Remnant: From The Ashes

En uråldrig ondska har världen i sitt grepp och det är vår uppgift som en av de sista människorna, att slå tillbaka och återta det som förlorats. Ensam eller tillsammans med en vän, hur man än tar sig an kampen så kommer det inte bli lätt. Fienderna är många, mycket dödliga och framförallt: oförlåtande!

Remnant: From The Ashes börjar med att vi får se vår egendesignade karaktär bege sig ut på havet i en roddbåt. En berättarröst förklarar att vi är ivägskickade på ett uppdrag, vi ska hitta en person som berättarrösten refererar till “hjälte”. Den här hjälten skickades iväg för att bekämpa den ondska som har plågat världen i flera generationer. Men denne hjälte kom aldrig hem och hördes aldrig av igen. Vår karaktär ska ta sig till ett torn, där “hjälten” ska ha besegrat en “drake”. Vi ska ta reda på vad som hänt “hjälten”, tampas med det som lurar omkring och hjälpa mänskligheten att få ett fotfäste i konflikten mot ondskan. Men tyvärr så sätter en jättevåg stopp för vår framfart. Vi spolas upp på land, möter några märkliga och lite träd-aktiga varelser och ganska snart även människor.

Vi hamnar i ett ställe som heter Ward 13, där vi får stifta bekantskap med en Commander Ford och dennes motståndsgrupp, som bedriver en kamp mot vad hon kallar för “The Root”. “The Root” är som demoniska och Lovecraftianska trädrötter som föder fram varelser som ser ut lite som demoner med trädskinn ungefär. Denna rot har spridit sig och tagit hela landet i sitt grepp och dödat alla människor. Efter att vi har hjälpt Commander Ford med ett elproblem, så skickar hon iväg oss i riktning för att vi dels ska klara vårt ursprungliga uppdrag, men också för att assistera henne och övriga människor i kampen.

Spelet för sig ganska mycket som en Lootshooter i stil med The Division. Vi får springa på en karta, med jämna mellanrum så kommer fiender som vi måste döda och efter ett tag kommer lite tuffare fiender. På slutet av vägen så finns det även en bosskaraktär som är betydligt svårare än övriga fiender. Det finns självklart lite loot att plocka upp längs med vägen också. Vad som främst skiljer det här spelet från exempelvis The Division, är svårighetsgraden!

Ganska snabbt efter att man spelat igenom inledningen och får börja spela på riktigt, så får man klart för sig att det inte kommer bli helt lätt. Fienderna är många och snabba, plus att spelet inte är rädd för att kasta in en eller två minibossar på dig, samtidigt som du nästan drunknar i generiska fiender. Jag trodde först att detta berodde på att jag spelade ensam, en sak som Gunfire Games har pushat för är att detta är ett co-op spel. Jag gjorde det onödigt svårt för mig? Jag lyckades få en god vän att spela tillsammans med mig och det visade sig fortfarande vara svårt, så jag kan redan nu säga att Remnant inte är ett spel för vem som helst, det kräver koncentration och mycket tålamod!

För att försöka underlätta kampen en gnutta, så kan man uppgradera sin utrustning i Ward 13. Man gör detta genom att skänka material i form av skrot och järn samt att betala med pengar. Skrot och järn hittar man ute på kartorna, antingen på fiender som man har dödat, i lådor eller i möbler i husen som man passerar. Vart pengarna kommer ifrån kan jag inte svara på. Hos en karaktär i Ward 13, så kan man skänka material mot pengar, men jag har även upptäckt av en slump att min pengasiffra har stigit helt plötsligt när jag varit och sprungit runt i världen. Vapnen går att uppgradera så att de gör mer skada, eller så köper man sig ett nytt vapen. Den utstyrseln man har på sig är dock bunden till den klass man valt. Man kan dock uppgradera den så att ens “armor” blir bättre. Ett problem är att det tar tid att få råd med betydande uppgraderingar, vilket definitivt behövs för att komma vidare, vid främst bossfighter. Eftersom material (och även pengar tydligen) bara finns ute på kartan, så får man helt enkelt gå tillbaka till ett tidigare segment och döda alla fiender igen! Gammal hederlig “grinding” helt enkelt! Jag gör det här mycket motvilligt, framförallt vid bossfighter. Hela mitt sinne skriker: “Framåt, besegra, kom vidare!” Men för att inte bataljerna ska bli alltför omöjliga, så blir detta tyvärr ett nödvändigt ont, även om det känns som att all framåtrörelse är förlorad!

Kontrollen finns det inte så mycket att att tala om. jag har spelat med mus och tangentbord och bortsett från att man hukar sig med tangent ALT och att tangent C tar upp karaktärsmenyn, så är det typiskt för shooterspel vilket passar sig ypperligt. Det som däremot kan göra att man hamnar i jobbiga situationer i bataljer, är framförallt när man vill fylla på hälsan. Karaktären dricker då ur en flaska och då triggas en animation, där karaktären lyfter flaskan mot munnen och dricker. Fullföljs inte animationen så uteblir den läkande kraften, som tur är så går man inte miste av flaskan. Men det hände flera gånger att jag och min kamrat fick det mycket jobbigt och ibland till och med dog, på grund av att vi blev överrumplade av fiender när vi skulle dricka hälsodryck.

Spelet har inte en alltför avancerad grafikmotor, men jösses vad snyggt det är ändå emellanåt. Framförallt städerna med övergivna byggnader som omvälvs av grenar med löv och rötter som likt tentakler ringlar sig över marken och i tunnlar. Mycket stämningsfullt! Undantaget är kloakerna… De ser fortfarande ut som kloaker, varken mer eller mindre.

Svårighetsgraden är som sagt det som främst får spelet att skilja sig från övriga Lootshooters. Det är meningen att du ska vara villig att lägga timmar på att misslyckas flera gånger innan du till slut lyckas. Att känna lyckan när bossen till slut faller död till marken efter oräkneliga många försök. Det är inget fel med det och det har helt klart sin charm. Men övriga svårighets-spel som främst Dark Souls och Bloodborne, är kända för att ha tillämpat modellen “hård, men rättvis”. Remnant vill bara vara hård, det vaggar in spelaren i en falsk trygghet och slänger in brutalt dödliga överraskningar, bara för att sadistiskt sitta och flina åt spelaren. När man tycker sig ha bemästrat de generiska fienderna, ja då skaffar de sig lite tåligare hud. När man har lyckats bemästra det, ja då är det dags för skjutvapen. Spelet väljer att inte utveckla fienderna i takt med att spelaren blir bättre, utan skjuter från alla cylindrar mer eller mindre direkt. När man dessutom behöver gå tillbaka på kartan och döda fiender som man redan har dödat, bara för att komma vidare, så kan jag ärligt talat inte säga att det är bra speldesign.

Spelet är dock roligt… Om man spelar det med goda vänner, spelar man ensam är jag rädd för att fienderna blir en alltför överväldigande och jag har svårt att se vart underhållningen skulle komma ifrån, när vi bara pratar om spelet i sig. Eller underhållningen kanske kommer ifrån ett “Hmmm, undrar hur många gånger jag dör den här gången” perspektiv? Om så är fallet så står jag över.