Innehållsförteckning
Idag är retro scenen större än någonsin. Och på gott och ont, så försöker många klassiska spelserier komma tillbaka till rampljuset. Denna gång är det det gamla Amiga kultspelet Shadow of the Beast som har gjorts om och kommit till PS4an. Men räcker det att uppdatera spelkonceptet och lansera på nytt under 2016, eller behövs det mer än så? Läs nedan så får du se om spelidén håller även under nådens år 2016.
Vad är nu detta?
Shadow of the Beast idag ger ett psuedo sidescroll (parallax scrolling i 3D) äventyr, med mycket action och plattforms element. Du tar dig genom banor med elakingar, genom att helt enkelt sätta klorna i allt du ser. Bokstavligen.
Du slår, slashar och framförallt kontrar med motattacker, mot allehanda monster och generella ’bad guys’. Och många gånger behöver du ducka, göra kullerbyttor och andra akrobatiska tillvägagångssätt för att kunna slå ut motståndarna. Utöver detta så ges du möjligheter att låsa upp färdigheter enligt klassiskt manér och under spelet även ta del av Quick-time events, när du t.ex. dödar motståndarna på aningen mer brutalare sätt. Dock med den udden att du t.ex. återfår hälsa eller liknande när du gör QTE momenten.
Story?
Ja, utvecklarna tar inga direkta konstnärliga friheter här. Utan de har i mångt och mycket behållit samma story som från originalet från 1989. Du kontrollerar den till synes monstruösa varelsen Aarbron, som när han var spädbarn blev kidnappad och genom magi omvandlad till en extremt farlig killing-machine. Helt enkelt en sån där filur, som man inte vill tappa kopplet till. Så när ens mästare, tappar kopplet till en (ja man har bokstavligen koppel när spelet börjar), så sätter Aarbron sig ut på jakt efter de som snärjt honom under så lång tid.
Grafik och ljud
Estetiken i spelets 3D grafik är fullt duglig. Och ger dig som spelare till början lummiga landskap, där blommor ses böjas i vinden och himlen är härligt klarblå. Men efter du tagit dig fri från din mästare, så tar du dig längre och längre ner under marken, och saker och ting blir alltmer mörka och blodiga. Både bild och ljud är fullt dugligt och ger spelaren en tillräcklig upplevelse.
Hur är det då att spela?
För att summera allt innan lite; storyn är innehållslös och oengagerad, spelmekaniken känns oslipad, med otydliga kontroller som inte känns som du har full kontroll hela tiden. Och QTE eventen må vara valbara, men undviks mest då de är tråkiga och tillför lite.
Det som väger upp är en förhållandevis fin estetik, med tydliga referenser till originalet. Och även om du för övrigt ges möjligheter att uppgradera och även för den delen låsa upp saker från originalspelet (bl.a. hela original spelet i sig faktiskt), så faller spelet ändå platt.
Det bör poängteras att fenomenet med att damma av gamla spelklassiker aldrig är fel, utan är kul för både nostalgiker och nya spelare många gånger. Men detta spel var kanske inte det rätta att sikta in sig på för Sony och utvecklarna Heavy Spectrum Entertainment Labs.
