ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist

Det har gått nästan ett år sedan Nea fastnade för den mörka charmen i ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist och kan säga att jag har varit intresserad av spelet sedan dess. Frågan jag mest funderar på är om jag också fastnar för dess mörka charm, eller om jag kommer glömma det likt dess ruinerade kungadöme.

Berättelsen börjar med att vår protagonist, Lilac, vaknar upp utan minne i ett laboratorium under jord. Det visar sig att hon är en attuner, alltså en sorts stämmare som kan justera olika homunculus som hon stöter på under sin resa. (Homunculus betyder “liten människa” och porträtteras ofta i media som en artificiellt skapad människa, men i det här spelet är de maskiner.) Dock har många homunculus blivit påverkade av en sorts ånga som läcker ut som ett resultat av kungarikets borrande i marken i jakt på magiska resurser. Kan passa på att säga att det inte var en positiv påverkan hos dem, utan de blev aggressiva och kungariket föll snart. De människor som fortfarande lever undviker att lämna tryggheten. De har hittat sina gömställen och förutom en före detta stad lever de lite runt om i världen. Det passar dem utmärkt att Lilac dyker upp och kan försöka hjälpa dem, även om det finns de som har gett upp hoppet.

De flesta homunculus är utan sinne, de attackerar allt levande som närmar sig. Men det finns vissa som fortfarande har någon form av personlighet kvar, som lever tillsammans med människor. De är lätta att känna igen då deras ögon är blå, och de aggressiva har röda ögon. Sen finns det några speciella som Lilac kan stämma och sedan använda sig av när hon utforskar det fallna kungariket. Och hon behöver all hjälp hon kan få.

En intressant grej med det här metroidvaniaspelet är att även om jag bygger ihop ett lag, kommer de inte användas på det sättet jag är van vid. Alla slåss inte aktivt hela tiden utan det är Lilac som springer runt och riskerar sitt liv med assistans från sina homunculuskompanjoner.

Sakta men säkert får jag ta del av spelets berättelse under tiden jag spelar, förutsatt att jag är uppmärksam. Vissa NPC:er kan nämligen säga något när jag springer förbi dem, men eftersom det bara dyker upp text ovanför deras huvuden kan det vara lätt att missa. Det är inte många, för de flesta NPC:er har sina bestämda fraser som visas ovanför deras huvuden, men det finns några få som kan ha viktig information som bara säger sitt en enda gång. Jag gillar berättelsen som sakteliga visas upp under tiden jag spelar. Visst, det är inget nytt i sig, men de framför den på ett, vad jag anser, naturligt sätt som ibland kan vara uppfriskande. Jag tycker det är extra intressant att vissa homunculus belönar mig med filmer när jag har stämt dem. De här filmerna berättar snabbt deras individuella historier som har lett dem till den punkt där de är nu. Lite tråkigt att det bara är de homunculus som blir Lilacs partymedlemmar som har de här filmerna, för det kan vara intressant att få flera berättelser i filmformat, och inte bara text.

På tal om partymedlemmarna, jag nämnde lite tidigare att de inte attackerar som en först kan tro. Visst, de attackerar men för att de ska kunna attackera behöver jag välja deras attack och binda den till en knapp. Inga svårigheter egentligen, men när flera karaktärer går med i partyt, och fler attacker blir tillgängliga, gäller det att se över vilka attacker det är som passar bäst. Är det värt att ha en attack som fryser fienderna, eller är det bättre att de skadas över tid med eld? Sen kan inte alla attackera lika mycket som andra, och en sådan detalj kan vara avgörande för att överleva. Men förutom att slåss kan vissa homunculus hjälpa till att öppna förseglade vägar, eller möjligheten att snabbt kunna resa mellan rastplatser för att slippa springa fram och tillbaka som en dåre. Oerhört uppskattat!

Det gäller dock att kontrollerna svarar snabbt i ett sånt här spel, för det kan vara mycket som händer och det kräver viss precision för att jag ska lyckas med vissa saker. När det går dåligt för mig, som att jag tar onödig skada, missar en viss punkt som ska förstöras, eller använder helt fel attack ligger felet aldrig på att kontrollen är dum. Det är ständigt mitt fel att saker inte går som jag vill när jag spelar, vilket inte är något ovanligt egentligen. Men det skulle vara skönt att kunna skylla på något annat när jag dör en femte gång mot samma boss. Det går dock att ställa in svårighetsnivån om du skulle ha allt för stora bekymmer, och när jag ändrar den efter ha dött fem gånger mot en boss, kan jag se vad det är som förändras om jag väljer en svårare eller lättare svårighetsnivå. En sak som inte ändras, är fiendernas hälsa, men hur hårt de slår ändras vilket är trevligt när jag vill överleva lite längre.

ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist är ett metroidvaniaspel, vilket innebär att jag kommer få springa fram och tillbaka mellan olika områden för att lista ut vad det är jag ska göra. Jag behöver också springa fram och tillbaka för att jag har fått tag på något som kan öppna en väg jag inte kunde ta förut. Det är standard för den här genren, och även om kartan ständigt blir större, känner jag mig aldrig vilse. En annan bonus är att när jag är klar i ett område, alltså hittat allt som finns att hitta där, ändras områdets färg till blå på kartan. Det är jättebra, för då vet jag att jag är helt klar där och kan fokusera mitt letande på annat håll om jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det blir dock en hel del hoppande och plattformande för att utforska varenda litet hörn i de olika områdena, men de är inte så pass stora att det känns som ett jobb. Ibland blir de blåa så snart jag har besegrat alla fiender för att jag hoppade runt som en dåre.

I själva striderna springer jag mest runt och trycker på de olika knapparna jag har för att attackera fienderna. Det är dock inte riktigt rätt sätt att göra det på, utan ibland är det bättre att undvika en fiende tills en öppning dyker upp för attack. Lilac tål nämligen inte mycket stryk, och homunculus gör ont när de attackerar, plus att det dyker upp nya varianter nästan hela tiden med nya sätt de attackerar på. Det är kul att det inte är samma fiender hela tiden och jag behöver hela tiden vara uppmärksam på vad det är jag möter. När det gäller bossarna fungerar det verkligen inte att bara springa fram och försöka slå hela tiden. Bossarna har olika gimmicks jag behöver anpassa mig efter, och ibland har de dessutom flera faser jag behöver ta mig genom.

Det har slunkit ut en och annan svordom under vissa strider, men de har aldrig känts orättvisa. Jag får snabbt veta vad de har för olika attacker och sedan är det upp till mig att lära mig hur jag hanterar dem. Ofta är det bra att hålla sig på avstånd, men närstridsattacker gör mer skada. Jag är lite av en risktagare, vilket också är varför jag ofta dör.

Jag tycker spelets bakgrunder ser fantastiska ut, och de visar tydligt när jag lämnar ett område för ett annat. Att till exempel gå från en gråbrun stad in i en röd skog ger en viss kontrast. Jag är däremot lite delad till hur människorna i spelet ser ut. De ser inte riktigt ut att passa in grafiskt sett, visserligen ser jag direkt om det är människor på skärmen, men de känns malplacerade. Det finns robotar, skelett och även varelser som ser ut att komma från Dark Souls och sedan springer en söt liten flicka runt i den här världen. Jag tror hon hade passat in bättre i typ Hello Kitty än världen som byggs upp här i ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist.

Något som däremot passar in bättre är spelets musik. Från lugna melodier med sånger på japanska till betydligt mer intensiv musik under strider mot bossar till total tystnad. Det känns aldrig felplacerat, och även mina japanska kunskaper är ytterst minimala kan jag ändå uppskatta att ha en sång i bakgrunden ibland. Dessutom märker jag aldrig när sången slutar och något annat tar vid, det sker sömlöst, förutom när det blir total tystnad såklart.

På det stora hela tycker jag att det här är ett bra spel. Det är utmanande men samtidigt nybörjarvänligt för de som inte är vana vid genren. Bara en sån sak som att färdiga rum ändrar färg i kartan underlättar mycket, och att kunna snabbresa mellan rastplatser är alltid uppskattat. Även om det är nybörjarvänligt tror jag även att de som är vana vid genren kan uppskatta ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist. För att kosta strax över 280 kronor finns det en hel del spelande att hämta här, vilket gör det till ett bra köp i min bok.