Returnal

Selene har milt sagt en dålig dag. Särskilt med tanke på att hon dör om och om igen. Det är i alla fall hennes upplevelse av det hela, i denna tredjepersonsaction rogue-lite med kosmiska skräckelement. Mm… nu är ni inne för något väldigt speciellt mina vänner!

Efter att kraschlandat på en mörk och dunkel värld, står det snabbt klart att saker och ting verkligen inte står rätt till. Den främsta ledtråden är människoliken som hittas runtom i dalgångar, på små kullar och spridda över världar där rester av forntida civilisationer tipsar om att något verkligen ont skett. Att sedan dessa människolik har en kuslig likhet med vår hjältinna gör det hela bara än mer märkligt… utöver alla de tentakelmonster som konstant vill stoppa henne i sin framfart.

Returnals berättelse är lika fragmentarisk som den är briljant. Det mysterium som sakta men säkert växer fram, ger lika mycket vibbar av Lovecraft, som Alien, där framförallt Selenes inre kamp om att försöka förstå dessa märkliga omständigheter spelar en central roll. Varför är hon där? Vad är de till synes hallucinationerna hon ser? Varför finner hon sig själv tillbaka på rymdskeppet precis innan det kraschar? Allt detta gör att du som spelare oundvikligen rycks med för att se vad som faktiskt pågår!

Allt detta blir än mer imponerande av det faktum att spelets grundläggande mekanik bäst beskrivs som ett rogue-lite i tredjeperson, där du sakta men säkert ackumulerar kunskap och färdmedel för de världar du förr eller senare tar dig vidare till i jakten på sanningen. Just denna sömlösa mix av gameplay och konstanta frågor gör detta till ett av årets mest lockande spel och är redan nu ett måste för alla de som bara vill få något nytt. Något som verkligen gör sin egen grej — på gott och ont. 

Att säga att Returnal ”bara” är ett rogue-lite är att underskatta det. Utvecklarna har, i den mån de kunnat, gett inslag av Dead Cells, frenetisk tredjepersonsaction, inslag av utforskning, ’Metroidvania’ och även ’bullet-hell’. De har skapat ett hopkok som egentligen inte borde fungera, men som ändå gör det riktigt väl. Dess kontroller är oerhört följsamma och Selene ses rappt ta sig runt i miljöer med den adderade bonusen av att Playstation 5 DualSense kontrollen intuitivt vävts in i mekaniken. Bara det att du kan hålla in vänster trigger för att zooma — tills du når ett stopp halvvägs på grund av DualSense kontrollen — där du därefter kan pressa mer för att använda en sekundär skjutförmåga för ditt vapen, gör att Housemarques actionskräckspel känns ännu fräschare. Detta är förvisso en liten detalj, men det vittnar om ett spel där styrningen verkligen arbetats på, även om jag personligen saknar en ’lock-on’ funktionalitet. Å andra sidan förstår jag varför den är borta, då det skapar mer spänning när du är omringad av Lovecraftianska monster, plus att det går emot rogue-lite tänket lite grann. Det är du som ska lära dig spelet, inte spelet som ska serva dig — även om det definitivt är lättare än Souls-spelen.

Det är dock inte på något sätt perfekt. Mängder med objekt ute i världarna är högst temporära, då du lätt kan dö och få börja om och att dessa inte alltid känns uppenbara i vad de faktiskt tillför. Detta parat med spelets ständiga omstarter (rent spelmekaniska alltså) gör att du i början aldrig riktigt får en känsla för vad som är bra att ha kvar…om man bortser från rena hälsopaket. Spelet signalerar ibland att ”Du har missat att se över något!” vilket kan irritera. Med detta menar jag att spelet helt enkelt inte alltid är tydligt i vad du kan göra – även om dina mål i regel alltid är det. Det enda jag kan säga som tips är att utforska varje biome (värld) efter vapen och försök att klara spelets andra stora bossstrid så fort du kan. Därefter lyfter spelet än mer, i alla fall sett till hur du korsar världarna. Spelglädjen däremot består rakt igenom, även om den också får en ytterligare hopp därefter.

För tack och lov är just spelglädje något som är intakt långt innan – faktiskt från start. De rappa strider med antingen närstridsvapen (svärd) eller avståndsvapen (skjutvapen i allmänhet) är oerhört beroendeframkallande. Så till den grad att du ibland välkomnar ”slutet” för Selene, mest för att får ta tag i en ny omgång. Världarna skiftar nämligen sin uppbyggnad varje gång du börjar om, och kan bjuda på mer märkliga inblickar i vem Selene är – med hjälp av upplästa dataloggar (från henne själv?!) och framförallt en mystisk 90-tals villa som dyker upp då och då.

En audiovisuell resa…

De monsterbeklädda världarna kantas av monster vars mönster är redo att läras – och slutbossar uppe för en ordentlig fajt. Allt medan 3D positionering sett till ljudet klingar oerhört bra i dina öron. Med rätt headset glänser verkligen spelet på en underbar nivå, särskilt om man tar med det suggestiva ljudspåret i bakgrunden. Vad som även glänser mycket är just det grafiska. Rappa 60 FPS, med till synes okristligt vackra miljöer, som i sin dystopiskt ödesmättade ton får upplevelsen att toppas ordentligt. Ja, det är på riktigt en nära nog perfekt upplevelse, när man snabbt skrider genom de olika typerna av landskap, redo att taktiskt tänka ut om man ska ta nästa strid eller röra sig vidare till nästa nivå. Allt ackompanjerat av väldigt snabba laddningstider, där du ögonblickligen är tillbaka i action skulle du dö, gör detta till ett riktig ”showcase” för vad Playstation 5 kan göra.

Att spelet även kommer med ett skönt utmaningsläge, där du kan slå dina vänners rekord och faktiskt tjäna resurser för att göra din kampanjresa lättare, hjälper för övrigt till ytterligare. Kul att se att ett utmaningsläge som faktiskt fungerar i kontexten med spelets narrativ… 

…och de mindre övertygande bitarna!

Med allt detta prisande finns det ändå en och annan aspekt att klanka ner på. Den redan nämnda plottrigheten sett till vad för objekt/förbrukningssaker som gör vad är en initial sak att ta upp – men som ärligt talat lätt övervinns ju mer du spelar, och ju mer du låser upp för din protagonist. Vad som däremot på pappret skulle vara bra (världarnas slumpmässiga förändring) blir allt eftersom påtagligt genomskinlig i det att man på sätt och vis vet vad som kommer finnas och var. Olika typer av segment repeteras nämligen i miljöerna, vilket får spelet att aldrig riktigt kännas nytt om man spelar om extra mycket, och kan därför tappa en del. Trots det, är det tack och lov än en gång spelets grundläggande spelmekanik som får det att fungera. För till syvende och sist är något bara genuint roligt och utmanande, då vill du ta dig vidare.

Utmaningen i spelet är annars en potentiell ’dealbreaker’ för många. Med både rogue-lite, och ibland riktigt tufft motstånd, kan det bli en ’grind fest’ tills du är med om den oundvikliga döden. Tack och lov låser man upp permanenta saker för din karaktär allteftersom, vilket gör att de första världarna ändå blir betydligt lättare senare i spelet – särskilt efter man fått en hett eftertraktad änterhake.

En stilla summering…

Spelets drömlika aspekt av ständig död och återupprepning, mixas utomordentligt väl med spelets narrativ och skapar ett sentiment av ständig nyfikenhet. Oavsett vem du är som spelar, kommer du oundvikligen vilja veta mer om den märkliga signal som märks av efter du kraschlandat på planeten. Varför tycks du se en astronaut då och då likt en illusion? Vad har egentligen hänt med den forna civilisation som en gång existerade på dessa planeter? Pusselbitarna är många, omspelningsvärdet är högt och spelglädjen är total i ett spel som kanske inte på pappret borde funka för alla — men som ändå gör det. Sen att man får skjuta tentakelmonster som bara den, ja det hjälper ju till enormt mycket det med!