Call of Duty: Black Ops 6

Det är dags för giganten Call of Duty att slänga fram ett nytt spel i Black Ops-serien. Vi får en kampanj som utspelar sig precis efter murens fall och Sovjets upplösning. Givetvis bjuder flerspelarläget på både klassiska deathmatch-upplägget och även Zombies! Är det bra, eller är det bara ytterligare ett spel i mängden? Om du läser vidare, hoppas jag kunna besvara just den frågan!

Eftersom att Call of Duty tillhör giganterna inom militärskjutare, misstänker jag att en presentation är överflödig. Men för sakens skull kan jag säga att vi har att göra med en förstapersonsskjutare, med ett tydligt tema inom det militära. Vanligtvis brukar Call of Duty utspela sig i vår samtid, eller möjligen en nära framtid. När det kommer till Black Ops-serien vrids klockan däremot tillbaka. Under seriens gång har vi fått följa vanligtvis amerikaner som utför militära uppdrag i skuggorna, utan inblandning av någon regering. Serien tog sin början i 60-talet och med sjätte spelet har tidsräkningen nu kommit fram till tidigt 90-tal. Berlinmuren har fallit, Sovjet har upplösts och USA börjar nu ställa in sikten på en annan diktatur att ha som fiende: nämligen Irak med Saddam Hussein i spetsen!

Enspelarkampanjen utspelar sig nämligen precis i den tiden. Vi tar där på oss rollen som en kamera på två ben som bara kallas för Case. Givetvis är inte Case en vandrande kamera. Han är dock en stum och anonym karaktär, som inte syns i några mellansekvenser, men är oftast den som har gjort allt skitgöra, när de andra karaktärerna roffar åt sig äran! Jag förstår att utvecklaren gjort detta val för att spelaren ska kunna applicera sin egen personlighet i karaktären. Alla andra karaktärer är dock så pass färgstarka och handlingskraftiga att Case blir extremt anonym och jag undrar varför vi inte kunde spela som någon av de andra personerna istället?

Hursomhelst ser vi hur huvudkaraktärerna blir förhörda av CIA angående en incident de var inblandade i under deras vända till Kuwaitkriget. Under ett uppdrag ska de nämligen frita en informatör, men så fort de tror att de kommer föra honom i säkerhet, blir han skjuten i ansiktet av en annan amerikansk soldat. Som straff blir gruppen avstängda under en tid och hotas med uppsägning om de inte håller sig på pottkanten framöver. Givetvis sitter de inte bara och rullar tummarna. Efter ett tag får de nys om en konspiration, där högt uppsatta CIA agenter verkar samarbeta med en militärgrupp kallad The Pantheon. Således bestämmer sig gruppen för att ta reda på så mycket de kan om denna grupp. Vilka är de, vad har de i kikaren och hur stoppar vi dem?

Finns det någon skummis att plåta här?

Kampanjen har marknadsförts som en Spionthriller och det får jag faktiskt skriva under på, för det är precis så jag skulle beskriva dem. Visst förekommer det tillfällen då du befinner dig i krigsituationer, där kulor flyger överallt och det gäller att skjuta fienden innan den skjuter dig. Detta bryts dock av med några uppdrag som faktiskt håller bättre kvalitet än vad jag vara villig att tro. Detta sker främst vid tre tillfällen, då gruppen ska infiltrera en senators bankett, ett kasino och en militärbas. Allt detta ska inte göras samtidigt, utan detta är tre separata uppdrag i handlingen. Dessa tillfällen imponerar, då det är ganska öppet vilket tillvägagångssätt du väljer. Du kan till exempel välja mellan att försöka övertala en vakt att släppa in dig, eller bara hitta en annan väg att ta dig förbi honom. Skulle du välja att försöka övertala vakten, kommer du vid tillfällen att få möjlighet att få iaktta vaktens omgivning. Spelet pausas då tillfälligt och du får då möjlighet att samla in information som du kan använda dig av när du fortsätter prata med vakten. Namn på viktiga dokument, eller högt uppsatta officerare kan vara bra att lägga på minnet.

Jag uppskattar de här partierna, då de är extremt inlevelsefulla. Favorituppdraget är när gruppen ska infiltrera kasinot, eftersom att vi då får spela som olika medlemmar i gruppen och det blir som att genomföra en rån tillsammans. Tyvärr känns det som att utvecklaren har känt av att de eventuellt har lagt mer krut på detta än tidigare och drabbats av hybris. De försöker nämligen vid ett annat tillfälle, under ett annat uppdrag, att fördjupa karaktären vi spelar som. Problemet med detta är som sagt att Case är en med flit anonym karaktär. Vilket gör att jag har svårt att suga åt mig av vad spelet anser är en smakbit från hans förflutna. Tyvärr resulterar det här partiet dels i en otroligt tröttsam förklaring till varför Case är så pass stidskompetent som han är och inte nog med det! Informationen vi får här leder inte någonstans och historien kommer aldrig återkoppla till detta igen, vilket bara gör det till slöseri med tid!

Ett annat tillfälle som får mig att sätta mig på tvären är ett tillfälle straxt innan historiens upplösning, då vi får genomleva en annan karaktärs förflutna när denne befinner sig i en slags hypnos. Det vill säga inte Case’s förflutna, utan en annan karaktär! Utan att säga för mycket befinner sig berättelsen i ett läge där jag känner att jag fullkomligt struntar i just den här karaktärens förflutna! Jag uppskattar de drömska miljöerna och hur trauma porträtteras i det här partiet, men detta görs med helt fel karaktär och istället för att upplevas som effektiv symbolik, upplevs det som pretentiöst dravel som är inslängt bara för att förlänga speltiden ytterligare.

Jag uppskattar dock att utvecklaren i alla fall försöker göra en enspelarkampanj som ska kännas som en bra spelupplevelse. Tyvärr tycker jag att den lider av att just inte vara huvudfokus. Eftersom att det här är ett Call of Duty-spel kommer flerspelarläget vara huvudfokuset. Vilket inte är konstigt, eftersom att det är just det som lockar spelarna. Jag tycker dock att det är tråkigt att det inte kan släppas ett spel i serien som är ett enspelarspel. Kampanjen här visar att ambitionen och förmågan att göra ett sådant spel finns, men jag gissar att rädslan för att ett sådant spel inte skulle sälja lika bra är för stor. Vilket är tråkigt.

Vad som däremot är roligt är spelets implementering av den så kallade ”omnimovement”-tekniken som hittas här. Vad denna fiffiga teknik innebär, handlar i grund och botten om att vara så flexibel i ditt skjutande som möjligt. Precis som i tidigare spel kan du sprinta för att sedan dyka framåt och i själva stunden du färdas likt en gasell, glidandes framåt, kan du sikta åt ett specifikt håll och skjuta de fiender som dyker upp. Där detta spel går ett steg längre är att detta nu är implementerat mot alla riktningar. Hoppa bakåt, glid och ta ut fiender som springer i din riktning. Hoppa ut åt sidan likt en argsint John McClane för att sedan, i sidled sätta några välriktade skott i fiendernas förbenade pannor. Inga problem! Ja, allt detta gör att du får än mer frihet att göra häftigare rörelser och även mer effektiva ”takedowns”. Att glida in för att sedan sätta ett par skott i pannan på fiender som uppenbarar sig – oavsett riktning – denna sköna teknik gör att spelet blir ännu mer lekfullt. Något som uppskattas! 

Flerspelarläget bjuder på klassiska multiplayer-läget, där du hoppar in en kamp mellan två lag som försöker likvidera varandra i flera ronder. I skrivande stund finns det 16 olika kartor av varierad typ där vi kan springa runt och skjuta för glatta livet. Det har verkligen inte varit några konstigheter med att vare sig hitta matcher, eller att ansluta sig till dem. Vad som heller inte är några konstigheter är hur tillgängligt spelet är över konsolerna – med och mot andra spelare. Det har nämligen ”crossplay”-funktionalitet, över Xbox, Playstation och PC (både Battle.net och Xbox Game Pass). Det som förenar alla dessa är att du behöver ha ett Activision-konto, men så fort du slängt in dina initialer och godkänt ett sådant, kan du spela med dina vänner. Du har till och med ”cross-progression”, vilket innebär att din progression i Black Ops 6 kommer finnas tillgänglig oavsett vilken plattform du loggar in via. Visst är det ändå skönt att Activision åtminstone varit bussiga med det! 

Inte nog med detta. Det finns givetvis ett zombie-spelläge också! I förra Call of Duty-spelet var upplägget att du sprang runt på en karta, undvek eller sköt zombies och utförde olika typer av aktiviteter för att sedan fly med helikopter. Nu är dock det klassiska upplägget tillbaka. Det är nämligen baserat på ronder. Du ska inte utföra några uppgifter, utan du ska bara försöka överleva i så många ronder som möjligt. I varje rond kommer du behöva överleva vågor av zombies. Dessa vågor blir fler och större ju fler ronder du överlever samt kommer zombiesarna bli allt starkare också! Skulle du dock känna att du får nog, kommer du vid några tillfällen kunna aktivera en så kallad Exfil (exfiltrering). Du kommer då ha möjlighet att fly med hjälp av en helikopter som kommer och hämtar upp dig. Förutsatt att du överlever alla zombies som kommer försöka att stoppa dig! Personligen föredrar jag zombieläget. Det är ganska rättframt och konceptet är enkelt. Spelar du tillsammans med vänner gillar jag att det går att lägga ambitionsnivån där ni är bekväma och kan avsluta när ni vill. Förutsatt att ni överlever zombiesarna vill säga!

En sor anledning till att Call of Duty hör till en av giganterna inom genren är krutet som läggs på vapenmekaniken. Black Ops 6 är verkligen inget undantag. Varje vapen känns verkligen individuellt, sett till hur tungt det upplevs och hanteras samt hur högt det smäller. Detta för med sig att du som spelare kommer skaffa dig en preferens sett till vilken typ av vapen du helst använder dig av, oavsett om det är i enspelarläget eller flerspelarläget.

Spelet är oerhört välsvarvat sett till kontroller. Jag spelade med mus och tangentbord och jag hade verkligen ingenting att klaga på, sett till hur knappschemat var och jag upplevde inte heller någon fördröjning eller liknande sett till knapptryck och handling.

Utseendemässigt ser det riktigt bra ut. Miljöerna är detaljerade och karaktärsmodellerna ser trovärdiga ut. Ljudbilden är nästintill lika välsvarvad som kontrollen. Vapenljuden är som sagt bidragande till att göra vapnen till egna individer. Miljöljuden gör även ett bra jobb i att försätta oss i det aktuella sammanhanget, avlägsna smällar i stridsfältet, sorlet av människor på festen samt all ljud som förekommer i byggnader.

Call of Duty: Black Ops 6 bjuder precis på det du kan förvänta dig av ett spel inom den här serien; ett kvalitativt skjutarspel med militärtema. Det går inte att förneka att det är välgjort, kontrollerna är tajta och det är imponerande hur mycket tid som lagts ner på just vapenmekaniken. Vill du ha ett underhållande spel, där du och dina kamrater kan mäta er stridsduglighet mot främlingar eller odöda? Då behöver du inte tveka. Gillar du Call of Duty kommer du att uppskatta det här också. Personligen hade jag önskat att enspelarkampanjen varit förskonat från de skavanker och märkliga val som jag upplevde, då den visade på en stark potential! Å andra sidan är det som sagt flerspelarläget majoriteten kommer vara intresserade av och det finns som sagt inte mycket att klaga på där. Svaret på den inledande frågan blir då: Ja vi får mer av samma, men eftersom att det som genererar spelare håller fortsatt god kvalitet, behöver det inte ändras på. Det är ju uppenbarligen inte trasigt.