The DioField Chronicle

Att slåss för sitt rike kan vara ärofyllt, men även förvirrande. Ibland kanske man som legosoldat blir vilseledd till att slåss för fel sida pga. privata intressen. Berättelserna och striderna är många, men kan vi se den större helheten?

I The DioField Chronicle får vi följa en mängd karaktärer som av olika anledningar väljer att göra gemensam sak med ett privatfinansierat band av legosoldater. Med utgångspunkt i ett tight sammansvetsat gäng på tre får vi som spelare följa en rad olika händelser som sker mitt under ett resurskrig. The Kingdom of Alletain på ön DioField som spelets huvudkaraktärer strider för använder sig av uråldriga vapen som drar sin energi från jade utan att förbruka själva materialet, men Imperiet som nu invaderar förbrukar jaden genom sina moderna vapen som liknar musköter och andra skjutvapen.

Berättelsen i spelet är enligt min mening inte spelets starka sida, men när vi kommit genom ungefär halva spelet börjar det klarna lite vad det faktiska målet är. Manusförfattarna har haft en massa spännande idéer som de har försökt trycka in i huvud- och sidoberättelser i ett JRPG som är lite för kort för sitt eget bästa. Vi introduceras till de tre första karaktärerna och skymtar av deras gemensamma bakgrundshistoria i början av spelet, men inte tillräckligt för att riktigt få ett grepp om dem eller deras karaktärsdrag.

Allt eftersom berättelsen fortskrider får vi lite mer information och bakgrund för de tre viktigaste karaktärerna via olika mindre sidouppdrag som går ut på att ta sig igenom en konversation mellan två karaktärer där deras tidigare liv diskuteras. De flesta av dessa är helt röstsatta både på engelska och japanska. Till en början är dessa något platta men röstskådespelarna växer i sina roller och fångar karaktärsdragen mer desto längre in i spelet man kommer.

Huvudberättelsen spelar enligt mig ingen riktig roll för spelets fortgång förrän mot tredje kapitlet i spelet, vilket är nästan halvvägs genom huvudberättelsen. Små hintar som spelar roll längre fram finns gömda i det första kapitlet, men jag fick inget grepp om spelets drivkraft förrän senare när kriget drar igång. Mitt i dessa stridigheter utför du mindre uppdrag som verkar helt irrelevanta för huvudberättelsen. Dessa sidouppdrag presenteras med en kort introduktion till en eller annan privat rival till finansiären av högkvarter av legosoldater. Mitt intresse väcktes inte direkt av dessa mindre berättelser och intriger, jag såg det enbart som en möjlighet till att få delta i ännu en strid. Dina karaktärer skickas ut på uppdrag kopplade till enskilda sidoberättelser eller som en del av huvudberättelsen.

För där spelet faktiskt har ett lite unikt och spännande element är i striderna. Med fyra karaktärer i fält styr du i realtid dina karaktärers rörelser och attacker i ett diorama som utgör platsen för den aktuella striden. Med omgivningar som ger en känsla av förankring i världen som spelet byggt upp blir dessa dioraman en intressant bakgrund till striderna där det gäller att placera karaktärerna rätt för att stänga in fienden.

Genom att klicka på marken kan du förflytta en eller alla dina karaktärer till specifika platser på slagfältet för att dra nytta av deras olika kompetenser och fördelar mot olika typer av fiendeklasser. Tiden saktar in när du markerar dina karaktärer för att välja vart de ska förflytta sig, vilket skapar andrum för att planera nästa drag.

Dina karaktärer har förbestämda stridklasser som attackerar på olika sätt och har olika typer av specialattacker. Bågskytten är till exempel mer anpassad till att skjuta dina fiender på håll, kanske genom att smyga förbi fienden för att skjuta dem i ryggen när de attackerar dina starkare karaktärer. Fienderna tar nämligen mer skada om du lyckas attackera när din karaktär står bakom dem. Din magiker står gärna även de på avstånd för att inte dra på sig skada när de helar gruppen och din riddare springer gärna rakt in i fiendens led för att göra stor gruppskada och samla eller sprida ut fienderna. Utöver dessa klasser finns det flera andra med sina attackmönster och fördelar som du kan utveckla genom att använda poäng du får när du klarar av ett uppdrag. Dessa utvecklingspoäng används för hela klassen och kan ge fördelar till flera av dina karaktärer.

Utöver de klassövergripande utvecklingspoängen kan du använda poäng som är kopplade till de specifika karaktärerna och som du får när varje enskild karaktär går upp i nivå efter att ha deltagit i stridigheter. Bakom dina fyra aktiva karaktärer i fält kan du även ha supporters till varje karaktär som då gör att vissa av deras specialattacker blir tillgängliga för dig i fält.

I fält attackerar dina fyra aktiva karaktärer automatiskt när de är inom avstånd för att attackera fienden. Du kan välja vilken specifik fiende som varje karaktär ska attackera eller om alla ska attacker en gemensam fiende, annars attackerar de den närmsta fienden automatiskt. När det strategiskt passar i striden kan du aktivera specialattacker hos karaktärerna. Dessa drar MP hos den individuella karaktären för att göra extra mycket skada, hela gruppen eller ge fördelar till själva karaktären. När du väljer en av dessa attacker saktar tiden in så att den nästan står still och du kan välja var i striden attacken ska landa. Detta ger lite andrum i striderna där du ofta måste hålla koll på en större del eller flera platser av stridsfältet för att inte dina karaktärer ska bli överrumplade.

Om dina karaktärer dör i strid kan en av dina andra karaktärer rädda dem genom att ta sig fram till den fallna karaktären och lägga några dyrbara sekunder på att få dem på fötter igen. Utöver din magikers helande krafter kan du enbart ta med dig ett fåtal flaskor med helande dryck ut på fältet, till en början enbart två, så det gäller att inte låta dina karaktärer hamna i underläge. Dör alla dina karaktärer är det dock bara att starta om uppdraget och striden utan några följder, så det är absolut värt att testa olika strategier.

Striderna är relativt korta, ofta omkring 5-10 minuter där det gäller att ha fullt fokus. Jag tyckte att det kändes som en trevlig längd för att man då orkade hålla fokuset helt uppe och det inte var helt förödande när hela ens grupp blev utslagen och jag fick börja om striden.

När du besegrat en fiende får du även en sorts styrka som samlas i en mätare i hörnet som du sedan under striden kan använda vid rätt tillfälle för att aktivera en orb och kalla på ett uråldrigt väsen som gör stor skada på en stor yta av slagfältet eller helar alla dina karaktärer i ett slag.

Några av de uppdrag som du utför ger dig nya karaktärer som du stöter på i samband med en strid. En kort introduktion ges till varje karaktär, men det var främst vad de kunde bidra med i strid som intresserade mig. Detta stor del på grund av att deras introduktion var så kort och barskrapad.

I högkvarteret kan du som en av huvudkaraktärerna, Andrias, gå omkring och utforska samt prata med de olika karaktärer. Högkvarteret består av ett gods med en innergård och ett flertal rum där du kan köpa vapen, spela om uppdrag, läsa om diplomatiska kopplingar och betala för att nya vapen och orbs tas fram av de obehagliga forskarna i pestmasker. På liknande vis kan du spendera dina surt förvärvade guldmynt på att utveckla högkvarteret för att få fördelar som mer pengar i belöning efter strid, mer exp eller nya funktioner i högkvarteret.

Den något svaga berättelsen och känslomässiga kopplingen till karaktärerna gjorde att jag mer valde stridande karaktärer efter deras klasser och förmågor än efter vilka karaktärer som jag hade velat se delta i striden. Vilket är synd, för jag ser att manusförfattarna har haft en massa spännande idéer och att det finns en stor potential till att utveckla karaktärerna och deras berättelser som tyvärr inte riktigt har fått plats i spelet.

Grafiken har lite som berättelsen haft stora ambitioner men inte riktigt nått upp till sin potential. Karaktärerna har lite varierande kvalité på utseende och många av de tidiga cut-scenerna har ett flimmer i texturerna som gör att det ser ut som att man befinner sig under vattnet. Först trodde jag att detta berodde på min dator, men en bit in i spelet försvann detta fenomen så gott som helt.

Musiken är storslagen klassisk musik som ger ett trevligt dramatiskt bakgrundsljud till striderna men inget som sätter sig på hjärnan. De varierande ljudeffekterna från steg, läder som gnisslar och kraftiga attacker som slår i marken ger däremot verkligen liv åt både strider och filmsekvenser och väger till viss del upp för det studioaktiga röstskådespelet. Röstskådespelarna växer som sagt in i sina karaktärer allt eftersom spelet fortlöper men det låter inte som att karaktärerna befinner sig på den innergård eller i den stora sal som vi ser på skärmen.

Överlag är The DioFiel Chronicle ett stort knippe potential som inte riktigt fick den tid för utveckling av både grafik och berättelse som jag tror hade gjort det gott. Vill man testa på stridsmekanikerna, som är spelets starka sida, och få en första blick av spelet så finns det en gratis demo på Steam som utgör det första kapitlet.

Detta relativt korta JRPG består inte av de klassiska turbaserade striderna med långa djupa samtal, men jag ser fram emot att se hur denna typ av strider kan ta sig in i genren och kanske öppna upp JRPG-genren till en ännu större grupp spelare.