Quadroids

Det suveräna överintellektet har haft en dröm om dom elektriska fåren och hur han ska rädda dom. ’’Galaktisk erövrelse är det enda alternativet. Det kommer att vara en blodig kamp. Somliga, snarare många av er kommer att förlora livet längs med vägen. Men detta är en uppoffring jag är villig att ta mig an.”

Är ett resonemang som det suveräna överintellektet, den elektroniska mästaren över Quadroiderna, skulle kunna göra. Spelet är som titeln vill erbjuda – ”Mind breaking”. Och inte på det sättet att den kommer bryta ditt sinne med intrig och historia, utom med mental utmattning. Det är ett bisarrt och morbid spel som kombinerar plattformande med pussel, där du måste leda stackars små vettlösa robotar igenom hinderbanor fyllda med spikar och syra. Vad spelet lyckas göra annorlunda i denna klassiska formula är hur du utövar dina kommandon. Det gäller att hålla fokuset skarpt och stålsätta dina nerver. Många Quadroiders liv hänger på din förmåga.

Quadroids är utvecklad av Blue loop studios vilket är en enmansstudio från Frankrike. Utgivet av det mindre publiceringsföretaget Fabloo Games, som även tidigare i år gav ut Lysfanga: The Time Shift Warrior, vilket vi även har recenserat.

Elektriska får

Klassisk gameplay med en twist

Quadroids spelmekaniker bygger på att du har en tvådimensionell hinderbana inom vilken du ska hjälpa en eller flera automatiskt springande Quadroider nå fram till ett mål. Banorna består av varierande strukturer vilket du ska ta dig igenom, samt faror så som spikar och hål med syra vilket du ska undvika (eller inte). När du klarat av en bana så går du till nästa, besegrar den tills du kommer till slutet av världen och sedan tar du dig an nästa värld, mycket likt Super Mario 3 och alla dess andra liknande spel. Världarna skiljer sig ifrån varandra med nya utmaningar, olika miljöer som varierar sig i färger och struktur, samt nya fiender som presenterar nya sätt att lösa problem på. Detta är Quadroids huvudsakliga jargång.

Spel med automatiskt agerande spelpjäser är inte en ovanlighet, dessa förekommer bland annat inom strategispel som Dungeon-keeper eller Black and White. Men vad som är unikt med Quadroids är dess kommandoinmatning för att påverka dessa spelpjäser. Din skärm som du spelar på är indelad i fyra mindre skärmar. Dessa har korresponderande kommandoknappar, vilka speglar dom fyra olika knapparna du har ovanpå kontrollen, oftast LT,LB – RT,RB, eller i mitt fall på Switch – LZ,L – RZ,R. Vänster skärm styrs av dom vänstra knapparna och höger av dom högra. Det enda som utförs när du trycker på en av knapparna är att låta en Quadroid som befinner sig inom den skärmen att hoppa. Detta kanske låter okomplicerat, men jag lovar er att detta är långt ifrån sanningen.

Förställ dig att det ungefär är som att spela trummor där du ska drämma olika slagverk i passande takt, men istället för trumpinnar så håller du i vettlösa Quadroids vilka du frustrerat försöker slänga i rätt takt för få ihop ett trumsolo. Det är inte lätt och det blir många blodiga resultat längs med vägen med trasiga kroppar som vittnar till dina misstag. I slutändan så kan du kanske, med mycket svett och tårar lyckas sammanfatta en någorlunda koherent melodi. Gör det om och om igen, så kan det låta som ett riktigt trumsolo. Det ligger hela tiden till spelaren att programmera om sin hjärna snabbt för att lösa banorna effektivt. När Quadroiden tagit sig från ena skärmens slut så träder den in i nästa, så här behöver vi se till att vara beredd på detta, eller så finner du Quadroiden i ett hål av frätande syra.

Det kan också hända att du trycker av ett kommando i stressad oberäknelighet och ser denne stackare slunga sig själv rakt in i en spik. Där spelet framförallt blir svårt är när du har två olika Quadroider som börjar på två olika skärmar, där du ska leda den första till nästa skärm, hålla den vid liv för att sedan hjälpa den andra komma till samma. Nu har du plötsligt två Quadroider som hoppar på samma kommando och du måste försöka få över båda till nästa skärm, utan att råka döda dem såklart. Det är en process som kräver mycket koncentration och is i magen, men framförallt tålamod när din plan gång på gång misslyckas. Det är här som spelet finner sin största styrka, vilket är förtjusningen av att faktiskt lyckas med en svår bana.

Ibland är uppoffring inte ett alternativ utan en nödvändighet. Många hinder blir förenklade när vi har en stackars medrobots kropp att hoppa på, över syran eller över spiken. Det finns även organismer som kräver en uppoffring för att du ska kunna använda dig av dess egenskap, så som att studsa eller passera utan att bli uppäten.

Ibland kan det tillkomma många offer, så som i översta vänstra skärm

En tryckpunkt som spelet har är topplistor och poängräkning. Banorna som du tar dig igenom har tre olika omdömen som den mäter dig i: banans genomförande, hur snabbt du klarade banan och hur många kommandon du behövde utöva. Dessa sätts sedan i en topplista där du kan jämföra dig själv med andra. Det ger en anledning till att fortsätta klara banor gång på gång tills du fått till den perfekta sessionen, vilket är kul för dom som gillar sådant. Det finns även några resurser som du kan samla, vilka heter ’’Quarks’’ som du behöver för att låsa upp extrabanor som kan ha lite mer intressantare twister i sin design. Dessa är ganska svåra att lyckas få tag på och lägger till en extra dimension på vissa banor som erbjuder dem.

Varje bana har en topplista. Kan du ta dig högst?

Morbiditet och retrofuturistiska synter.

Inom granskningen av spelets kringstående aspekter så som story och estetik så finns det mindre att kommentera på. Musiken reagerade jag på, vilken är mycket passande. Det är en rymdig syntvariant med skönt gung och har både djup i bas och skarpa högnoter. Den anpassar sig väl till takten som spelet har och hjälper dig med koncentrationen på hinderbanorna. Musiken ökar sina tillägg i noter och tempo ju längre in i världen du kommer, där svårigheten ökar. I slutet av världen när du går in på dom sista banorna så får du hela sammansättningen av musiken som började med några enstaka noter men eskalerar till en fullständig melodi.

Grafiken är nog en av dessa delar som jag anser vara mest anspråkslösa, då den använder en väldigt standard form av pixelgrafik. Intrig och attityd kan däremot påpekas vara någorlunda intressant eftersom Blue Loop lyckats bygga ett rimligt scenario för att passa den morbida naturen. Du är det suveräna överintellektet som styr alla Quadroider vilket inte har särskilt mycket respekt eller sympati för dem, då dom är massproducerade utan någon vidare intelligens.

Det känns därför passande att slänga hundratals små robotar ned i köttkvarnen för att nå slutresultatet. Morbiditeten bidrar även till spelets andra punkt vilket är absurdism. Rent logiskt finns det inte något rim eller reson varför du lyckas överta en värld när du besegrat en handfull hinderbanor. Det är som att överintellektet är korrumperat och vridet, så som HAL i Space Odyssey, vilkets resonemang vi inte förstår oss på eftersom den är långt mycket mer ’’intelligentare’’ än oss dödliga.

Kul twist, inte så mycket mer.

Vi slutar med en sista punkt vilket blir en tillbakablick på det som är enligt min åsikt mest avgörande, vilket är variation i spelmomenten. Quadroids är ett simpelt spel som är svårt att bemästra och saknar därför en mångfald i sina alternativ av variation i spelstil. Detta är nödvändigtvis inte någonting som begränsar ett spel, men i detta fall gör det det. Det finns bara så många banor med varierande miljö som får dig att bli intresserad och det finns en gräns på hur många pussel du kan lösa på liknande sätt innan det blir långtråkigt. Vad Quadroids hade kunnat nyttja eller dra fördel av vore en eskalerande kommandoinmatning eller någonting som multiplicerar spelmekanikerna. Istället för att beta av bana efter bana så hade någonting utöver detta varit välkommet. Jag förstår principen; lätt att lära svårt att bemästra, men det finns för lite variation i det du gör för att spelet långsiktigt ska vara hållbart. Det liknar tyvärr ett väldigt ambitiöst webbrowserspel i denna aspekt. Men! Vi kan heller inte kräva alldeles för mycket av en ensam indieutvecklare som ändå, må jag påpeka, lyckats bygga 100 banor med tillhörande lösningar. Det i sig är imponerande!

Trotts min hårda dom så vill jag utmärka Quadriods för dess unika idé. Det är en intressant och fräsch tolkning på 2d-plattformer som jag själv aldrig hade kunnat föreställa mig göra. Jag tror att spelet hade kunnat lyckas väl med en mer utökad form och variation och en mer unik grafikestetik. Det är ett spel som passar för dom som gillar pussel och hjärntwistande utmaningar, men inte något för dom som föredrar avslappnande spelsessioner och djupa, intrigfyllda storys.