Breathedge

av Niclas Emanuelsson

Rymden är stor. Oändlig till och med. Att hamna där helt hjälplös är ett tidigare prövat koncept som nått framgång. Spontant tänker jag på Gravity (2013). Hur det artar sig i spelform återstår att se. Det har blivit dags att ta kontroll över en ödesdiger rymdsituation och den hagelskur av skämt som följer.


Oftast har ett spels berättelse någon slags betydelse som skapar ett driv åt protagonisten. Men det händer också att spel har en berättelse som inte betyder någonting alls. Det här är ett av de senare fallen. För huvudpersonen utan namn betyder hans döda farfar någonting, men för spelaren som tvingas ut på överlevnadsäventyr mitt ute i rymden är betydelsen tom. Spelet börjar med att protagonisten släpas in till ett förhörsrum av två kistformade robotar. De misshandlar den stackars mannen vi spelar som och försöker tvinga honom att berätta något. Klipp till att vi får se mannen läsa en dagstidning om att alienbroccoli attackerar. Protagonisten är på väg med sin farfars kista till hans begravning, men något händer och skeppet blåser ut det mesta av innehållet däribland kistan med farfar. Mannen lyckas stoppa kaoset och spelet börjar.

Ett rör är trasigt som sprutar ut gas. Trycker vi på interaktionsknappen som visas ovanför röret plockar protagonisten fram sin döda farfars levande höna och trycker fast. Resultatet är inte lyckat. Gasen går bara ut genom kloaken. Oj vad tokigt va?! I det trånga utrymmet vi befinner oss i svävar ett tuggummi. Vi plockar upp det och fäster det på läckan. Lyckat resultat! Dörren öppnas och leder oss in i vårt kraschade rymdskepp. Så långt är allt bra. Men redan här börjar spelets uppenbara problem…

När man tar sig in i sitt rymdskepp stiftar man bekantskap med berättarrösten. Man pratar med en dator och rösten säger något humoristiskt, kollar på ett foto och humor, startar ett vhs-band och än en gång humor. Rösten ber dig skapa crap i spelets crafting-system och humor för att ”haha, man skapar bara skit”. Det humoristiska är påtvunget spelaren konstant. Om det nu vore roligt ens hälften av gångerna så visst, men nu faller skämten platt en bra bit över hälften. Det enda skonsamma med skämten är när man inte är helt hundra på om det är ett skämt eller inte – då slipper man ibland cringe.

Nyss nämnda crafting är egentligen vad spelet går ut på. Det vi har att göra med är ett Survivor/Adventure sett ur förstaperson. Gå ut ur din strandsatta rymdfarkost och leta skrot! Bly, kablar, färg, is, koppar etc; det finns mycket att hitta. När man hittat material går svävar man tillbaka till farkosten och bygger något som kommer hjälpa mannen att hitta mer skrot; en borrmaskin för att få tag på olja eller en sax som låter dig klippa bort gummi. Dessvärre tar det oändligt med tid att förflytta sig i rymden. Tyngdlösheten är hämtad från verkligheten (om du nu inte vet hur rymden fungerar menar jag) men i spelens värld behöver inte saker vara så verklighetsförankrat. Varför har man inte en jetpack eller liknande? Allt går sååå långsamt. Nu hade det kanske inte varit hela världen om objekten man skapar varit oförstörbara. Aj aj aj, ett snedsteg till! Objekten har durability som sjunker förvånansvärt snabbt och man måste ha objekt för att få tag på vissa resurser. Och det tar sååå lång tid att… AAAARRGH!

…återigen måste jag använda ordet ”dessvärre”.

I rymden kan ingen höra dig skrika och så vidare, men här kan man nog det. Åtminstone finns det ljud i rymden. Jag skulle inte säga att det är musik, men någon slags ambient, melodiskt ljud är det ändå. Det är här spelet briljerar. Rymdljudet är riktigt härligt! Men, återigen måste jag använda ordet ”dessvärre”. När man åker in till sitt rymdskepp för att skapa grejer. Spelas en slags bascentrerad jazz som är störande. Spelets visuella ’look’ är ganska snygg – i alla fall på stillbilder. Det finns vissa likheter mellan den tecknade stilen som Borderlands använder sig av, fast utan den tydligt markerade konturen. Obegripligt nog är Playstation 5-versionen bunden till 30 fps vilket inte går obemärkt förbi.

Om en överlevnadssimulator inte har några reella hot, är det då just det, överlevnad? Det är upp till var och en att avgöra, men jag står inte bakom påståendet. Vid närmre eftertanke finns det faktiskt ett hot i spelet, tristessen som växer sig starkare och starkare i spelaren ända tills… Hör du? Lyssnar du riktigt noga kan du höra ljudet av tunga, djupa andetag bara en sovande Breathedge-spelare kan frammana.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Spelet finns även till Xbox, PC och Nintendo Switch.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av RedRuins Softworks.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar