Star Ocean: The Divine Force

Världar av fantasy och sci-fi kolliderar i det sjätte spelet i Star Ocean-serien, Star Ocean: The Divine Force. Följ med Laeticia och Raymond på deras resa för att stoppa ett intergalaktiskt hot!

När spelet börjar får du välja vilken protagonist du vill spela som. Valet påverkar inte jättemycket utöver en del sekvenser där ditt lag splittras upp och karaktärerna går skilda vägar för att klara av uppdrag. 

Raymond Lawrence är kapten över ett rymdskepp kallat för Ydas. Detta skepp kraschlandar han med på planeten Aster IV, efter att ha blivit nedskjuten av ett annat skepp, Astoria. Laeticia Aucerius är kronprinsessa till kungadömet Aucerius, som ligger på Aster IV. Spelet börjar med att Laeticia och hennes riddare Albaird Bergholm hittar Raymond när han kraschlandat. Raymond letar efter sina kompanjoner Elena och Chloe, som var med på skeppet när det kraschade. Laeticia är på resande fot och letar efter en man vid namn Midas Felgreed, som kan hjälpa kungadömet mot grannlandet Vey’l. Raymond och Laeticia teamar upp för att hjälpa varandra med sina mål och träffar på en robotvarelse vid namn D.U.M.A, som ger dem speciella förmågor som kommer att hjälpa dem på sin resa. 

Jag tycker att berättelsen är relativt välskriven och gör sitt jobb med karaktärsutveckling och dynamiken mellan Laeticia och Raymond när de lär känna varandras kulturer. Aster IV är en underutvecklad planet vars teknologi liknar den från medeltiden medan planeten Raymond kommer ifrån har betydligt mer utvecklad och futuristisk teknologi. Vissa teknologiska koncept är till en början oförståeliga för gänget från Aster IV, men under resans gång förstår de sig på teknologin mer och mer. Jag gillar hur varierande karaktärerna är. Under resans gång stöter Laeticia och Raymond på karaktärer som ackompanjerar dem under sin resa. De flesta av dessa karaktärer har sina egna mål och bakgrundshistorier som är intressanta, även om det varierar en del från karaktär till karaktär.

Star Ocean-serien är känd för att vara action-rollspel, och så är det även här. Strider sker naturligt i utforskandet utan några laddningsskärmar. Du har ett antal saker att hålla koll på under en strid. För det första har du AP (ability points) som du använder för att attackera fiender. När du har slut på AP måste du vänta en stund på att det ska fyllas upp igen för att kunna attackera. Den andra mätaren du måste hålla koll på är VA. När VA-mätaren är dull kan du använda D.U.M.A för att kasta dig mot fiender och om du är utanför deras synfält kan du initiera “blindside” med hjälp av D.U.M.A, vilket innebär att du gör mer skada och kan ha chans att stunna fienden. Senare i spelet låser du även upp en till mätare, nämligen “vatting”. När denna mätare är full kan du använda en karaktärs specialförmåga för massiv skada. Denna mätare delas mellan alla partymedlemmar. Dessutom har du en annan funktion som du kan använda för att skydda dig själv från fiendeskada och minska knockback, till priset av att du inte kan använda VA eller vatting.

Stridssystemet kanske låter komplicerat när jag berättar om det, det är för att det är det. Kanske lite överkomplicerat till och med. Du har ett “skill tree” för alla karaktärer i ditt party där du kan låsa upp nya förmågor och öka dina stats. Varje gång du levlar upp får du poäng du kan spendera på detta. Dessa poäng kan du även spendera på att levla upp dina förmågor som du låst upp i skill tree. Till och med vatting-förmågorna kan levlas upp. Eftersom spelet gör så att du går upp i level konstant blir det extremt mycket menyhantering. Dessutom försvann vissa accessoarer jag hade utrustat mina karaktärer med när de försvunnit från partyt, vilket för mig ledde till ännu mer fipplande i menyerna, eftersom jag måste åter-utrusta karaktärerna. Det känns ibland som att jag spenderar mer tid i menyerna än i själva spelet, vilket tar mig ur upplevelsen lite.

När det kommer till utforskandet tycker jag att det är riktigt kul. Spelarkaraktären har ett visst momentum som gör att du kan ta dig från punkt A till B snabbt. Dessutom kan du användas D.U.M.As VA fritt i miljöerna för att ta dig till högre höjder. Till en början kan du använda ett superhopp med D.U.M.A, men när du kommer längre in i spelet kan du använda flera samtidigt för att ta dig till nya platser du tidigare inte kunnat nå. Vad gäller själva striderna är jag dock lite kluven. De är väldigt flashiga (med fokus på väldigt), vilket gör det svårt att se vad som händer på skärmen. Du kan använda tre olika knappar för attacker och kedja ihop dem till kombos, men oftast använde jag strategin av att “buttonmasha” hejvilt och hoppas på det bästa, just på grund av att det var så svårt att se vad det var jag höll på med. Det finns tre svårighetsgrader i spelet, Earth (lätt), Galaxy (mellan) och Universe (svårt). Även på den lättaste svårighetsgraden möts jag av en utmaning, eftersom partymedlemmars AI är helt kass. De går in i alla fiendernas attacker hejvilt och dör stup i kvarten, vilket resulterade att jag behövde gå in i “wait mode” konstant för att hela upp mitt lag.

Vacker vy!

Grafiken är ett element jag är väldigt splittrad kring. Man märker att Square Enix inte har gett Tri-Ace den största budgeten, men jag tycker ändå att de lyckats få till vackra vyer i utforskandet, även om karaktärsmodellerna ibland ser lite stela ut. Något som dock stör mig rejält är de extremt små textrutorna vars typsnitt även är oläsbart. För den som föredrar att ha spelet med japansk röst (jag just i detta fall) blir det snabbt ganska frustrerande att läsa.

Veteranen Moto Sakuraba är tillbaka som kompositör till Star Ocean: The Divine Force och han har gjort ett bra jobb med att skapa minnesvärd musik, särskilt stridstemat som fastnat i mitt huvud. Ljudeffekterna används också på ett kul sätt med “level up”-ljud som får en att känna sig som att man spelar ett JRPG från 90-talet. Röstskådespelet är dugligt på både engelska och japanska, men jag märkte snabbt att jag föredrog den japanska eftersom den hade mer entusiasm och energi. Dessutom är rösten till Tanjiro i Demon Slayer, Natsuki Hanae, rösten till Albaird och han gör minst ett lika bra jobb här att porträttera sin karaktär som i animen.

Sammanfattningsvis är jag splittrad kring min upplevelse. Berättelsen är intressant och engagerande, musiken stämningsfull och peppande och utforskandet roligt, samtidigt som stridssystemet är alldeles för komplicerat för sitt egna bästa och mer tid spenderas i menyer än i själva spelet. Trots detta skulle jag dock definitivt rekommendera spelet till fan av JRPG-genren!