Hem RecensionerSpelrecensionerPC Pathfinder: Wrath of the Righteous

Pathfinder: Wrath of the Righteous

av Joel Svahn

Stort, större, störst! När det kommer till enorma CRPG-spel (Computer Role Playing Game) upplever gamingvärlden en fantastisk renässans. Vi har välsignats med jättar som Divinity Original Sin II och Baldurs Gate III i kombination med mindre projekt som Solasta: Cronw of the Magister och Pillars of Eternity samt dess uppföljare. Många av dessa spel har tagit inspiration av papper-o-penna rollspelet Dungeons & Dragons, men det finns en till; en lite mindre jätte som lurar där bakom…

Pathfinder: Wrath of the Righteous är nämligen INTE baserat på Dungeons & Dragons, utan har som namnet antyder, penna-o-papperspelet Pathfinder som grund. Det är lite annorlunda, men inte första gången det händer då spelet är en uppföljare till Pathfinder: Kingmaker.

Festivalen i staden Kenabres är en succé, som den brukar vara varje år. Innanför murarna firar man för fullt, men utanför väntar små djävlar, helvetesvarelser och demoner, men när ens stad står under en drakes beskydd kan man trots detta ha ett rejält partaj.

De hittar dig allvarligt skadad vid kanten av muren, man misstänker att demoner har misshandlat dig, men dina skador gör det något osäkert. En dos helningsmagi senare och du är redo att ta del av festligheterna. Tyvärr varar lugnet inte någon längre stund då murarna faller och slöddret strömmar in. Turligt nog är du utvald av änglarna, det är bara att kavla upp ärmarna och injicera 50mg demonsmisk.

Du börjar med att skapa en karaktär, vilket är en mycket lång och avancerad process som kan ta nästan lika lång tid som hela spelet. Du har dina klassiska magiker med enorma böcker som skyddas av muskelfyllda barbarer, men spelet går dock mycket längre än så och erbjuder riddare till häst och folk vars enda syfte är att kasa granater. Med över tjugo klasser, varav alla har fem underklasser, är möjligheterna i princip oändliga, och då har jag inte räknat med över tio raser och tjugo bakgrunder. För dig som gillar karaktärsskapande och min-maxande är detta en dröm, att skapa den ultimata stridsmaskinen eller magikern har aldrig förr kunnat göras på så många olika vis. Du kan också ladda upp ett eget karaktärsporträtt att använda under spelets dialoger, förslagsvis någon liknande fantasykonst, men inget stoppar dig från att ladda upp en selfie. Allt detta blir en härlig massa för att skapa just din karaktär, men om det känns som för mycket kan du välja en av fyra som spelet skapat åt dig.

Den enda kritiken jag kan rikta mot karaktärskapandet är en brist på visuella valmöjligheter. Du har en hel mängd med färger till både hudton, ögon och kläder, men relativt få ansikten och frisyrer. Ibland har jag zoomat in på en och annan NPC som i mina ögon är min exakta tvilling. Mer variation här hade varit toppen, men på det stora hela är det en mindre grej.

Hudögon, en av få saker som får mig att säga ”eugh”.

Pathfinder: Wrath of the Righteous handlar inte bara om din karaktär, utan befolkas med ett dussintal färgglada äventyrskamrater som alla är orgasmiskt bra porträtterade av sina röstskådespelare. När det väl blir ett samtal sitter jag inte och trycker bort texten, utan lyssnar noga på det som sägs. Det pratas med inlevelse och alla tar sig precis så mycket på allvar som det behövs utan att det känns fånigt. Alla har också en mysig companion quest à la Mass Effect. Det som gläder mig mest är hur samarbetsvilliga alla är och vilket trevligt bemötande man får första gången man ses, det blir karaktärer som jag vill spela med i stället för ett påtvingat måste.

Själva spelandet har en hög inlärningskurva, speciellt om detta är första gången du spelar ett CRPG. Den prisade karaktärsskaparen må vara snygg och full med möjligheter, men för den ovane kommer ditt slutgiltiga karaktärspapper vara extremt svårtolkat. Tyvärr fortsätter denna svårtolkbarhet vidare in i stridssystemet.

När du stöter på en grupp demoner stannar tiden och det är här jag rekommenderar nybörjare att slå på det turbaserade läget i stället för realtid. Detta är en klar förbättring jämfört med föregångaren som endast går att spela i realtid. Striderna görs i tur och ordning, den karaktär som slog högst initiativ börjar. Du kan göra två saker på en runda, gå och anfalla. Om du gör en sak under hela rundan blir det en ”full action”, vilket är annorlunda från en ”standard action”, ”movement action”, ”swift action” och ”free action”. Ja, skillnaden mellan alla dessa aktioner spelar stor roll, till exempel kan en klass både anfalla och kasta magi samtidigt, men bara om den första attacken är del av en ”full action”. Detsamma när en Aldori Defender spenderar en ”full action” med att anfalla med sitt speciella duelling sword, fast denna gång handlar det om +1 i skydd mot närstridsattacker. Bara detta exempel blir snabbt rörigt, och jag förstår varför man endast spelar en karaktär när man spelar rollspel med penna och papper.

Allt du gör är tärningsbaserat, du slår en tärning för att se om du träffar, hur mycket skada du gör samt om det är en critical hit eller inte. Än så länge är det enkelt, men när du ska börja hålla koll på sex stycken olika karaktärers attacker, feats och magier blir det en himla röra. Speciellt när du ska försöka hålla ett öga på vad fienden gör. Det turbaserade läget hjälper markant med detta och minskar förvirringen, men det känns inte lika coolt. För att förstå vad som händer är det bäst att du kollar i stridsloggen i vänstra hörnet, men vem vill sitta och tolka konstiga formler när du kan kötta demonskalle?

Det tutorial som finns just nu är något bristfälligt och hade behövt gå mer in på djupet och bidraget med klasspecifika exempel. Varför tog min paladin sex skada av fiendens attack, men min spellslinger, som faller medvetslös vid mild bris, undvek skadan helt? Var det på grund av hennes Ice Resistance? Nej, det var hennes bakgrund som stenhuggare, vad dum jag är som inte förstod det.

…men AI:n är dum som sågspån och kan förvandla en solklar seger till en förnedrande förlust.

När allting klickar är striderna riktigt kul, men det händer först efter uppemot tio timmar speltid, innan dess har säkert många tappat intresset. Det finns en belöning på andra sidan, när alla konstiga formler och tecken börjar betyda något, men vägen dit är lång och kantad med missförstånd.

Tyvärr slåss du inte mot demonhorderna ensam, utan man har valt att lägga till ett litet minispel där dina trupper befriar demonbesatta delar av landet, Crusader läget. Här kan du spela den sämsta tolkningen av Heroes of Might and Magic spelen sen King’s Bounty II. Detta kan som tur är automatiseras, men AI:n är dum som sågspån och kan förvandla en solklar seger till en förnedrande förlust. Spelet hade mått bättre utan detta, och då hade utvecklarna kanske kunnat lägga mer tid på att få bort alla buggar…

Det finns en hel del otrevliga buggar som ligger och väntar på olika platser. Allt från grafiska saker där dina mantlar sträcker sig över hela kartan till Quests som inte går att gå vidare på. En som jag drabbades av var att en specialförmåga som en klass började med helt enkelt inte räknades med i tärningskasten. Mycket tråkigt och irriterande.

Mitt sista klagomål är hur man har valt att framställa dialoger, inte de med läckert röstskådespel, utan alla andra. Det finns två varianter, den ena ser ut som den röstskådespelade dialogen, men ingen pratar. Den andra är att kameran panorerar över rummet till en eller flera karaktärer som har pratbubblor över sig. Båda varianterna funkar, men den första är mycket bättre än den andra. Detta hade inte märkts lika tydligt om man inte hade haft just flera varianter.

Man kan nästan höra vilken musik det är bara på bilden!

Visuellt sett är spelet riktigt färgglatt och fantasifullt, allt du ser i världen känns som det passar in och karaktärernas modeller stämmer för det mesta bra överens med deras porträttbilder. Effekterna ska också ha sig en dos beröm då en del magier i slutet av spelet verkligen är häpnadsväckande, fullt med ljus, färger och tyngd. Ljudet förhöjer bara upplevelsen, och man hör hur levande kött grillas när jag använder trollformeln ”brinnande händer”. Musiken är också en aktiv deltagare i allt från blodiga strider till mysiga lägereldar och bidrar med en passande stämning.  

Allt som allt är Patthfinder: Wrath of the Righteous ett riktigt bra spel! Visst, de första timmarna är förvirrande, men det erbjuder så otroligt många fler, framförallt då dina val i spelet leder in dig på olika vägar och skriker efter en andra genomspelning. Förutom buggarna och det förkastliga Crusader läget är mina andra påpekande om spelets brister överkomliga. Man kan lära sig spelets alla olika regler och lustigheter, när man väl har gjort det har man riktigt kul. Om man sen räknar med spelets enorma speltid är detta för mig, utan tvekan, ett bra köp!


Specifikation

Denna recension baseras på PC/Steam versionen. 

Spelet finns också till Mac, och kommer finnas tillgängligt till Xbox One & Playstation 4 från och med 1:a Mars 2022. 

Pathfinder: Wrath of the Righteous. Lägsta pris cirka 500 kronor enligt Steam 2021-09-22.

Recensionsex tillhandahållet av Owlcat Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar