Lovecraft’s Untold Stories 2

Tentakler och galenskap. Det är två saker som vi kan räkna med när vi kliver in i en typ av produkt som är baserad på H.P Lovecrafts verk. Det här spelet är verkligen inget undantag. Förutom det utsätts vi även för obeskrivliga fasor och en rejäl dos domedagskänslor. Men vad som verkligen omfamnas här är hur oförlåtligt det är att uppleva dessa saker.

Lovecraft’s Untold Stories 2 inleder med att huvudkaraktären vaknar upp i ett underligt och obehagligt undersökningsrum, bandagerad från topp till tå och fastbundna i en rullstol. Efter att ha tagit sig ut från det läskiga rummet och hittat sina tillhörigheter är det dags att försöka få ett grepp om situationen. När man hittar karaktärens tillhörigheter får man välja vilken av de tre första karaktärerna man vill spela som. Med utrustningen i högsta hugg inser vi att det är ett gäng av patienterna som är extremt våldsamma och vi måste slåss för livet och försöka ta oss ut från detta galna sjukhus. En mystisk filur som vi hittar i en cell säger på ett kryptiskt sätt åt oss att vi ska jaga efter en konstnär. Filuren förflyttar oss på ett mystiskt sätt till en herrgård, som kommer att vara basen när våra karaktärer tar upp kampen mot De uråldriga varelserna.

Om beskrivningen av handlingen upplevs som förvirrande och oklar, är det för att det är just vad den är. Spelet verkar gå in för att förvirra oss ordentligt, förvirring är nämligen den första känslan jag utsätts för. I den inledande serietidningstecknade mellansekvensen får vi välja på vilket av två sätt vi vill ta oss loss från rullstolen. Jag valde det ena alternativet först och min karaktär faller handlöst ner på golvet för att sedan inte röra sig ur fläcken. Oavsett vad jag trycker på händer ingenting och det enda sättet jag verkar ta mig ur denna knipa är att starta om från början, vilket jag också gör och då går det plötsligt bättre. Förvirringen fortsätter med att jag inte får någon som helst information från spelet om vad jag ska göra. Jag får förvisso reda på vart jag ska gå med en markör i form av ett rött utropstecken, men när det gäller vilken knapp som gör vad, hur inventariesystemet fungerar, eller hur utrustningen fungerar berättas ingenting. 

Hursomhelst rör sig det här om ett Action-Rollspel med Rogue-like-element. Från basen i herrgården skickas vi ut i banor som är uppdelade i flera rum. I varje rum finns det en drös med dödliga fiender och ett gäng kistor där vi kan hitta lite prylar som ska hjälpa oss på vägen. Skulle man dö måste man börja om från början av den aktuella nivån och man förlorar då även alla saker man har plockat på sig fram tills dödsögonblicket. Alternativt kan man hoppa tillbaka till basen. I herrgården finns ett rum där man kan gå fram till ett porträtt, där man kan byta mellan de olika karaktärerna. Till en början har vi bara tre karaktärer i form av en detektiv, professor och häxa. Längre fram kommer vi även stifta bekantskap med en krigsveteran, psykiater och ett medium. Alla karaktärer har unika färdigheter och har specialutrustning som bara den karaktären kan använda. Vanligtvis brukar det här betyda att man får skaffa sig en favorit och att man håller sig till den, men här måste man bekanta sig med alla karaktärer då en del områden bara är tillgängliga för en specifik karaktär.

De största skillnaderna mellan karaktärerna är dels vilka vapen de använder. Någon använder bara vanliga skjutvapen, en annan använder magi och någon annan skjuter plasmaliknande projektiler. Sedan är det detaljer som att vissa karaktärer kan använda kastvapen som till exempel granater och det faktum att vissa karaktärer har en dodgefunktion medan andra har en sköld som de kan frammana runt sig. Oavsett vilken av karaktärerna man spelar som inser man snabbt att det är en fruktansvärt oförlåtande upplevelse att gå in i ett rum med fiender.

Till att börja med kastar spelet alltid en myriad av fiender mot spelarens håll och innan man ens hinner yttra “tentakel” har de omringat dig och döden är sedan bara sekunder borta. Taktiken bör då vara att försöka utöva lite social distans mot de styggelser som vill slita dig i stycken, då uppstår problemet att de flesta fiender är supersnabba och vapnen man har till sitt förfogande antingen skjuter för långsamt eller alldeles för klent. Att försöka hålla sig undan är också lättare sagt än gjort då karaktärerna är så fruktansvärt klumpiga att styra. De är lika smidiga att manövrera som en gaffeltruck på en Go-cartbana. Styrningen och karaktärernas tempo är inte anpassande efter det rasande tempo som spelet får för sig om att kräva av dig. Det top-down-perspektiv man har valt gör inget annat än att stärka misären, då det är svårt att avgöra huruvida man kan gå förbi alla kartonger, tunnor och dylikt som står utspritt på golvet. Det är väldigt lätt att bli instängd i ett hörn helt enkelt.

Fienderna nöjer sig inte med att bara utdela skada som bara påverkar din hälsa en gång. Nej då alla fiender måste självklart dela ut extra skada i form av gift, syra eller förblödning. Lägg dessutom till att fiender helt plötsligt kan dyka upp ur golvet eller från lådor som plötsligt går sönder. Kontrollen hjälper verkligen inte till i den motsägelsefulla stressen som man utsätts för, då den är extremt plottrig och svårmanövrerad. Oavsett om man väljer handkontroll eller mus och tangentbord känns det aldrig smidigt. Hade man strömlinjeformat kontrollen och gjort karaktärerna smidigare hade den här oförlåtande utmaningen inte varit ett problem egentligen. Nu är det dock på nivån att jag undrar om utvecklaren verkligen vill att jag ska vara villig att fortsätta spela eller inte. De anstränger sig verkligen å det grövsta att det ska vara svårt och det är inget fel med det. Men du får väldigt få hjälpmedel som ger dig någon slags fördel och de som finns där gör en så pass marginell skillnad att det nästan inte spelar någon roll att använda dem överhuvudtaget. 

Det största problemet jag har är med andra ord inte att spelet är svårt. Utan det är att det inte är underhållande för fem öre. Oavsett vad jag gör hittar spelet ändå ett sätt att hela tiden döda mig oftast inom loppet av bara några sekunder. Det lämnar mig med en känsla av hopplöshet, vilket förvisso passar i spelets apokalyptiska narrativ, men här hopplösheten yttrar sig i att jag känner att det inte är värt att lägga mer tid på eländet, då spelet dödar all typ av spelglädje jag behöver för att spela vidare. Vilket är synd jag gillar verkligen hur spelet ser ut. Grafiken ser handmålad ut och det känns verkligen som en gotisk och obehaglig serietidning som kommit till liv. Ljudbilden gör ett bra jobb att bygga vidare på den stämningen både med orkestermusiken och alla olika stämningsljud som förekommer. 

Lovecraft’s Untold Stories 2 vill vara ett actionladdat rollspel, med högt tempo i striderna. Tyvärr kommer inte den viljan överens med hur karaktärerna styrs, då de är smärtsamt klumpiga. Detta hjälps inte av att kontrollen i spelet är bland det mest svårmanövrerade jag upplevt på bra länge. Spelet anstränger sig verkligen att vara utmanande på ett oförlåtande sätt, vilket det också lyckas med. Men de lyckas så bra att den underhållande kicken som kan komma av detta dödas fullständigt och istället för ett jävlaranamma fylls man snarare av en Lovecraftiansk hopplöshet, där det inte känns värt att fortsätta, utan det kanske är bäst att stänga av och aldrig försöka igen.