Twelve Minutes

En tidsloop verkar vara lite av ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan kan man ordna till så att en strålande tillvaro blir i det närmaste perfekt. Å andra sidan riskerar man att återuppleva en traumatisk situation om och om igen. Twelve Minutes kastar spelaren in i en berg och dalbana, där sökandet efter att bryta loopen leder till upptäckter av obekväma sanningar och  världsomtumlande förklaringar.

Man spelar som en anonym man spelad av James McAvoy (Split, Wanted samt lite X-Men filmer). Han återvänder hem efter en arbetsdag, där hans lika anonyma fru spelad av Daisy Ridley (Den nya Star Wars trilogin) har förberett en mysig hemmakväll. När allting är som mysigast knackar en man som utger sig för att vara polis, spelad av Willem Dafoe ( Plutonen, The Lighthouse, Spider-Man och en herrans många andra filmer) på dörren. Polisen visar sig vara en ganska illasinnad individ och paret börjar plötsligt frukta för sitt liv. Precis när vår huvudperson verkar gå sitt öde tillmötes, befinner han sig plötsligt innanför lägenhetsdörren igen och inser att han komma återuppleva samma minuter igen om han inte gör någonting åt det.

På direkten börjar frågorna rada upp sig i mitt huvud. Vilka är egentligen karaktärerna? Vad vill dem? Vad ska jag ta mig till? Det gäller att utforska varenda liten vrå i lägenheten och notera allting som sker, både vad karaktärerna gör och vad som sker utifrån. Väldigt många ledtrådar ligger också i vad karaktärerna säger. Kugghjulen i huvudet börjar som sagt snurra direkt och kommer på mig själv med att jag lägger otroligt mycket av min vakna tid på att fundera kring de mysterier spelet lägger framför mig och med det menar jag även tiden som jag inte aktivt sitter och spelar. Jag vet inter hur många gånger jag suttit på jobbet och lagt pannan i djupa veck, när jag funderat vad nästa grej jag ska testa bör vara.

Uppmaningen till att utforska och experimentera är nämligen fruktansvärt stark här. Vilket som tydligast märks genom att spelet ger gensvar på vad man försöker göra. Det känner av när man vill vänta på nästa hållplats i berättelsen och huvudpersonen reflekterar aktivt tillsammans med spelaren när man hittar relevanta ledtrådar. Har man upptäckt ny information i föregående tidsloop, pratar huvudpersonen om det för sig själv, för att uppmuntra oss till att söka vidare på det spåret. Allt det här gör att jag inte är besvärad att se händelseförloppet flera gånger om, för det finns alltid nya möjligheter att prova någonting nytt. Inga lösningar är uppenbara, men de är inte heller alltför kryptiska. Man riskerar inte att köra fast i en evighet och när man hittar lösningar känner man sig riktigt smart.

Är det någonting man har lagt mest krut på när det kommer till spelets marknadsföring, är det röstskådespelet. Vilket inte är konstigt; varför ska man inte göra det när man har så pass namnkunniga individer ombord? Mycket av spelets liv ligger nämligen i karaktärerna och eftersom att spelet har ett Top-down perspektiv, ser vi aldrig några ansiktsuttryck. Skådespelarna lyckas dock få fram liv i karaktärerna och förmedlar känslorna i spelet på ett riktigt bra sätt. Deras välanimerade kroppsspråk bidrar helt klart till detta med. Karaktärerna är dessutom oerhört intressanta och välskrivna. Det gäller att notera deras svagheter och vilka knappar man ska trycka på för att lyckas i spelet.

Dock är ingenting perfekt och det finns svagheter mitt i allt det jag gillar. Även om spelet är öppet när det kommer till utforskning och att det ger bra gensvar på spelarens experimenterande, dyker det upp partier där jag upplever att spelet är lite låst på en stig. Vid ett tillfälle kan jag inte få en av karaktärerna att prata med mig om ett foto, utan att göra den illa. Enda sättet jag kan göra den illa på kommer resultera i dennes död. Förvisso är det ett sätt att tala om för mig att testa någonting annat, men jag kan inte hjälpa att det känns tråkigt att man just här väljer att begränsa alternativen för mig.

Att man dessutom har valt att använda höger musknapp som en pausknapp, är jag inte heller helt överens med. Jag är van vid Peka och klicka spel, vilket det här definitivt räknas som. Eftersom att man bara använder musen för att interagera i spelet. I andra spel brukar höger musknapp vara “undersökningsknappen”. Jag blir frustrerad  i början av att få upp pausmenyn när jag inte vill.

Vill man ha ett gott mysterium att bita i och en upplevelse som är med en inte bara under aktiv speltid, behöver man inte se mycket längre än hit. Spelet manar hela tiden på spelaren att utforska minsta lilla spår och att prova precis allting. Att huvudpersonen resonerar tillsammans med spelaren är ett briljant sätt att få med sig även de mer rastlösa tänkarna. Att man dessutom med få animerade känslouttryck från karaktärerna. Utan att man bara med kroppsspråk och lysande skådespel lyckas förmedla stämningen och känslan i spelet. Jag sitter i detta nu och kan inte vänta att få hoppa in i mysteriet igen. Tolv minuter har aldrig känts så fylliga.