Scars Above

En enorm triangel befinner sig vid jordens omloppsbana. Vad är den, vart kommer den ifrån och vad vill den? Dessa frågor är upp till en kvartett med forskare som kallas S.C.A.R.S att ta reda på. Är det här möjligen första steget i att få kontakt med liv från yttre rymden?

Vi tar på oss rollen som Kate. Hon är en forskare och utgör tillsammans med tre andra individer ett sällskap som kallas för S.C.A.R.S. Deras uppgift är att utforska möjligheten ifall det existerar andra civilisationer i rymden. När det plötsligt dyker upp en enorm triangel till jordens omloppsbana som döps till The Metahedron, ligger ansvaret på deras axlar vad detta är för något. När gänget i sitt rymdskepp tar sig närmare triangeln försvinner allting för Kate i ett bländande ljus och hon tappar medvetandet. När hon vaknar inser hon att hon befinner sig på en främmande planet. En mystisk varelse uppenbarar sig framför henne och ber Kate att följa henne. Efter ett tag får Kate reda på att invånarna på planeten har dött ut, på grund av en entitet som kallas The Custodian. Kate inser att det är upp till henne att ta reda på sanningen kring denna entitet, samtidigt som hon vill ta reda på vad som hände hennes försvunna kollegor samt hitta en väg tillbaka till jorden.

Scars Above är ett Action-RPG i tredjepersonsvy. Det vill säga att det med jämna mellanrum kommer dyka upp fiender som vi måste likvidera med vårt skjutvapen och under resans gång kommer vi få möjligheten att utveckla Kates färdigheter så att hennes kamp om överlevnad underlättas. Jag skulle även kunna kalla spelet för ett Soulslike, även om jag skulle vara mer bekväm med att uppfinna en ny benämning i form av Soulslite istället. Spelet har liknande beröringspunkter som From Softwares kreationer. Under vår framfart hittar vi enorma pelare som vi kan interagera med. När vi gjort det, återställs majoriteten av Kates hälsa och förnödenheter till maximalt och alla fiender förutom bossarna vaknar till liv igen. Givetvis är en annan beröringspunkt att utmaningsnivån i spelet är starkt understruken framförallt i striderna. Vi behöver rulla åt sidorna, fram och tillbaka för att undvika fiendernas olika anfall. Anledningen till att jag vill kasta in “lite” i slutet av detta spels genrebenämning är för att det finns tre olika svårighetsgrader. Här varierar det hur förlåtande spelet är med fienders uthållighet samt hur sparsam spelaren måste vara med alla olika förnödenheter.

Oavsett vilken svårighetsgrad du väljer, gör du dock rätt i att bereda dig på svettiga strider. Även på lättaste nivån måster vi fortfarande tillämpa olika typer av strategier till de olika fienderna och vi är absolut inte garanterade överlevnad alls. Jag uppskattar det här, många spel lider av att lättaste svårighetsgraden eliminerar all utmaning, medan utvecklaren här lockar in de som kanske inte är lika masochistiskt lagda som de flesta Soulsborne fantaster, men att man fortfarande behåller lite av utmaningen och således kan även de som väljer den lättare nivån känna tillfredställelsen av att överkomma besvärliga utmaningar. På det stora hela är utmaningsnivån bra balanserad genom spelet. Det är svettigt, men det känns aldrig omöjligt. Spelet har dock en intressant utvecklingskurva sett till svårigheterna. Många spel börjar svåra, tills vi lär oss “tänket” som krävs i spelet. Sedan får spelaren bättre utrustning och vapen som underlättar i striderna betydligt mer än hur de var i början. Här är Scars Above inget undantag. Det avviker dock från andra på så sätt att fienderna inte utvecklas tillsammans med spelaren. När andra spel försöker bibehålla den svåra utmaningen även när spelaren blir bättre, låter det här spelet fienderna vara kvar  på samma nivå.

Det för med sig att ju längre fram i spelet vi kommer, desto lättare besegrar vi de fiender som i början var besvärliga. Jag var först kluven till det här och tänkte kritisera spelet för detta, men jag kom sedan fram till att jag gillade det här. Att spelet blir lättare är en belöning för att spelaren lär sig att bemästra de medel utvecklaren ger till denne. Det bidrar även till karaktärsutvecklingen hos Kate. Där hon först är vilsen i en främmande värld, med okända monstruösa fiender samt att hon använder teknik och dylikt som hon inte är van vid. För att sedan bekanta sig grundligt med världen och utrustningen och slutligen bemästra den och är vid vägs ände en helt annan människa än när hon först kom till planeten. För mig förstärker den här utvecklingen underhållningen i spelet och får mig att känna mig som en mäktig krigare.

Nyckeln till att lyckas med striderna är att använda utrustningen och miljöerna till sin fördel. Till vårt förfogande har vi ett vapen som med tiden får olika typer av tillägg. Med dessa tillägg skjuter vi projektiler av el, eld is och gas. Dessa olika projektiler kan sjkutas på specifika svaga punkter hos vissa fiender. Skjuter du rätt projektil på rätt punkt som representeras av färger (blå, orange och grön) skapas en explosion som utdelar mycket skada på fienden, vilket både dränerar deras hälsomätare och får oss att spara ammunition. Projektilerna kan även användas i miljön. Om du till exempel möter en fiende på en frusen sjö, kan du med hjälp av eldprojektilerna skjuta upp en vak där fienden kan falla ner och frysa till is och sedan kan vi spränga den i tusen isbitar. Skjuter vi el projektiler på blöta fiender blir effekten större även där. Jag älskar den här aspekten i spelet, eftersom att det öppnar upp för flera alternativ och tillvägagångssätt i striderna. Att du dessutom belönas med att dela ut större skada och att besegra svåra fiender på bara någon sekund gör bara det hela ännu bättre. Med jämna mellanrum kommer vi i kontakt med bossar. Dessa strider är såklart svettigare än övriga strider vi råkar ut för på kartan, men jag är väldigt förtjust i hur de är designade. Du måste nämligen tillämpa de kunskaper spelet har gett till dig hittills sett till när du ska använda vissa projektiler och hur du ska använda miljön. Spelet belönar helt enkelt den spelare som är uppmärksam, vilket gör att jag känner mig  smart och bara lägger mer ved på den eld som är min fantasibild av mig som en övermäktig krigare.

Oavsett om du väljer att spela med handkontroll eller mus och tangentbord, är kontrollerna i spelet oerhört finslipade. Alla olika knappar och funktioner är placerade på bekväma platser, vilket gör att vi rör Kate utan att behöva tänka efter särskilt mycket. Ljudbilden tjänar sitt syfte med råge då de har ambienta ljud i spelets alla miljöer som verkligen får oss att känna att vi befinner oss där. Allt från de slafsande ljuden från ett träsk, till de isande vindbyarna i de snötäckta bergen. Lägg dessutom till att spelet är oerhört vackert enligt mig i alla fall i de mer natursköna scenerierna, för att sedan på samma effektiva sätt vara obehagligt i de mer ogästvänliga platser vi också kommer till. Soundtracket är gör sitt jobb också. Det sticker inte ut på något sätt egentligen, det finns bara där utan att jag lägger märke till det, förutom när en fiende är i närheten och musiken således blir mer intensiv, men i övrigt tänker jag aldrig på att det finns musik överhuvudtaget.

Även solen har sina fläckar sägs det och även om jag tycker väldigt mycket om spelet finns det allt lite som jag inte riktigt kommer överens med. Det finns en fiendetyp som ser ut som en mask stor som en människa med två armar som den hasar sig fram med. Dessa har förmågan att gräva sig under marken, vilket ger dem den fula ovanan att dyka upp från ingenstans och ge ifrån sig ett högfrekvent skri. Det blir således en “hoppa till effekt” som i modern tid kallas för jumpscares. Visst de tjänar syftet att få mig att sitta på helspänn på att jag vet att de kan dyka upp när jag minst anar det, men när jag utsatts för det här flera gånger om blir jag bara irriterad och raljerar över hur billigt detta är, eftersom att samma effekt uppnås om någon skulle stå bakom dig nu när du läser det här, för att sedan slå ihop två cymbaler. Det finns som sagt ett syfte, men spelet använder detta lite väl mycket för min smak.

Berättelsen har även den lite brister tyvärr. På det stora hela tycker jag om den, eftersom att den luftar det gamla konceptet att om människan bara går på linjen att vetenskapligt hitta svar på livets gåtor och att använda varelser som försökskaniner, riskerar hon att leka gud och i många avseenden tappa det som gör henne till människa. Ja det har berättats förut, men det är fortfarande angeläget att berätta farorna med att exploatera annat liv och miljön vi bor i. Tyvärr kan jag inte få bort känslan att den är lite hafsigt hopslagen. Det finns ett skimmer av antiklimax när eftertexterna rullar, där det känns som att jag  har blivit snuvad på den emotionella konfekten jag trodde jag skulle få avnjuta.

Detta drar ner på betyget en aning tyvärr, men med det sagt är jag fortfarande väldigt förtjust i Scars Above. Jag tycker att spelet är en frisk fläkt i spelvärlden, där utmanande gameplay fortfarande kan gå hand i hand med underhållning. Med de tre svårighetsgraderna är jag övertygad att även en spelare som av olika anledningar inte har dykt ner i de From Software liknande spelen kan ta sig an det här och känna att de får en tillfredsställande upplevelse. Ett spel som belönar spelaren förtjänar ett gott utlåtande, därför rekommenderas Scars Above starkt!