Hem RecensionerSpelrecensioner Assassin’s Creed Valhalla

Assassin’s Creed Valhalla

av Fredrik Olsson

Distraktioner är open-world spelens moder! Ett purfärskt ordspråk som jag hittar på här och nu, vilket kan kastas likt en stridsyxa på det ambitiösa spelet Assassin’s Creed Valhalla. Greppa därför din yxa och följ med in i årets mest blodiga vikingasaga (och enda egentligen) hittills! Dags att kötta oss lite saxare!


Eivor spanar ner från ett träd på ett par intet ont anande soldater som sakta men tar sig säkert tillbaka till det kloster de övervakar. Ett kloster fyllt till bredden av högst eftersökt byggmaterial och glittrande dyrgripar som bara väntar på att bli tagna. Eivor lyfter hornet och låter det dåna över den lummiga engelska landsbygden. Dags att låta dina mannar komma och hjälpa dig att inta ett klostret. Dags för vikingaräd!

Syn från ovan!

Assassin’s Creed Valhalla är inte bara dessa räder – det innehåller en berättelse om broderligt högmod, svek, asagudar och ond bråd död. Det är alltså väldigt mycket som ska rymmas här och trots att det vill verka väldigt nytt – är det samtidigt även väldigt bekant. På gott och ont.

AC: V fortsätter på många sätt i samma spår som både Odyssey och Origins, genom att låta dig låsa upp färdigheter i ett enormt färdighetsträd, allt medan din nivå sakta men säkert höjs – givandes dig allt mer styrka och makt i vad som kallas ”Power” (tänk levels). Ett system som denna gång verkligen känns välutvecklat och som kommer göra att du första tiden väljer precis din personliga väg genom det snår av coola förmågor. På detta sätt kan du sakta men säkert hitta de förmågor som du gillar och sedan bli invand med dessa på ett tillbakalutat sätt. Visst kommer du senare i spelet inneha varenda en av alla dessa mumsiga förmågor, men trots det är det ändå som roligast i början när du verkligen behöver fundera på vilken förmåga du vill ha. Tack och lov kan du när som helst nollställa ditt färdighetsträd och placera om alla dina poäng. Allt detta blir även behövligt, då trots att du kan ta dig överallt i Norge och England – ändå behöver vara i rätt nivå för att ens kunna titta argt på någon av de soldater som gömmer sig i de mer höglevlade områdena.

Det är mycket riktigt ett tredjepersonsactionrollspel av den mer rättframma versionen här. Du ges en enorm värld (läs fem länder) med stor variation i miljöer och känsla. Norge ger dig snödränkta berg under isande kyla, England varierar grönska, höstfärger och skotska högländer och de tre övriga ger sina egna tillskott till faunan (ja, jag låter bli att säga vilka dessa är, för att undvika spoilers). Allt detta lämpligt visat i samma motor som Odyssey, vilket märks. Landskapen tar många gånger andan ur dig, medan karaktärernas animationer och skuggor blir alltmer ålderstigna även om texturerna är fantastiska. Tack och lov kommer de flesta oavsett plattform få en härligt variationsrik upplevelse sett till både det visuella och ljudmässiga – där det senare gör sitt jobb med hjälp bombastiska trummor, vikingasång och härligt dynamisk atmosfär beroende på vilken typ av miljö du befinner dig i. Med allt det sagt, skulle jag gärna se att Ubisoft på riktigt gör ett större kliv inför nästa Assassin’s Creed, då denna motor börjar bli till åren – även om det utan tvekan gör sitt jobb. Samma sak kan sägas om spelets syrning, där den numera klassiska tredjepersonsstyrningen i mångt och mycket har samma gamla patenterade rörelsemönster och något sega kontroller. Inte på något sätt dåligt, men inte heller dunderbra – särskilt när vår käre Eivor gång på gång vill klättra över fel objekt eller hoppa i fel ögonblick. Nu är detta inte direkt något unikt för detta spel utan snarare en bieffekt av ett spel där animationer ska upplevas följsamma och levande. Man får ta det goda med det dåliga helt enkelt…

Kanalisera din inre viking!

Det som står ut med Valhalla är två saker – vikingatemat och det större fokuset på att föra tillbaka gammal hederlig ”stealth”. Sett till vikingadelen går det inte klaga, man lär sig en mängd olika sätt att hugga ihjäl sina fiender med yxor, pikar eller långsvärd och smygmomenten är tydligare integrerade i världen. Dessvärre tar smygmomenten ut sig själva i ett spel som precis som vikingen Eivor är brutalt rakt på sak blir även smygmomenten aningen onödiga. För när man ändå gör räder där man öppet blåser i ett vikingahorn som dånar i omnejden, faller många gånger ”stealth”-bitarna av den enkla anledningen ”-Men jag är viking, varför ska jag ens smyga?”. Men visst, det finns där för de som vill gömma sig ibland ett gäng munkar eller varför inte smyga runt små banditnästen för att sakta men säkert ta ut en i taget. Inte direkt vikingalikt… men nog är det kul ändå.

Vad är då berättelsen här och hur är vår hjälte Eivor? Ett svårbesvarat ämne kan man lugnt säga. Denna gång är Eivor man eller kvinna – utan att det påverkar berättelsen på något sätt. Just idén om att du ska kunna välja själv man eller kvinna är naturligtvis alldeles utmärkt, men dessvärre kommer det med ett par minus. Först är det värt att nämna att du kan byta mellan den kvinnliga och manliga Eivor när som helst under spelets gång. Smidigt så det förslår! Dessvärre betyder detta att hela karaktären av Eivor många gånger faller oroväckande mycket in i kompromissernas skenheliga land. Karaktären Eivor dras med i en mängd uppdrag och berättelser, men då hen hela tiden inte riktigt kan placeras i något läger (för att på ett sätt beskriva det), blir dessvärre även de flesta uppdrag som handlar om hens personlighet platta och oengagerande. Nu är detta ett Action-RPG på många sätt så det gör inte så mycket. Snarare är det här en av spelets plus snarare kommer in i bilden. Tack och lov är det lättare att själv placera sig i Eivor mer likt en avatar än en riktigt välskriven karaktär. Vilket är bra för ett rollspel där man vill hitta sin egen känsla för omvärlden och alla de människor som befinner sig där. Vad som kan vara en svaghet för vissa är istället en styrka för andra.

(potentiella) Kärleksintressen finns. Men de tillför inget till story. Det är endast för syns skull dessvärre.

Asagudar och episka mysterier!

Det som är i hjärtat av berättelsen är Eivor och dennes bros Sigurd. De två tar sig till England då Norge inte riktigt kan hålla dem kvar längre utan att säga för mycket och detta lummiga land bjuder där på intriger och rävspel – du ska rekrytera över region för region till din sida och därigenom låta berättelsen fortskrida. Du får tillgång till Ravensthorpe – en minimal by inledningsvis, som sedan kan utökas med fler byggnader och människor. Likt en hubb. På detta sätt väljer du alltså vilken region och därigenom berättelse som du ska fortsätta med – och sakta men säkert ta dig fram i detta enorma spel. Nog är det stort alltid… oj oj oj! Efter 80 timmar och fem länder, går det inte annat än att säga att spelet kommer räcka länge och väl för de som skaffar det. Det mer regionsbaserade berättelseformatet gör att man sakta men säkert tar region för region – vilket för oss till dessa evinnerliga ”pluppar-på-kartan”. Som jag skrev först, ”distraktioner är open world spelens moder”. Det stämmer verkligen in på Valhalla. För varje plats du kommer till finns det enormt många lysande små prickar på kartan, alla med en sirenartad effekt på dig. De viskar konstant i mitt öra – ”Kom och titta Fredrik, bara ta en titt, en liten titt” oavsett om jag är mitt i ett storytungt event eller inte.

Självklart viker jag av från spelets story och beger mig till den där pluppen som bara råkar vara i närheten. Här har verkligen Ubisoft lärt sig hur de ska göra sina spel. För det är oundvikligt varje gång. Du skulle lika gärna vara i Asgard och leka asagud och ändå finna dig själv ”Hmm, kanske ska kolla vad som finns under det där berget där borta…”. Även om det där mer var en liknelse, fångar det ändå hela grundtanken med Valhalla. För varje distraktion får du speltid, oundviklig speltid, som nästan upplevs oändlig. Ett tveeggat svärd, då många utan tvekan kan komma att lägga ner spelet då det blir oerhört överväldigande, medan open world ”junkies” istället kommer kunna njuta länge och väl. Bara det faktum att det finns ett gäng mini-spel: Orlog (tärningsspel), Flyting (rimverser), dryckestävlingar för att nämna några, ger det än mer speltid. Även om dessa ärligt talat är måttligt roliga.

Berättelsen om Eivor och Sigurd är alldeles duglig, men det stora i Valhalla är hur det hittat sin plats i Assassin’s Creed universumet. Nu mer än någonsin känns valen från föregående spel eka genom spelet och med både en och annan överraskning i bagaget är detta den främsta styrkan av spelet. Dess mysterier kring den förlorande civilisationen ”The Isu” och hur de påverkat alla åldrar, i detta spel som utspelar sig under vikingatiden och nutiden (vilket vi givetvis även får ta del) är det som verkligen får mig att spela vidare storymässigt. Visst är kampen mellan de två bröderna Eivor och Sigurd intressant här och var, för att inte tala om vissa karaktärer i de olika regionerna (främst Ivarr) – men allt det faller mer platt när man får ta del av det mysterium som läggs ut framför våra fötter när vi plötsligt befinner oss i nutid med Layla och en grav… på en plats där vi inte riktigt tänker på vikingar (utan att säga för mycket). Ubisoft har utan tvekan lärt sig att sin egen mytologi är i hjärtat av alla Assassin’s Creed – och även om vi får en allsidig story i övrigt, är det ändå den här som görs bäst i min mening.

Ett ovässat vikingasvärd…

Med allt det här sagt har spelet ett antal hinder från att bli det perfekta spelet. Det första är dess sidouppdrag som numera känns påklistrade och svåra att hålla koll på. Dessa har numera förringats till att vara pluppar på kartan och sporadiska sådana. Framförallt är problemet att de inte loggas likt huvuduppdragen (tänk regionsberättelserna), och därför kan du träffa på någon som ger dig ett uppdrag, men då det inte skrivs upp någonstans och du kanske bara ”snubblar” på det, avvaktar för att göra klart något annat, snabbt kommer på dig själv med att inte veta vad du skulle göra. När du sedan kommer tillbaka och ingen logg har skett, ja då får du mest gissa dig fram eller bara strunta i det. Oftast är lösningen i närheten tack och lov, men här skulle jag mer eller mindre krävt någon form av loggbok eller liknande.

Sedan har vi spelet i sin helhet som trots att det fört in räder där man tar över fort och kloster samt kan bygga upp sin by med olika byggnader egentligen inte gjort allt för mycket nytt om vi ska vara ärliga. På många sätt och vis är detta samma upplägg, motor och spelsätt som Odyssey och Origins – inte för att det på något sätt gör det dåligt, men det gör det bara att kännas oväntat slappt. Visst har de fört tillbaka mer smygelement, men i mångt och mycket är det samma gamla spel fast med nya miljöer… jag hade gärna sett att de vågat göra mer än det här. Men å andra sidan… if it ain´t broke…

Angående just ”if it ain´t broke” ironiskt nog, har vi det tekniska. Initialt var det ärligt talat sönder och extremt dåligt optimerat. Tack och lov var detta något som fixades rejält med Day One uppdateringen, men trots det förekommer givetvis de numera nästan patenterade Ubisoft buggarna fortfarande. Man kan falla rakt genom världen, fastna i objekt, spelet kan krascha då och då och Ubisofts servrar för bilder går ner allt för ofta – för att bara nämna några. I dess nuvarande tillstånd är det tack och lov stabilt nog (peppar peppar) och jag hoppas att det är minst lika stabilt på konsoler. Är ni allergiska mot såna här problem gör ni rätt i att avvakta två-tre månader så att spelet blivit av med de flesta större problemen. I mitt fall har det på sistone varit nära nog felfritt, vilket mina 80 timmar i spelet vittnar om.

Vid Odens skägg!

Denna gång var det många timmar som krävdes, då man behöver komma långt in i spelet innan man på riktigt vet vad man tycker om det. Bara det faktum att spelet inte börjar förrän man kommer iväg från Norge (för mig var det efter tio timmar) säger en del. För min del har jag ärligt talat varit kluven på flera sätt. Berättelserna i de olika regionerna är dugliga, men de små sidouppdragen man får är oftast halvdana och Eivor är tämligen substanslös. Det stora är däremot mytologin kring ”The Isu” för att inte tala om asagudarna som skymtar här och var. Sedan får man ju också himla mycket för pengarna. Jag vet att man ska kunna ta varje region på cirka tre timmar, men är man som mig som lusläser kartan för pluppar, då kommer detta spel utan tvekan nå 100-120 timmar (om inte mer). Om ni tror att ni vet vad ni får efter bara tio timmar… då har ni knappt petat på vad som gör Valhalla bra!

Oj…. får nog ladda om sparningen. Här gick det inte att komma ifrån.

I mitt fall växlar jag från ingen utmärkelse och ”bra köp” – och i slutänden faller det ändå på just det senare. Det främsta är just vad du får för pengarna och hur mycket tid och kraft som ändå lagts på spelet. De platser man besöker är otroligt vackra i sin egen rätt och atmosfären är tung. Visst är det på många sätt en mild utveckling från Odyssey, men när något är otroligt svårt att lägga åt sidan, då måste det ändå uppmärksammas. Det är knappast ett perfekt spel, men nog är det en drog för en gammal ”pluppar-på-kartan”-junkie som mig!

Spelat på:
i9-9900K @ 5.0 GHz, 32 GB RAM, Nvidia Geforce 2080 Super 8 GB, NVMe disk.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Playstation 4, Stadia, Xbox Series S/X, Playstation 5.

Assassin’s Creed Valhalla. Lägsta pris 585 (PC) kronor enligt Prisjakt.nu 2020-11-11.

Recensionsex tillhandahållet av Ubisoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar