Silt

Djupt under havets yta döljer sig många områden människan ännu inte utforskat ordentligt. På ett mystiskt uppdrag där vi ska tampas med enorma varelser, befinner vi oss i ett av dessa områden. På färden genom grottliknande passager gäller det att vara på sin vakt. Man vet aldrig vad som döljer sig i mörkret och det är väldigt många varelser som kan tänka sig dig till sin måltid.

Silt är ett tvådimensionellt och sidscrollande pusseläventyr. Även om detta spel inte har platformshopparelement, är det lätt att dra paralleller till Inside, Little Nightmares och White Shadows. Vi styr en dykare som simmar genom mörka grottor och andra illavarslande områden. Dykarens uppdrag är att hitta och besegra fyra stycken varelser som kallas för Goliaths samt suga ut deras kraft genom deras ögon. Det är all information vi får via en dikt i spelets början, vi får inte reda på vad vi ska med dessa varelsers kraft till på en gång, men sakteliga läggs bitarna på plats, en i taget och det är oerhört fängslande att se detta mysterium nystas upp. På resan till dessa Goliaths färdas vi genom de tidigare nämnda grottorna. Här finns det väldigt mycket hinder på vägen, allt från objekt som helt enkelt blockerar vår framfart, men det finns även andra typer av fiskar här som kan vara fredliga, men väldigt många vill döda och äta upp oss.

Dykaren har som tur är ett litet ess i våtdräktsärmen, eller i cyklopögat snarare. Med ett knapptryck skjuts nämligen en slags ljussträng ur huvudet på dykaren. Denna sträng kan vi styra till någon av de varelser vi har runt oss och ta kontroll över dessa. Det är här mycket av spelets problemlösningar finns. En hel del av fiskarna har förmågor vi kan utnyttja, en fisk har vassa tänder som vi kan kapa rep och vajrar som är i vägen och någon annan har ett bastant huvud som kan användas som en murbräcka. Det gäller helt enkelt att iaktta området man befinner sig i för att kunna ta sig vidare. Det jag uppskattar i det här spelet är att man har en bra balans. Lösningarna är inte för långsökta, men de är inte heller så pass enkla att det är självklart med detsamma heller. Det ger en oerhörd tillfredsställelse när man hittar lösningen till att ta sig vidare.

Även om jag tycker att det är kul att ta kontrollen över andra fiskar och få dem att göra som jag vill döljer sig ett av spelets problem i det här elementet. Strängen man skjuter ut ur dykaren tenderar att vara svårstyrd. Så länge den ska färdas i en rak linje är det i regel inga problem. Men så fort man ska ha den till att svänga lite grann känns det som att den håller på att slå knut på sig själv och det känns som att enda lösningen är att göra det momentet från början. Det väcker en onödig frustration i mig, då det känns som att jag inte lyckas på grund av slarvig design snarare än mina egna färdigheter. Det blir även besvärligt när man styr vissa av fiskarna, då det gäller att vara kvick i momenten som ska göras, detta för att responsen inte är finslipad. Spelet reagerar helt enkelt långsammare än vad man trycker. Detta är vanligtvis inte ett problem, då man primärt i spelet ägnar sig åt långa svepande rörelser. Utan det är som sagt i partier då snabba knapptryck ska göras för att lyckas, som spelet önskar en del att önska när det kommer till responsen. Vilket är oerhört synd då kontrollen i spelet känns mycket naturlig och finslipad.

Silt har som sagt en subtil berättelse som sakta och successivt vecklar ut sig ju längre in i spelet man kommer. Även om pusselbitarna som sagt faller på plats en i taget, skriver inte spelet oss på näsan om vad exakt det vill berätta. Vid spelets oerhört vackra, fridfulla men fortfarande mystiska slut, sitter man fortfarande och lägger ihop pusselbitar i sitt huvud. Vad var jag egentligen med om? Vad innebär det här egentligen? Var jag god eller var jag ond? Är alla frågor som far genom mitt huvud när eftertexterna rullar. Jag förstår att den här typen av slut är lite av en vattendelare för många, men för mig får det spelet att leva kvar i min hjärna och det hjälper definitivt till med att minnas spelet.

Något annat som lever kvar är den påtagligt suggestiva stämningen. Den svartvita och troligtvis handmålade grafiken är sanslöst snygg och får tack vare den aspekten känslan av en surrealistisk barnbok. Mina egna tankar går till den framlidne svensk-schweiziske konstnären Hans Arnold. Huruvida han har inspirerat utvecklarna till Silt eller inte låter jag vara osagt, men jag hade inte blivit förvånad om så skulle vara fallet. Den surrealistiska konststilen kombinerat med ljudbilden som består av kluckande undervattensljud och ambienta stråkar, gör att det känns mycket illavarslande att simma runt i de mörka grottorna. Det känns hela tiden som att faran lurar överallt och tro mig när jag säger att ni bör ha dykarens lampa tänd hela tiden. Jag vet inte hur många gånger jag trott mig vara säker, för att sedan bli tillfångatagen och uppäten av en hungrig havsinsekt, som gömde sig i mörkret. Det gäller helt enkelt att vara på sin vakt hela tiden.

Silt är en oerhört stabil och stämningsfull upplevelse. Den handmålade grafiken ger spelet en surrealistisk och suggestiv atmosfär. Berättelsen dryper av symbolik och mystik, jag är övertygad om att det finns en hel del som inte uppskattar det symboliska slutet. Men jag anser att det passar spelets narrativ och stämning, dessutom gör det att spelet lever kvar i sinnet långt framöver. Spelet är förvisso kort, men jag har inget problem med det, då jag inte känner att spelet behöver vara längre. Med undantag för responsen i kontrollerna vid de få segment som kräver snabba knapptryck. Anser jag att Silt är en finslipad upplevelse och det märks att mycket passion har lagts in i arbetet. Detta är tveklöst en av de mer fängslande upplevelserna jag haft i år och jag rekommenderar alla att införskaffa och uppleva Silt.