Princess Farmer

Ta en del Candy Crush, en del Tetris. Tillsätt därefter en berättelse och forma allt i pixelgrafik. Tada! Princess Farmer är här.

Ok, så här är det: du är en kaninmänniska som är ute för att skörda grodor. När du nästan är klar med din skörd hittar du ett läppstift på åkern. Du tänker inte så mycket på det och tar med det hem. När du ska sova på kvällen hamnar du i ett annat universum och stöter på moder Gaia. Du får reda på att det är hennes läppstift du hittat och hon ger dig titeln “princess farmer”. Det är nu ditt verkliga uppdrag uppenbarar sig: att sätta stopp för en mystisk kanin som förvandlar grödor till godis runt om i världen. Börja med att ta reda på sanningen om vem denne är. När jag först började spela tyckte jag att narrativet inte var något märkvärdigt, men när jag var klar och reflekterade över det kom jag på mig själv om att det kanske inte var så pjåkigt ändå. Karaktärernas sprudlande personligheter och relationen mellan dig och de andra stärks under spelets gång. Det kanske inte är något revolutionerande rent berättarmässigt, men för en genre som match-3 där berättelsen för det mesta är minimal tyckte jag detta var en trevlig omväxling.

Princess Farmer är indelat i nio kapitel där du tar dig igenom en dag i lite varierande miljöer från morgon till kväll. Du går fram på en linjär karta och interagerar med karaktärer i dialog och löser match-3 pussel. I dialogen finns det oftast flera svarsalternativ och beroende på vad du svarar kommer karaktären tycka olika mycket om dig. Om du lyckas få en karaktär att bli din “BFF” kommer den att skicka gåvor till dig i slutet på kapitlet, till exempel kläder eller hårfärger. Även om jag inte var särskilt intresserad av gåvorna var jag ändå mån om att välja vissa svarsalternativ för att se hur dialogen skulle utvecklas.

När du inte pratar med andra karaktärer löser du match 3-pussel. Precis som i alla andra spel i genren ska du matcha tre föremål av samma färg. I detta fall är det grödor. Du har två olika typer av handlingar du kan använda dig av. Du kan plocka upp grödor och släppa/trycka ner grödor i marken. Du kan bara plocka upp fem grödor åt gången innan du behöver släppa ner dem. Det här spelet är mer strategiskt än det typiska match-3-spelet. Du måste planera dina drag för att grödorna ska hamna på rätt plats.  Dock behöver du bara bry dig att klara banan helt om du  vill få high-score. Du kan nämligen gå vidare i storyn även om du “förlorar”. Detta gäller även på slutbossen. Jag uppskattar detta upplägg eftersom det ger spelaren möjlighet att ta del av berättelsen utan att behöva ta sig genom stora utmaningar. Dessutom finns det tre spellägen: ett där snabba kombos prioriteras, ett där långsamt tänkande prioriteras och ett  med en blandning av de olika spelsätten. Det går alltså att anpassa spelet till viss del utifrån sig själv vilket jag uppskattar.

Varje pussel har olika mål. Vissa kräver att du får ett visst antal poäng på en viss tid medan andra kräver att du skördar ett visst antal av en sorts gröda. Jag kände dock aldrig att kraven ändras särskilt mycket under spelets gång och till slut känns spelloopen stel och repetitiv. Det fanns några undantag som gav lite variation, men dessa var ytterst få. Till slut kändes det som att det var samma bana hela tiden, fast med olika bakgrund och karaktärer, vilket gjorde mig lite uttråkad mot slutet.

Grafiken i spelet är något jag har dubbla känslor inför. Jag tycker att bakgrunderna ser riktigt bra ut med detaljrik pixelgrafik som påminner om SNES-eran, men det jag inte är så förtjust i är utseendet på karaktärerna. Det är antropromorfiska kaniner som är på gränsen till “furry”-varning. I spelet ser de okej ut, eftersom de är i pixelgrafik, men i dialoger där man ser ett sexualiserat porträtt av moder Gaia blir det genast lite frånstötande. Om du gillar denna typ av antropromorfiska och sexualiserade djur kommer du definitivt inte ha något emot det här, men för den som inte är van vid den här världen kommer det troligen ta en ut ur upplevelsen en aning.

Om vi ska avsluta recensionen på en positiv not kan jag snabbt nämna musiken. Spelet erbjuder en härlig blandning av lofi-beats som bidrar till den lugna känslan spelet strävar efter. Även ljudeffekterna är riktigt trevliga med “poängljud” när du får en kombo klickande i dialog som bidrar till retrokänslan.

Sammanfattningsvis är Princess Farmer en delad upplevelse för mig. Jag tycker att karaktärerna och berättelsen är relativt välskriven, men de överdrivna grafiska elementen och spelets repetitiva natur gör att det inte riktigt når hela vägen fram. Om du inte har något emot överdrivna antropromorfiska djur och vill ha en avkopplande stund med ett enkelt pusselspel kan det definitivt vara värt att ta en närmare titt på, men för gemeneman har jag svårt att rekommendera det.