Evil West

Små vampyrflickor ska man inte leka med!

av Fredrik Olsson

Det är slutet av 1800-talet och världen ser inte ut riktigt som vi förväntar oss. Vampyrer gömmer sig i städernas mörka vrår och den dammiga ’western’-miljön vi vant oss vid i vår egen tidslinje har här istället fått en mer gotisk flärd över sig. Spagettivästern möter Nosferatu! Oh boy!


Få saker i spelväg får blodet att hettas till, såsom en väloljad tredjepersons-’shooter’ med stora ambitioner. Spel som lyckas förena en god berättelse, bra karaktärsbygge och härligt beroendeframkallande action. Element som Evil West sätter siktet på. Grundstommen finns här med ett intressant upplägg, bestående av hesa machomän, skjutandes från höften och ställandes frågor därefter. Något som är särskilt tydligt i vår tuffe hjälte Jesse Rentier – en man med lika många förmågor som klichéosande ’one-liners’. Ja, själva spelet dryper inte så mycket blod som det paradoxalt nog droppar schabloner. För du skulle tro att dess upplägg förlagt till ett alternativt artonhundratals-USA bestående mer av blodtörstiga vampyrer än banditer skulle kännas fräscht, men icke! Trots det lyckas vår tuffe hjälte och premiss inte stå ut, mycket på grund av ett torrt manus såväl som en minst lika tradigt levererad dialog. Det hela är förvisso inte klappruttet, utan egentligen nära nog dugligt, men allt känns allt bara så väldigt… gjort?

Hela idén med monstermosande fungerar väl hyfsat i kortare sessioner. Men ju längre jag spelar, desto tydligare blir det att spelet vallar mig fram på ett väldigt oengagerat sätt. Nivådesignen känns tråkigt mellanmjölksmässig, manuset bjuder på en klassisk hämndberättelse och allt med återvändande fiender som snabbt tappar dess ursprungliga udd. Vad som lyfter spelet över medelsnittet är dess grundläggande actionmoment. Du har närstridsattacker som du gör med Jesses elektriskt trimmade arm (även kallad ’the gauntlet’) – vilket kan få även den största fiende att flyga ett gäng meter när ett välriktat slag givits. Dessutom kan du sakta men säkert öka på med förmågor och vapen ju längre du spelar. Förmågor och vapen som siktar på att skapa variation i spelandet – men dessvärre även de faller något pladask ju längre du kommer. Spelets förmågor är nämligen obalanserade och ju längre du spelar, desto mer upptäcker du att du håller dig till ett vapen; det som gör mest skada. Inget annat behövs egentligen. Därmed blir det lite onödigt att variera upp det hela, och vips har vi nått samma monotona känsla som innan. Det är synd, för när man får vapen såsom elektrisk hagelbrakare, armborst och gevär blir det ändå kul en stund.

Tuffe Jesse är till höger. Yep…. that´s it!

Nån om gillar grillad hund?

Ska vi syna berättelsen lite närmre leder Jesses far ett vampyrjägarinstitut, och den dagen han Jesse kommer hem med ett avhugget huvud – blir det startskottet på en hämndhistoria. Detta huvud tillhörde nämligen en ledande gestalt inom ”the top notch” vampyrorganisation – och dennes dotter vill nu ge igen med råge. En karaktär som har extremt starka vibbar av Kirsten Dunsts karaktär i ”En vampyrs bekännelse”. Det vill säga ett bortskämt och mordiskt barn… hualigen! Det hela berättas torftigt och med animationer som känns stela och ålderdomliga – trots spelets fina miljöer. För det bör att sägas, spelet har flera svagheter, men spelets grafiska sida får det att skina till lite extra då och då. Varierade omgivningar som hintar om kreativt tänkande skymtas och gör att jag ibland backar tillbaka, tänkandes ”Nämen, det kanske har något i alla fall…!” tills det att spelmekaniken och monotonin åter sätts in. Något som är synd då spelet ändå har goda ambitioner, men bara inte når hela vägen.

Jag vill gilla spelet, verkligen det finns stunder då nya monster innebär ett visst mått av taktik – men när du slagits mot samma fiende gång på gång. Använt samma förmåga och gång på gång leds till uppenbart tydliga aggro-områden – då blir det bara tråkigt. Nivådesignens tafatthet lyser igenom när man gång på gång förs via ett mindre område, där du kan hitta lite hemliga saker och lösa ett pussel eller två – för att sedan se att ett större område skymtas. Och har man spelat spel, vet man att det kommer bli slagsmålsdags när du går in i detta område. Och mycket riktigt, när du precis gått över den osynliga gräns som är ”förområde” till ”stridsområde” spawnar fiender in och vips får du skjuta och slåss bäst du vill. Sedan tar du bara detta koncept och multiplicerar om och om och om igen – och du får Evil West.

Denna flicka är inte att leka med!

Perks gör att du får lite sköna förmågor… likaså finns uppgraderingar för dina vapen samt din ’gauntlet’.

Detta till synes enahanda upplägg kan övervinnas, för när gameplay och momentum går samman kan det bli någorlunda underhållande – men det är då ett annat problem klev in för vår del. Buggar!

Det var flertalet gånger som karaktären under spelomgångar fastnade när denne öppnade kistor. Då gick det bara att gå ur spelet, och vips kunde du öppna kistan utan problem. Allt tack vare en ’auto-save’-funktion. Dessvärre för oss var samma ’auto-save’ funktion till grund för en mer fatal bugg. Jag kom till ett av spelets sista kapitel – och märkte att ett mål för att ta sig vidare i berättelsen buggat ut. Dessvärre för mig hade ’auto-save’ varit i farten, så att när jag försökte starta om – var samma bugg kvar. Med andra ord gick det inte att gå vidare alls!

”Men Fredrik, starta bara om kapitlet!” hör jag er säga. Ja, jag skulle göra det… om det gick! Spelets ”main progress” är kopplad till det senaste kapitlet (i alla fall i skrivande stund) och därmed kan du bara spela om redan avklarade kapitel. Och när du sedan startar upp det absolut senaste, ja då är samma gamla sparning kvar – och vips kommer du inte vidare. Det hela blev att vi fick starta om hela spelet på en helt ny sparning, vilket milt sagt var irriterande.

Nu bör det sägas att sådana buggar är sällan skådade i spel, och vid tiden ni läser denna recension kanske utvecklarna löst det hela. Dessvärre är det inget vi kan blunda för, särskilt då det blev ’game-breaking’ och inte gick att lösa förutom att starta om helt! Vi kan köpa halvdan berättelse och sjaskiga ’one-liners’ om spelets spelmekanik är solid – men att inte kunna spela vidare sänker hela upplevelsen för mig personligen i ett spel som redan innan vacklade.

Det är sällan det händer att vi sågar spel, det är ändå för många utvecklare ett ’labour of love’ som tagit år att skapa. Särskilt om man i detta exempel faktiskt har ett spel som på det stora hela har några tydliga styrkor (men även svagheter) blir det droppen som får bägaren att rinna över. Evil West:s vackra omnejder och tacksamt småputtriga actionmoment dränks i dess tekniska tafatthet och otroliga monotoni. Jag hade hoppats så mycket på detta spel – men tyvärr siktade det så fel att det sköt sig självt istället!


Specifikation

Denna recension baseras på PC (Steam) versionen.
Spelet finns även till Xbox One/Series X|S och Playstation 4/5.

Evil West. Lägsta pris 49,99€ enligt Steam 2022-11-30.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Focus Entertainment.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar