i sig kan vara monotont för vissa, men som här bara skapar en upptäckarglädje utan dess like. Framförallt idén om att hitta nya vapen suger in dig…

Vapen som kan användas är klassbaserade; hittar jag en pilbåge vet jag att det är kört då jag kör som barbar, men trots det kan du alltid lägga undan dem i din förvaringskista för framtida genomspelningar med en ny klass. Förvaringskistor finns alltid i de större städerna eller byarna och det är också här du kan ändra ditt utseende vid en närbelägen spegel.

Tröttnat på att ha ett fett skägg på din barbar? Ta bort det då! Bryter du ner vapen och rustningar hos smedjan låser du upp de som nya utseenden du kan använda dig av. Alltid bra att ha den bästa rustning du kan hitta, men den kanske inte ser så häftig ut som en tidigare rustningar du hade. Bryt då ner den gamla och gå sedan till spegeln och vips, nu kan du välja det utseendet i en redan befintlig rustning!

Färdighetsträd… snarare färdighetsberg!

Att levla upp din karaktär är A och O i Diablo-spelen, du går ut och slår ner allt som du ser och tjänar XP för att gå upp i nivå. Det finns sju stycken nivåer i ditt färdighetsträd, varje nivå är baserad på en typ av olika färdigheter som t.ex. grundläggande, defensiva eller ultimata förmågor. För att nå en ny nivå måste du lägga ett visst antal poäng och då sakta men säkert låsa upp alla nivåer av färdigheter.

Som barbar var det några specifika förmågor som jag visste från start att jag ville ha, dessa var t.ex. ’ground stomp’ där du stampar hårt i marken och bedövar de fiender som står runtomkring dig och sedan använder ’whirlwind’ och träffar alla fiender samtidigt – en väldigt bra kombination för att ta ut många fiender samtidigt. En kombination som representerar spelets mångfald av attacker, men framförallt att du som spelare väljer vilka attacker som matchar varandra. På detta sätt skapas ett oväntat djup i strider, där en spelare kan skilja sig markant från en annan -trots att de båda har samma klass.

Det finns några nivåer av förmågor där du bara ges valet av ett av dessa. Detta tycker jag tycker är skönt då du i slutänden inte står där med alla förmågor som i t.ex. Assassin’s Creed Valhalla. Nu måste du göra ett val över vilken av dessa tre förmågor du ska använda, vilket skapar mer unika spelstilar – och gör valet mer tufft! Något som uppskattas. Du kan dock för en liten summa göra om vilket val av förmågor du vill ha valda, men detta blir dyrare ju längre du spelare. Om du vill testa lite andra förmågor kan du som sagt använda de pengar karaktären tjänar i spelet och byta ut alla förmågor och kanske ändra om helt vilka attacker eller förmågor som du vill ha aktiva. Valet är ditt, spelstilen är din… och variationen förnöjer milt sagt!

När du når level 50 kommer du att även låsa upp Paragon-nivåerna, dessa är separata ’perks’ som ger din karaktär t.ex. +5 i styrka, +10 i vilja eller varför inte +50 i armor. Du får fyra paragonpoäng per varje vanlig nivå din karaktär går upp, för varje 25% av en nivå du låser upp får du en poäng och dessa kan du sedan placera på dessa olika ’perks’, – helt beroende på om du vill bli starkare, kunna ta mer stryk eller ha mer mana. Paragonnivåerna är uppbyggda på ett rutnät där du kan lägga poäng, men med ”nackdelen” i att de måste kopplas mot en tidigare upplåst ’perk’. Om du bygger upp till toppen av ditt rutnät kan du låsa upp ett nytt rutnät med flera ’perks’ som du sedan kan lägga poäng på. Här finns det verkligen möjlighet att verkligen bygga din karaktär som du vill ha honom om det så är superstark, magi-deluxe eller en ren tank som kan ta enormt mycket stryk. Just denna mångfald av nivåer och poäng kan säkert te sig överväldigande, men utifrån takten de ges, skapar de ett konstant driv framåt, och kan säkerligen få även den mest härdade rollspelaren att falla på knäna – hyllandes Lilith… öhh, jag menar Diablo IV!

Ser vi hur spelet ser ut är det det snyggaste Diablo-spelet någonsin, det är gotiskt mörkt och nyanserat kring hur utvecklarna som skapat världen vill att den ska upplevas. Den stora variationen på omgivningarna, fauna, fiender och monster som går att göra upplevs levande, trots sin karga nästan döda uppsyn. Att spelet lutade in i sitt arv stod klart från första början, och den till synes cyniska skräckromantik som hittas här, glimtar till med härligt groteska landskap, såväl som sjuhelsickes varierade sådana. Tonen och atmosfären sipprar lika hårt som blodet ur de mängder av fiender som dräps och skapar en känsla som inte upplevts sedan originalspelet från 1997! Idag när allt är lekfullt och med glimten i ögat, är det märkligt hur något så makabert och dödsallvarligt känns som en frisk (men blodig) fläkt. Spelets grafik flörtar med dåtiden, men för in det i nutiden. Något som går hand i hand med den ljudliga presentationen…

Röstskådespelarna är något som jag verkligen njutit av, speciellt karaktären Lorath som har en väldigt distinkt röst. Han är detta spelets nya Deckard Cain, en röst som du kommer känna igen ögonblickligen efter detta spel. Efter varje akts slut pratar Lorath och beskriver kring vad som har hänt och vad planen framöver är. Det skapar en bra ’mellanakt’ mellan akterna och du får en liten påminnelse kring vad du gjort under de senaste timmarna. Musiken däremot är sprudlande vacker och ödesdiger. Ibland bombastisk, ibland väldigt subtil och ligger där i bakgrunden och bara bygger rå känsla. Det atmosfäriska ljudet fungerar väldigt väl med vindar som susar, djur som låter i bakgrunden – något som skapar ett underbart crescendo av bild och ljud, och ger en god känsla medan du spelar spelet. Inget verkar ha lämnats åt slumpen…

Som jag har skrivit tidigare är det en väldigt mörk och bister värld som vi finner oss i, överallt där du reser kommer du höra dialoger om hur livet är tufft och hårt. De sidouppdrag du tar kommer också visa upp att Diablo IV är den mörkaste berättelsen vi har fått se sedan serien startade 1997. Men även om det är en mörk historia får vi se glimtar om att det fortfarande finns hopp och att människor innerst inne bryr sig om varandra. Det är oväntat upplyftande att se att även om allt ser bistert ut finns det saker som lyfter folkets hopp om en bättre framtid – och en av de sakerna är du. Du kan vara räddaren som skapar denna utopiska framtid… eller åtminstone möjliggör mindre lidande.

Kärt återseende…

Diablo IV har sannerligen varit en lång resa för mig, dels sett till hur lång tid det har tagit för spelet att komma ut, men också den resa som du kommer att få ta del av i Sanctuarys värld – en värld där alla uppdrag och människor du stöter på hela tiden balanserar mellan gott och ont på ett tillfredställande sätt. Historien är sannerligen en upplevelse och de karaktärerna vi möter har alla något som de vill uppnå. Det slutar inte alltid lyckligt, men det visar på att även det mest ’grind’-fokuserade spelet som detta, ändå lyckas bjuda på hjärta. Spelet har varit en upplevelse i hur långt vår hjälte behövt gå för att göra vad som är rätt i sin jakt på vad Liliths och den bleka mannens slutgiltiga mål faktiskt är för världen. Det levererar mer än vad jag förväntade mig och gav mig som spelare timma på timma med underhållning, frustrerande uppdrag och tuffa strider där jag fått börja om och ge allt jag har för att ta mig vidare – men jag gav inte upp för jag ville se var berättelsen skulle ta vägen – något som inte alltid varit förenat med ett Diablo-spel. Att dess varierade spelmekanik, härligt distinkta presentation och beroendeframkallande levlingssystem även fanns där var en fantastiskt skön mörkröd gräddklick på det berömda Diablo-moset!

Nu börjar min tid på servern sakta men säkert klinga av. Den stängs ner snart och med det försvinner all min progression och karaktären jag skapat. Men trots det känner jag ingen bitterhet, utan tvärtom hopp. För precis som våra hjältar som så stolt steg upp, tittandes mot horisonten, gör även jag det för när servern snart startar igen. Då kommer jag återigen ta mig an all helvetisk ohyra och ge mig av efter Lilith!