Control

Så, en sci-fi berättelse, med dimensionshoppande, David Lynch osande story och en förödande effektiv fysikmotor….kan det vara något? Control ger dig gåtorna, men ger det dig svaren….och kommer du gilla det du får? Det återstår att se, när vi träder in i den stilistiska världen av Control!

Den gråtunga byggnaden öppnar upp sig för Jesse i hennes strävan efter att hitta sin förlorade bror Dylan. Kontorsbyggnaden hon går in i döljer många mysterium – men så även hon själv. Vilka är egentligen de märkliga varelser som direkt gör sig till känna, och vem tusan är den där vaktmästaren som du träffar på? Ja, detta är en lika mycket abstrakt inledning, för både dig som spelare, såväl som för Jesse. Men det märkligaste av allt är nog att hon tycks prata med sig själv, och att hon direkt sägs vara ledare för den organisation som befinner sig i byggnaden; Central Bureau of Control…trots att hon själv inte verkar veta om det riktigt.

Control är som en riktigt intressant blandning – ett uns av Half-life, lite David Lynch, bombastisk tredjepersonsaction, ett bildspråk och suggestiv stämning som jag knappt sett tidigare i ett spel – allt i en fantastiskt stram finsk tolkning. Framförallt är det berättelsen som inte bara utspelar sig framför dig, men även till viss del i sinnet hos Jesse (i hennes tankar om det som sker) som gör spelet speciellt. Det är en väldigt filmisk känsla som sväller upp, och trots att den återhållsamma designen på spelet är påtagligt konstruerat från och till, med hjälp av miljöer badandes i starka färger från och till, så är det just detta som gör spelet så unikt. Sedan att du även får ett totalt spektakel till actionhistoria, där din karaktär Jesse använder sig av telekinesi för att förvandla de annars så sombra kontorslandskapen till veritabla sprängzoner, gör att spelets gameplay både matchar och skiljer sig från den berättelse som spelas upp. En asymmetri som i Remedys händer verkligen slår an en ton som kommer resonera i alla spelare på ett eller annat sätt, på gott och ont.

Nog med flummigt snack…

Men låt oss nu istället fokusera på det som går att konkretisera mer – spelupplevelsen och gameplay. Kontrollerna är riktigt responsiva, och med mus och tangentbord, så kan du lätt ta ut fiender på löpande band, om det så är genom att slänga en bänk i ansiktet på de, skjuta de med de föränderliga vapen man har, eller bara genom att slå de hårt och hämningslöst i plytet. Ja, lättheten i styrningen är tacksam, även om antalet knappar (särskilt längre fram i spelet, när man har fler förmågor) kan göra det mer bökigt. Här är handkontroll bra att använda, även om detta spel verkligen vinner på precist skjutande – men trots att du tappar fingertoppskänslan en del, så är handkontroll ändå överkomligt användbart.

Ser man till spelets tidigare nämnda föränderlighet – så har vi ett par områden där du själv kan påverka din karaktär. Du låser upp nya förmågor och kan bygga på dessa under spelets gång, de olika vapen du låser upp, kan med hjälp av resurser göras allt mer bättre ju längre du spelar – och du kan här anpassa vapnen på ett sätt som gör de mer unika för just dig och din spelomgång. Sedan har vi även moddar, som gör att du kan lägga till bättre hälsa, pricksäkerhet eller större energireserv (för när du använder dina förmågor). Sett till just förmågorna i sig, så varierar de; från att skapa en personlig sköld från saker i din omgivning, levitation, telekinesi, samt övertagande av fiendetrupper (så att de jobbar för dig). Visst hade jag gärna sett att de fört in fler förmågor här, mest för att skapa än mer variation i gameplay, men trots det går det inte att förneka glädjen i att slänga saker omkring dig och skapa en härlig förödelse av de du redan har tillgång till.

En riktig kuf till vaktmästare finns för de som gillar sånt!

Sett till framkomlighet i spelet, så ger det dig lite utströdda kontrollstationer, som du med tankens hjälp tar över – du ”rengör” dessa från den fiendestyrka som strövar omkring i byggnaden (även kallad ”The Hiss”). Dessa platser kan sedan användas som teleporteringsställen, men även platser där du kan utrusta och uppgradera dina vapen och förmågor mer.

Sedan när det kommer till nivådesign, så håller utvecklarna det tajt, med oftast mindre nivåer, men där du kan låsa upp genvägar här och var, nästan lite metroidvania-mässigt ju längre du kommer i spelet. Överlag är designen bra, men den karta som visar vart du ska, är inte direkt exakt alla gånger, och skulle behöva vara antingen mer tydlig, eller att uppdragsloggen i sig innehåller aningen mer information. Det blir förvisso aldrig för svårt att hitta vart du ska, men mer tydlighet sett till vart du ska ibland, hade inte skadat. Kul detalj är hur spelet från och till använder lättare pusselmoment, där du placera olika elektrifierade block på olika platser för att ta dig vidare. Dessa skapar en skön variation utöver den redan fina spelmekanik som finns.

Allt som allt, är det ett imponerande paket man ges – storyn är tät, suggestiv och låter dig få insikt i en intressant kvinna. Visst finns det en del saker som du med lätthet kan ana var de ska ta vägen i berättelsen, men trots det, så är historien och de frågor som skapas i spelarens huvud svåra att värja sig emot, och skapar ett konstant driv framåt. Sedan att du samtidigt ges en veritabel lekstuga av effekter, förmågor och fläskig action skadar inte heller. På detta sätt så kan jag se att spelet kommer funka för många spelare, oavsett om man är mer för story i spel, eller om man bara söker spelmekaniskt välgjorda alster. Detta spel har båda delarna täckta, och kommer med all säkerhet funka på det sättet att du definitivt kommer ha en åsikt om spelet.

Slutligen ville jag också säga att speltiden är bra balanserad, då jag klockade in på strax över 20 timmar. Det finns dels lite mer att göra om jag vill, specialuppdrag att ta mig an, men det går även lika bra att sluta här. Att spelet är så här långt är i mina ögon perfekt, och gör att det stiger än mer…