Det är sällan ett spel kan få mig att både darra av rädsla och gny av gullighet, men Little Nightmares II är ett spel i en klass för sig.
Skräckgenren idag består till det mesta av spel med en helt menlös protagonist som i förstapersonsvy springer bort från allt som är läskigt för att sedan hamna framför den äckligaste och blodigaste scenen grafikmotorn kan erbjuda. Man blir snabbt avtrubbad, men spelet fortsätter i fem timmar till. Little Nightmares II kommer som en frisk fläkt och blåser nytt liv i mina gamla utslitna skräck-nerver.
Du spelar som en liten filur med en papperspåse över huvudet. Den lilla filuren befinner sig i en mörk skog, men snabbt inser du som spelare att något är fel när du hittar en påse kroppsdelar upphängda i ett träd. Ju djupare du går in i skogen, desto värre verkar det bli, och plötsligt ligger det en övergiven stuga i din väg. Efter lite plattformande och pussellösande lyckads du rädda en kompis, och det är här det riktiga spelet börjar.
Nu, med din kompis, förändras ALLT! Musiken och det visuella har arbetat tillsammans på ett mästerligt vis för att förse dig med en jämn ström stresshormon, och precis när du börjar bygga upp ett motstånd mot det läskiga och äckliga som visas på skärmen händer något sött. Något ultragulligt. Du kan hålla din kompis hand.
Det låter kanske trivialt, men när kontrollerna är så pass enkla att det enda du kan göra är att gå, springa, hoppa och bära, får varje funktion extra stor betydelse. När det pumpas på med obehagliga metalljud och otäck bas finns det något tryggt med att hålla din kompis hand, även fast det bara är en annan tanig figur där på skärmen.
Little Nightmares II gör sig allra bäst när det kommer till det visuella. Grafiken är snygg och man har arbetat hårt med ljuset för att hålla mörka platser mörka. Man arbetar med kontraster, inte bara grafiskt, utan framförallt stämningsmässigt.
Du har två väldigt gulliga och barnaliknande karaktärer med sina stora huvuden och pinnsmala extremiteter. Men världen de befinner sig i är allt annat än gullig. Här snackar vi groteskt hemska ”kusliga dalen”-monster och miljöer. Denna kontrast, att hålla hand men samtidigt springa för livet, gör det läskiga läskigare och det söta sötare. På ett mästerligt vis har man gjort även det som i andra spel inte skulle ses som något större hinder, till exempel ett strömavbrott, till något fasansfullt. Man vet inte vad som finns i mörkret, men man har i alla fall sin kompis där.
Spelet är mer än bara en vacker yta. Jag nämnde tidigare de enkla kontrollerna, men låt inte det lura dig. Här finns det både pussel och plattformande som fick mig att tänka till åtminstone två gånger. Allra roligast (och läskigast!) är dock jaktsekvenserna. Ofta slutar varje del av spelet med att något läskigt monster dyker upp och jagar dig och din vän. Då är det bara att springa iväg och gömma sig. Dessa actionsekvenser passar in perfekt som ett klimax på allt läskigt smygande man hållit på med tidigare, spelet har helt enkelt en riktigt bra rytm.
Det som för mig är pricken över i:et är musiken, speciellt under ovan nämnda jaktsekvenser. Det bjussas på maffiga stråkar och även lite panikblås när andan faller på. Pulsen stiger och jag vill VERKLIGEN inte att en fröken med en alldeles för lång nacke ska se mig.
Hade jag fått bestämma hade alla skräckspel sett ut såhär. Jag saknar ingenting, jag är till och med nöjd med slutet… och slutet, ja det får ni upptäcka själva.
Denna recension baseras på PC/Steam versionen.
Little Nightmares II. Lägsta pris ca 300 kronor enligt Steam 2021-02-21.
Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.