World of Horror

Japansk skräck, blandat med kosmisk terror, låter som en fasansfullt njutbar kombination.

Ibland kommer det något som känns underligt unikt. Skräckgenren brukar vara bra på detta, även om det finns en bunt generiska typer av spel och filmer också givetvis. Kanske är det dock det som får de mer speciella upplevelser att sticka ut. När World of Horror anlände på de digitala butikerna i Early Access för ett par år sedan drog det till sig min uppmärksamhet omedelbart, med sin svartvita manga-stil, peka- och klicka-gameplay, och löften om kosmiska gudar – mina personliga favoriter.

På sätt och vis påminner hela upplägget, och inte bara det visuella, mig om de tidigare utgåvorna av MacVenture-spelen – såsom Shadowgate, Uninvited och Déja Vu; där spelaren styr allting ur ett förstapersonsperspektiv med muspekaren. Från vart du ska gå, till att rota runt i din ryggsäck, eller lösa pussel, etc; allt styrt via väldigt specifika knappar och undermenyer. Liknelsen stämmer inte till 100%, men det är det närmsta jag kommer om jag ska jämföra med någonting alls. De som är bekanta med vad jag pratar om kanske ser hur detta kan leda till en del frustrationer, trots sin throwback-charm, men vi kommer till det. Först måste vi fråga oss:

Vad är World of Horror?

Bästa sättet att svara på det är att jämföra det med en av grejerna som onekligen varit en av de största inspirationerna för spelet i fråga – Junji Ito, en mangaka (mangaskapare) med försmak för det makabra och fantasifulla, hämtat ur både det ytligaste i vardagen och de djupaste av mardrömmar. Det är inte bara den grafiska stilen och handlingen som barkar därifrån, utan även sättet allting presenteras på. Allting känns som en antologi från Ito själv, ett av de sätt han är mest känd för att ge ut sina historier på. Det bästa med detta är att varje historia är kort, men blir sammanhängande (vissa mer än andra) till en större historia som pågår i bakgrunden, om en slumpmässigt utvald kosmisk gud, som spelaren i slutändan måste stoppa för att förhindra världens undergång – på ett eller annat vis.

Om det låter som att det snabbt skulle bli repetitivt eller alldeles för kort så kan jag lugna ner de farhågorna genom att säga det att World of Horror är designat för att spelas om och om igen, med flera olika historier (här kallade mysterier) och slut på dessa. Vilka mysterier du får till varje omgång är slumpmässigt, i alla fall i det huvudsakliga spelläget. För varje avklarad omgång (med fyra mysterier var) låser du upp fler historier, karaktärer, gudar, vapen, pussel, etc. Mängden innehåll här gränsar till Lovecraftiskt vansinne, och det är fantastiskt. Vad som låsts upp och vad som finns kvar går att hålla reda på i spelets egen ”achievements”-lista, vilket gör det relativt enkelt att snabbt få en överblick över vad som behöver göras för att låsa upp och/eller klara av allt spelet har att erbjuda i nuläget.

Handlingen går inte riktigt att sätta ett finger på, eftersom denna skiftar per omgång. Premissen är dock alltid densamma: en kosmisk gud håller på att vakna, fyra olika mysterier måste lösas, innan en ritual kan genomföras, en ritual som kan rädda mänskligheten – förutsättningarna för dessa olika element, vilka mysterier som väntar, och vilken gud som hotar mänskligheten, formar vilken typ av berättelse som ligger framför dig. Vad detta skapar är flera intressanta livsöden som nästan aldrig slutar desamma. Inte för att karaktärerna i sig särskilt intressanta egentligen, men i ett av de flertalet spellägen som finns så kan deras bakgrundshistoria spela en roll i hur omgången kommer utspela sig.

Spelmekaniskt innebär det egentligen inte mycket mer än att olika karaktärer har lite olika stats och perks, men dessa leder till lite olika tillvägagångssätt att lösa situationer på. Under din undersökning av dessa mysterier dyker det nämligen upp ”skill checks” som med hjälp av ett ”osynligt tärningskast” avgör om du klarar av diverse handlingar, baserat på de stats du har. Ibland kan dessa tillfällen kännas aningen för turbaserade, eftersom mycket av vad som sker där och då är utanför din kontroll, utöver att välja alternativ A eller B, för att sedan se hur det spelar ut sig. Efter ett tag kan du visserligen lära dig vilka skill checks som kollar efter hos din karaktär, då en del av dessa händelser sker oftare än andra. Inte till den nivån att det blir tråkigt, utan snarare så att du blir mer och mer bekant med hur World of Horror funkar, och du endast vill lära känna det och dess inre mekanismer ännu närmare.

Turbaserade situationer slutar dock inte där, utan blir ännu mer påtagliga under de strider som du kommer spendera en hel del tid med. Här kan det ibland kännas aningen för slumpmässigt hur det ska sluta. Många strider kokar ner till att köa de saker du vill utföra under din omgång, se de ske, se vad fienden gör – ’rinse and repeat’. Ibland kan flera omgångar passera utan att något av avsevärd vikt sker, så länge du kommer ihåg att alltid (och jag menar ALLTID) klicka på ”ducka”-knappen; för annars är det Game Over snabbare än illa kvickt. De flesta fiender kan sopas undan snabbt, men de kan slå hårt och orsaka skador som kan ge negativa statuseffekter även utanför striderna. Medan själva mekaniken av striderna i sig kan bli lite långtradig så håller fiendedesignen det hela fräscht. Det är svårt att inte bli exalterad över vad för grotesk hemskhet som dyker upp härnäst, särskilt ju längre in i mysterierna du kommer. Vissa av dem är motbjudande läckra, ibland med tydliga referenser till andra spel, böcker eller filmer; ibland något som endast kan vara hämtat ur den ensamma utvecklarens mardrömmar. Den visuella stilen ger dessa varelser ett fantastiskt liv, samtidigt som den lämnar tillräckligt till spelarens egen fantasi att fylla ut tomrummen – precis som bra komsisk skräck bör. Tyvärr gäller detta inte alla mysterier, med vissa ganska platta monster, men det är också de som får de andra att sticka ut så väl som de gör; så det gör inte alltför mycket att det ibland känns som att man önskat sig lite mer.

Musiken och ljuddesignen är lagom sparsam och kompletterar retrostilen till fullo, med ljud som endast kan åkalla minnen från en tid då MIDI och ljudkort var måsten. Musiken imponerar på mig särskilt, för trots relativt enkla loops så blir den aldrig tjatig (om man inte stannar upp för att ta anteckningar och svara på meddelanden under tiden man spelar), och växlar lagom ofta för att hålla allting i en bra ruljans.

När det kommer till kontroll och interface kan retroinfluensen ibland kännas lite väl åtstramande. Det går inte särskilt snabbt att navigera de olika undermenyerna när man är på jakt efter något specifikt och kanske behöver leta lite extra. Saker och ting har sin logiska plats, men den är kanske inte som du och jag hade tänkt den, eller vad som vore intuitivt från start. Detta kan delvis bero på den medvetet färgfattiga estetiken, då allting ser likadant ut, och du måste mer eller mindre memorera menyernas namn eller plats, istället för en färg eller form kopplat till dem. Nu är detta som sagt ett medvetet val för att gå i ton med hur genren en gång var i tiden, men speldesign har utvecklats, och med det även deras ”quality of life improvments”. Inte en deal breaker och det förstör absolut inte upplevelsen, men värt att notera. Snart nog kommer du vara bekant nog med allt att det kommer kännas som om en pillemarisk demon fick dig att klicka på sämre val, endast för att vilja se vilket slut du kan få härnäst…