Innehållsförteckning
CRPG är en genre som varit på framfarten på senare år. Titlar som Pathfinder: Way of the Righteous och inte minst Baldur’s Gate 3 har varit stora snackisar. Här har vi Thaumaturge, som jag skulle beskriva som en blandning av Shin Megami Tensei: Persona och Vampyr. Dags att dra till Warszawa och ta reda på orsaken till vår faders död.
Ett mysterium i viktorianska Polen
Vi spelar som Wiktor Szulski, en “Thaumaturge” som förlorat sin förmåga att tala och kontrollera andar. Spelet börjar med att Wiktor åker och letar reda på en läkare vid namn Rasputin som kan läka Wiktors thaumaturgiska förmåga. Efter att ha gjort en utredning där Wiktor hittat en person med en “brist” leder det till att han får kontakt med anden Upyr. Med ett “brist” menas en person med thaumaturgiska förmågor som härstammar från någon slags bristande egenskap, till exempel rädsla eller avund. Wiktors “brist” är stolthet och denna brist kan växa om du till exempel väljer att slåss mot någon innan de själva tagit det beslutet.
Efter att Wiktor fått tillbaka sina förmågor får han ett brev från sin syster Ligia. Hon berättar att deras far Stanislaw har gått bort och att Wiktor måste komma tillbaka till sin hemstad Warszawa för att medverka på pappans begravning. Under begravningen får de reda på att dödsorsaken var att någon har använt thaumaturgiska förmågor för att fälla ett hus på honom. Wiktor beslutar sig för att ta reda på vem det är som ligger bakom sin faders död och det är här spelet börjar på riktigt. Precis som i andra CRPG:n (Computer RPG eller Classic RPG) finns det dialogval att göra som påverkar händelseförloppet. I The Thaumaturges fall kändes det dock bara som att ett eller två val i slutet hade någon större betydelse.
Det finns val tidigare i spelet som leder till att vissa karaktärer tycker mer eller mindre om dig och det har såklart påverkan på ditt slut, men själva händelseförloppet är i mångt och mycket detsamma. Jag hade dock svårt att se hur det skulle sett annorlunda ut då spelområdet är begränsat till några distrikt i Warsawa. Personligen fann jag berättandet intressant. Karaktärerna du stöter på är mångfacetterade och välskrivna, vilket leder till intressanta intriger när du listat ut deras hemligheter.
Strid och lös gåtor!
Spelloopen består av två delar: Utredningar och strider. Utredningarna går ut på att du undersöker en plats i jakt på ledtrådar som leder till en slutsats. Ett exempel på en utredning kan vara att du ska leta reda på en person med en “brist” som ställer till problem. Det låter kanske som att du själv får tänka och komma på slutsatsen? Nope, inte alls. Det enda du behöver göra är att spamklicka “thaumaturgical sense”-knappen. Då dyker röda prickar fram som du klickar på och när du hittar tillräckligt med ledtrådar kommer en slutsats fram automatiskt. Det är inte särskilt intuitivt och när detta är 75% av spelets gameplay kände jag att det blev ganska tjatigt till slut.
Som tur är tyckte jag att de andra 25% av spelet var betydligt roligare, nämligen striderna. Det är här likheten till Shin Megami Tensei: Persona kommer in, eftersom striderna liknar de vi finner i de spelen. Spelet har ett klassiskt turordningsbaserat stridssystem. Varje runda har vi två handlingar att göra, en handling från Wiktor och en från en ande. Det kan till exempel vara att attackera fienden, ge den en statuseffekt som förblödning eller att du får fienden att tappa fokus. Om fiendens fokuspoäng är noll kan du göra en hjärnskakning-attack på fienden, vilket kan döda nästintill vem som helst på en runda. Detta kan även hända dig, så det gäller att vara försiktig så att du inte tappar fokus.
Mycket av strategin kommer i vilka attacker du ska använda, så de är olika långsamma att utföra. Till exempel kan vissa starkare attacker vara långsamma, vilket öppnar upp för stryk från fienden om du inte är eftertänksam. Ju längre in i spelet du kommer, desto mer andar kan du använda dig av i strid, vilket ökar spelets djup. Jag gillade detta stridssystem, eftersom jag är van vid JPRG:n med liknande stridssystem och kunde se hur de tagit mycket inspiration från den subgenren av rollspel i sin design.
Enkel, men intuitiv rollspelsmekanik
Något som kännetecknar rollspel är att det har ett leveling-system, och självklart har The Thaumaturge det också. När du löser utredningar, besegrar folk i strid och interagerar med din omvärld genom att till exempel läsa en skylt fylls en mätare upp. När den är full får du ett poäng du kan använda i ett erfarenhetsträd. Du kan allokera detta poäng till olika stats: hjärta, hjärna, handling och ord. Dessa kan ge dig förmåner i strid, till exempel mer liv eller mer skada med en viss attack. Om du har ett visst antal poäng allokerat på ett stat ger det dig speciella dialogval som låter dig manipulera folk med din häxbok. Spelet har inte ett inventarie med utrustning och vapen du kan sätta på din karaktär, men jag tycker detta system passar för spelet. The Thaumaturge är ett fokuserat spel som inte tar särskilt lång tid att klara ut. För mig tog det 14 timmar och då gjorde jag en del sidouppdrag, som i sig är få. De sidouppdrag som finns är fyllda med bakgrundshistoria för spelets karaktärer, vilket gör det värt att göra dem i min mening. Det är även värt att nämna att andarna inte har någon funktion förutom att hjälpa dig i strid. Utöver striderna är det nämligen bara Upyr du interagerar med i dialoger, vilket får andarna att kännas outnyttjade.
Stela modeller och snygga demoner
Något jag tycker lite mindre om är karaktärsmodellerna i spelet. De ser stela och onaturliga ut, vilket tar mig ur upplevelsen en aning. Värt att notera att versionen jag spelat är en pre-release-version och att spelet kommer uppdateras innan släpp, vilket möjligen kan fixa detta problem något. Andarna ser dock riktigt bra ut. De är detaljerade och groteska, vilket passar in i spelets viktorianska skräck-estetik. Utöver modellerna tycker jag att miljöerna ser snygga och detaljerade ut. Det är inte särskilt färggrant, utan snarare grått och dunkelt, vilket passar spelets mörka tematik. Ljudbilden passar också väl in här, med tydliga nervkittlande stråkar.
Sammanfattningsvis tyckte jag att The Thaumaturge var ett mycket intressant CRPG som jag tycker är värt att testa om du är intresserad av genren. Det är inte perfekt på något sätt, men det känns unikt och fräsch gentemot andra spel i genren.
Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet släpps även till Xbox Series X|S och Playstation 5.
The Thaumaturge. Lägsta pris är i skrivande stund okänt 2024-03-04.
Recensionsex tillhandahållet av 11 bit Studios.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.