Edge of Eternity

Det är inte ofta jag ser ett JRPG vara i Early Access. Så har dock fallet varit för det franskutvecklade rollspelet Edge of Eternity, som nu äntligen får en full release. Med Yasunori Mitsuda bakom musiken har spelet en del att leva upp till.

Trettio år innan spelet börjar anländer aliens till planeten Heryon, där händelserna tar plats. Dessa aliens vill ha kristaller som människorna har i sin ägo och när de blir nekade svarar de med våld. Mänskligheten ser ut att vinna när ett slags virus kallat för the corrosion börjar sprida sig och skapa kaos i samhället. Vi tar kontroll över soldaten Daryon som får ett brev av sin syster och prästinna, Selene, som säger att deras mamma har smittats av det hemska viruset. Det verkar dock som att Selene vet ett sätt att bota mamman på och tillsammans ger de båda syskonen sig ut på en resa för att hitta botemedlet och rädda mänskligheten.

Det är i alla fall premissen med berättelsen. Du färdas med syskonen till världens alla hörn och träffar på kompanjoner som hjälper er att nå målet. Berättelsen känns tyvärr lite generisk och ointressant även om det kommer lite oanade tvistar mot slutet, vilket är synd då premissen läggs upp på ett sätt som visar potential att vara något spännande.

Introt till berättelsen…

Efter en koncis introduktion till striderna och berättelsen kastas du in i världen. Strukturen i spelet påminner en del Xenoblade Chronicles i att du går från punkt A till punkt B där berättelsen utspelar sig och vägen däremellan består oftast av stora, öppna ytor du kan utforska och göra sidouppdrag på. Dessa sidouppdrag kan vara allt från att du får en notis från en anslagstavla, som säger att du ska döda ett visst antal monster, till uppdrag som bygger världen och karaktärer som inte ingår i huvudberättelsen. Transportsträckorna kan ofta vara långa, men som tur är får du en Nekaroo du kan rida på. Det är en stor kattvarelse som går att jämföra med Final Fantasys chocobos. När du rider på din Nekaroo kan du lukta dig till skatter och förmögenheter som hjälper dig i striderna.

Jag gillar upplägg då du kan själv bestämma hur mycket tid du vill lägga på utforskandet och sidouppdragen. Men som sagt, transportsträckorna! Vid ett tillfälle behövde jag gå sex kilometer för att nå mitt mål. Jag hade varit på det stället tidigare och jag antog att jag kunde använda mig av fast travel för att ta mig dit, men icke, den möjligheten var blockerad. Det tog mig nästan en timme att ta mig fram då jag bestämde mig för att delta i ett par strider längs vägen för att levla mina karaktärer. När jag sedan fick reda på att jag nästa sträcka nästan var lika lång, var jag redo att ge upp. Lyckligtvis kunde jag denna gång fast travela. Detta pacingproblem inträffade bara mot slutet av spelet och störde därmed inte upplevelsen i sin helhet, men jag tycker det ändå var värt att ta upp.

Något jag tycker spelet gör riktigt bra är striderna. De utspelar sig på ett rutnät där varje ruta kallas för en nexus. Spelet använder sig precis som Final Fantasy VII och Chrono Trigger det som kallas för Active Time Battles, eller ATB. Det innebär att varje karaktär bygger upp en mätare och när den är full är det dennes tur att agera. Olika attacker och förmågor bygger upp mätaren olika snabbt, vilket gör att spelet inte är turordningsbaserat som många liknande spel. Vissa attacker, som till exempel den magin Selene använder, måste först bygga upp en röd ATB-mätare för att kunna användas. När mätaren är röd innebär det att om en fiende attackerar dig tillräckligt många gånger kan din förmåga avbrytas.

Detta gäller även för fiendeattacker som bygger upp en röd mätare. Som jag nämnde tidigare utspelar sig striderna på ett rutnät och du kan använda upp din karaktärs runda för att röra dig mellan nexusar. Det finns ett djup i detta system och det gäller att positionera dina karaktärer rätt för att få fördel. Dessutom är alla karaktärer unika. Daryon prioriterar kortdistansförmågor med sitt svärd och Selene prioriterar magi. När du kommer längre in i spelet låser du upp nya karaktärer med unika förmågor som gör att striderna håller sig fräscha.

När du deltar i strid går du inte bara upp i nivå med karaktärerna, utan även med deras vapen. Vapennivån bestämmer hur många kristaller ett vapen kan ha på sig. Dessa kristaller fungerar som materia i Final Fantasy VII. Det är dessa kristaller som bestämmer vilka förmågor karaktärerna kan använda i strid. Alla vapen har olika höga max-levels och ju högre max-level, desto fler förmågor kan din karaktär använda sig av. Detta system är inget nytt för genren, men jag tycker ändå om det och det passar bra in även i detta spel.

Anpassa dina förmågor!

Kontrollerna i spelet är enkla. Med Xbox-kontroll använder du X för att interagera med objekt och prata med folk och A för att sprinta. Du har ingen hoppknapp i spelet, vilket jag störde mig en del på, eftersom det hade underlättat mycket av utforskandet. I striderna använder du RT för att nå standardhandlingarna, som att röra dig mellan nexusar, använda föremål som potions och attackera med din vanliga attack. För att använda specialförmågorna du får utav kristallerna använder du LT. Vissa karaktärer låser även upp superattacker som gör massiv skada mot fienderna. Dessa kan bara aktiveras vid särskilda tillfällen genom att klicka på A när det är den särskilda karaktärens tur.

Något jag har delade åsikter om är grafiken. När jag utforskar världen blir jag insvept i fantastiska vyer som får mig känna mig som om jag vore på plats. Den känslan avtar snabbt när jag får syn på de stela karaktärsmodellerna. De ser helt livlösa ut, vilket helt tar mig ur upplevelsen. Om det är något som avslöjar att spelet är indie är det grafiken.

Samma sak kan jag absolut inte säga om musiken. Som jag nämnde i ingressen är den komponerad av den legendariske kompositören Yasunori Mitsuda, mannen bakom musiken i bland annat Chrono Trigger, Xenoblade Chronicles och Final Fantasy XV. Det märks tydligt att det är han då musiken håller samma kvalité även här, en fröjd för öronen helt enkelt!

Dock kan jag tyvärr inte säga detsamma om röstskådespeleriet. Det känns forcerat som om det vore en teater. Det är egentligen ganska vanligt för genren, men eftersom engelska är det enda språket som talas i detta spel blir det för mig aningen mer oförlåtande än om japanska vore originalspråket.

Edge of Eternity är för det mesta ett underhållande spel med roliga och engagerande strider. Den svaga berättelsen med det forcerade röstskådespeleriet och de stela karaktärsmodellerna tar mig tyvärr ur upplevelsen för mycket för att ge spelet en utmärkelse.