Silent Hill 2

James Sunderland är på en ovanlig jakt, en jakt efter svaret på en fråga som han önskar att han aldrig behövt ställa: Är min fru i Silent Hill? Det är med denna fundering vi kastas in i remaken av Silent Hill 2.

Silent Hill 2 släpptes för över 23 år sedan, och om du har spelat originalet vet du att det lämnar avtryck i bakhuvudet med sina förvridna kroppar och surrealistiska mardrömmar. Det är inte bara de groteska scenerna som dröjer sig kvar, utan även den historia som målas upp för oss på en blodstänkt duk. Att det är Bloober Team som står bakom remaken är passande – de har tidigare gett oss spel som Layers of Fear, där makabra tavlor spelar en stor roll, och det mer mediokra Blair Witch, som lämnade en besk eftersmak. Men oavsett tidigare produktioner, när vi nu tittar på denna nya Silent Hill 2, stod det visuella ut direkt när den första trailern visades. Förväntningarna fanns där, men med mängden remakes och remasters som pumpas ut idag är det svårt att tro att våra gamla favoritspel kan återupplivas på ett tillfredsställande sätt. Låt oss dyka djupare in i spelet och se vad det handlar om.

Spelet startar i utkanten av den dimhöljda staden Silent Hill, där vi möter vår protagonist James Sunderland. Han är där trots att han vet att det han söker inte kan finnas. Vad är det då som driver honom? Vad har fått honom att överge sitt rationella tänkande och istället följa en känsla han begravt i tre års tid? Det är ett brev, skrivet av hans fru Mary. Problemet? Mary har varit död i över tre år. Ändå har James, mot bättre vetande, tagit sig till Silent Hill för att se om han verkligen kan finna henne.

Staden är insvept i en tjock dimma som aldrig verkar lätta, vilket gör att vår sikt är starkt begränsad. Skuggor rör sig långt fram på de öde gatorna, men vad gömmer sig egentligen bakom dimslöjan?

Under spelets gång stöter James på groteska fiender, snarare mardrömslika varelser än vanliga motståndare. Ett exempel är de mannekängliknande monstren med två underkroppar ihopsydda, och en annan vanlig fiende ser ut att bära en tvångströja av hud. Dessa monster reagerar på ljud och närhet, och om de upptäcker dig är deras mål att skada eller döda.

James första vapen är en enkel planka med spikar som sticker ut – primitiv men effektiv. När den träffar fienden ser vi blodet spruta, och spelet döljer inte brutaliteten. Under resans gång hittar du även skjutvapen och kraftigare tillhyggen, och valet mellan närstrid och att hålla fiender på avstånd med ammunition är ditt eget. Det gäller att leta noggrant i alla vrår för att hitta det du behöver för att överleva.

Jag måste säga att om du vill ta dig igenom spelet utan att dö, för att du inte hade en flaska livpåfyllning eller en spruta tillgängligt, kan jag rekommendera starkt att titta i alla mörka vrår där kan du nämligen ha chansen att eventuellt hitta vad du behöver för att ta dig vidare.

Ett av spelets pussel.

I mångt och mycket kommer du att vara nöd att undersöka och utforska väldigt mycket under spelets gång, då de pussel som finns kräver att du hittar en hissknapp, en av flera nycklar, knappar eller lås som du måste lösa för att kunna ta dig vidare. Det finns alltid en hint om hur du ska lösa vissa pussel, det kan vara en dikt som finns i närheten eller så kommer James att markera på din karta vart du kan ha turen att hitta det du söker. Nu kommer vissa partier av spelet kanske kännas väldigt långa och som att slutet för det partiet är segt, det kommer vara så ibland. Vissa delar kommer du snabbare att kunna ta dig igenom, men att det finns segare vilket kan dra ner på tempot av spelet, men det är inte något speedrunning spel direkt utan du ska ta din tid, det kanske inte kommer falla alla i smaken men så är det bara.

När det kommer till svårighetsgrader erbjuder spelet anpassningsbara inställningar för både pussel och strider. Du kan göra pusslen enklare genom att få tydligare ledtrådar eller färre steg att lösa, och justera stridssvårigheten så att fiender gör mindre skada och är mindre aggressiva. Detta ger både veteraner och nykomlingar möjlighet att anpassa upplevelsen efter egen smak.

Något som verkligen förtjänar beröm är spelets visuella stil och det atmosfäriska ljudet. Tack vare Unreal Engine 5 har grafiken fått ett rejält uppsving, och dimman som sveper över staden skapar en kuslig känsla. Under min tid med spelet har jag vandrat genom staden och ibland hört viskningar i mitt högra öra – så trovärdigt att jag trodde någon var bredvid mig, trots att jag var ensam hemma.

Jag har vandrat genom staden och när det varit tyst så har jag ibland hört som en viskning i mitt högra öra, det har hänt flertalet gånger så jag vet med mig att det är inget som jag tror mig höra. Det spännande är att jag trott att någon har stått bredvid mig och viskat, men jag är själv hemma så usch hur trovärdigt det kan vara. Ljudbilden är suverän och allt från husen som gnäller, knakar eller vinden som susar i springor och håligheter i väggarna. Det var en gång som jag var inne på en toalett med bås, jag tittade om jag kunde gå in i dem men de var alla låsta. När jag skulle kliva ut från toaletten så började den innersta dörren på båset att skaka frenetiskt och en röst skrikandes inifrån, detta i kombination med att handkontrollen vibrerade till så blev jag så paff och ställd över vad som hände. Detta är bara ett tillfälle av många då jag har stannat till bara för att miljöerna och de saker som händer visuellt och ljudmässigt har fått mig att hoppa till lite i soffan.

Spelet har en stämning då du kliver omkring som James, med endast hans ficklampa i bröstfickan. Ljuset som sprids är inte det bästa, men att ha det så slår min hjärna igång som målar upp det som jag inte ser men hör. Ibland kan spelet sätta dig i en sits där du kliver igenom ett hål i en vägg som du skapat, med att slänga fiender på dig som gömt sig och du ser bara ett virrvarr av armar och rött som blinkar på skärmen.

Striderna i Silent Hill 2 är ganska rättframma, med fokus på närstrid och skjutvapen. Du lär dig snabbt fiendernas mönster – slå, hoppa undan, och upprepa – men det är lätt att bli överrumplad om du hamnar i fel position eller om flera fiender attackerar samtidigt.

Vi möter också andra karaktärer under spelets gång, som Maria, som påminner om James döda fru, och Angela, som letar efter sin mamma. Vad är deras historia, och vad kommer att hända med dem? Det får du själv upptäcka genom spelets gång.

Nu låter det som jag höjer spelet till skyarna, men jag har varit väldigt skeptiskt till att Bloober Team skulle ta sig an och göra en remake på spelet. Mestadels för hur dåligt de skötte Blair Witch spelet som var ett hopkok av idéer och filmen, vilket inte gick så bra i slutändan.

Trots mina initiala tvivel på Bloober Teams förmåga att hantera en remake, särskilt efter deras misslyckade Blair Witch-spel, blev jag positivt överraskad av deras arbete med Silent Hill 2. Om du har spelat originalet och vill återuppleva det i en ny skrud, är detta din chans. Är du ny till serien har de gjort det enkelt att komma in och ta sig igenom spelet, med justerbara svårighetsgrader och pussel.

Det bästa med denna nya remake, är att vi slipper tank-kontroller. Tack och hej, tankkontroller! Du är inte saknad!

Silent Hill 2 (Remake) är riktigt välgjord och uppdaterar ett redan klassiskt spel med modern grafik, ljud och spelmekanik. Bloober Team har verkligen levererat en visuell och auditiv upplevelse som gör spelet rättvisa. Med valmöjligheterna kring svårighetsgrad och pussel, finns det något för både veteraner och nykomlingar att uppskatta. Men spelet är inte för alla – dess mörka teman och brutala våld kan vara avskräckande. Det rekommenderas främst till de som redan har ett intresse för serien eller skräckspel i allmänhet.