VirtuaVerse

Med synthvågor pumpandes i lurarna är det dags att ta sig en ett peka och klicka äventyr i cyberpunk-dräkt. Men något står inte riktigt rätt till, och det är inte bara de övermäktiga företagen…

Ibland när jag skriver recensioner kommer jag på mig själv med att hoppa över vissa grundläggande spelmekaniska moment som enligt mig är självklara. Därför kommer jag nu ta tillfället i akt och förklara lite exakt vad ett peka och klicka (a.k.a peka o’ klicka, point and click) spel är och vad som är lockande med genren. Ja, vi kommer prata om VirtuaVerse – men för att ordentligt kunna förklara vad jag tycker kommer det att behövas lite förförståelse.

Tjoho! Reklam!

Peka och klicka är lite som det låter, med din muspekare pekar du på ett objekt för att sedan klicka på det och se vad som händer. Du hade kanske väntat dig en andra mening här om det spelmekaniska, men det behövs inte, för detta är ALLT du gör. Oftast så finns det inslag av pussel, lättare crafting och undersökande. Men framförallt STORY!

Du kanske blir förvånad, men jag spelar inte peka och klicka spel för att det är kul att klicka på saker, eller för att det känns bra när jag drar musen över musmattan.

Jag vill uppleva en historia.

En historia där mina handlingar driver storyn framåt, där det visuella och auditiva försjunker mig djupare in i en vacker spelvärld, befolkad med levande karaktärer och välmotiverade antagonister. Jag är inte ensam om att tycka detta. Så VARFÖR gör man då ett peka och klicka spel där storyn, det absolut viktigaste, är undermålig? Det är dags att prata om VirtuaVerse.

Ibland säger spelet exakt det man tänker.

Premissen är fantastisk. I en mörk framtid (där olika företag med vinstintresse regerar) så är nästan alla utrustade med chip i hjärnan som ger en tillgång till det som kallas “permanent reality”. Med andra ord, det projiceras hela tiden reklam och andra budskap runt om i världen som människor med ovan nämnda chip eller VR-glasögon kan se. Detta är att föredra då den riktiga, ofiltrerade verkligheten är alldeles för hemsk. Det finns även droger som man kan ta för att förhöja sin permanent reality upplevelse. Kombinera detta med ett förstört klimat, stor laglöshet, teknologisk utveckling a lá sci-fi och du får det som kalla Cyberpunk. Det är mörkt, smutsigt och alldeles… alldeles underbart. Problemet med VirtuaVerse är hur allt detta presenteras.

Spelet försöker använda sig av Show don’t tell berättande, så det är inte mycket som förklaras, inte ens huvudpersonens namn är självklart att du får veta förrän vid akt tre. Tyvärr visas inte mycket nog för att denna typ av berättande ska funka. Det som står i stycket ovan är sådant jag har pusslat ihop från spelets sida på Steam och efter att ha klarat av spelet. Det borde istället ha presenterats på ett bra vis, men här presenterats det inte alls.

Samtidigt är dialogen extremt… ja, extremt ingenting. Den är väldigt medioker. Ofta med ett överhängande budskap som gärna levereras av spelets huvudperson alldeles för många gånger. Ett exempel skulle kunna vara:
“Företagen använder teknologin för att täcka upp hemska saker.”

“Mm, de gör de verkligen, företagen är dumma.”

“Ja, och det de gör är dumt.”

Detta budskap upprepas som sagt av huvudpersonen om och om och om igen. Plötsligt känns show don’t tell som något utvecklarna borde använt sig mer utav. Det blir på ett konstigt vis det värsta av två världar. Jag är förvirrad, men det som faktiskt är tydligt slutar aldrig att förklaras. Det är riktigt irriterande och tråkigt.

Den andra bristen är pusslen. Visst, det finns alltid några pussel i peka och klicka spel som kräver lite logiska kullerbyttor, det finns det här med, men det är inte den största synden för VirtuaVerse.

Ett exempel är detta pussel: Du pratar med ett par. De ger dig inga ledtrådar alls. Sedan går du till ett annat rum och använder en maskin. Efter användandet av denna maskin så låser du upp ett nytt dialogträd med paret. Detta berättas dock aldrig för dig och det finns INGEN form av ledtråd att det är just detta par du ska prata med igen. Det enda sättet att ta reda på det är att ha tur eller genom en walkthrough. Det hela slutar med att jag klickar på allt en gång, och sedan klickar på allt en gång till för att se om jag får ett annat resultat. Som sagt, klickandet är INTE det roliga med denna genre. Det hela känns orättvist och väldigt tråkigt.

Det finns också ett till riktigt tråkigt moment, backtracking. Jag vet inte varför detta valdes att implementera i spelet överhuvudtaget. Det händer alldeles för ofta att jag måste åka tillbaka till en plats jag varit på förut för att berätta för någon att jag löste pusslet, för att sen åka tillbaka till SAMMA PLATS JAG PRECIS VAR VID för att komma vidare i spelet. Samtidigt har jag sett huvudkaraktären försöka ringa någon på sina VR-glajer, men det tas aldrig upp igen.

Så det är så jag heter…

Spelet ser vackert ut och musiken är helt fantastisk, om något repetitiv ibland. Samtidigt så vet inte VirtuaVerse om det vill vara humoristiskt eller allvarligt. I ett pussel så slutar det hela med att du kallblodigt får en person mördad. Detta tas aldrig upp igen och det fanns ingen humor i det hela. Några minuter senare utspelar sig en sexscen med lite “lustiga” ljud i bakgrunden så som tutor, cymbalsmällar, kattskrän etc. Lite senare till så händer något väldigt mörkt där du nästan förlorar livet. Denna mix funkar bara inte. Det gör så att det humoristiska känns malplacerat och tar bort tyngden från det allvarliga.

VirtuaVerse är allt det jag inte vill ha i ett peka och klicka spel. Om vi hade haft en undvik-utmärkelse hade detta spel utan tvekan fått den. Om du ändå vill ha ditt peka och klicka fix kan jag rekommendera Whispers of a Machine eller Fran Bow. Men inte det här.