Diablo II: Resurrected

Att ta och recensera en remaster på ett av de mest inflytelserika spelen som skapats är på vissa sätt en otacksam gärning, därför kommer vi fokusera på själva uppdateringen främst och inte så mycket på grundspelet. Samtidigt kan det vara intressant att ta en liten avstickare för att se hur väl Diablo II faktiskt håller så här 20+ år senare… så stanna ett tag och lyssna mina vänner!

Hack’n’slash rollspel som etablerades på riktigt med Diablo (1996) nådde lite av ett crescendo år 2000 när uppföljaren släpptes — som nu fått en redig remaster. De lätta rollspelselementen hade strömlinjeformats ytterligare, och enkelheten att hoppa in i ett spel, kötta ner mängder av monster och konstant se hur ens XP-mätare höjer sig funkade då, och funkar än idag. Spelets lättsamma rollspelselement fortsätter vara lika beroendeframkallande som de var förr, även om spelets mystiska berättelse — som egentligen mest visas i de CGI-filmer (även de uppdaterade f.ö) som visas mellan varje akt — håller nere spelet från att nå några större höjder sett till berättelse. Men då Diablo egentligen aldrig satt ut att skapa en lika rik rollspelsberättelse som exempelvis dåtidens Baldur´s Gate eller mer nutida såsom The Witcher 3, lutar det istället djupt in i sin egen lore och gör att berättelsen kan kännas mer fattig — även om mysteriet kring the Dark Wanderer fortfarande kan hålla nya spelare nyfikna spelet igenom.

Men vad är då nytt för denna nya iteration?

På konsol har Diablo II nu fått handkontrollsstöd, som i sig är fullgott och känns tämligen intuitivt även om det givetvis har gjorts en och annan ”genväg”, då snabbknappar för magier/förmågor lätt kan göra att det upplevs aningen mer bökigt med färre knappar tillgängligt. Trots det måste jag ändå säga att styrningen på konsol gjorts tillräckligt bra för att dels Diablo III spelare ska kunna plocka upp det (om än ovant, då det specifika spelet gjordes mer med konsoler i åtanke), men också att PC-spelare vana med mus/tangentbordskombon faktiskt också kan komma in i hack’n’slash:andet lätt. Det må kanske inte vara perfekt, men kommer duga förträffligt för de flesta.

Sen har vi givetvis de grafiska uppdateringarna, vilka verkligen får spelet att skina. Med en restaurerad grafik — upp till 4K, och med mängder av fler effekter på skärmen — där svärtan av originalspelet nu snarare är ännu mer framträdande och magierna lyser upp de mörka hålor man besöker, går det utan tvekan säga att spelet trots sin isometriska vy verkligen ser fantastiskt ut på en modern PC (eller en äldre också för den delen). Framförallt är det oerhört följsamt som det inte riktigt var förr, även om det givetvis beror till viss del på hur bra din dator är. Skulle du dessutom sitta på en av de nyare konsolerna (Xbox Series S/X, Playstation 5) så flyter det på alldeles fantastiskt där med där du dessutom kan välja mellan ett mer grafiskt tungt läge, eller ett optimerat 60 fps läge. Självklart kör man det senare läget — men valet är ditt oavsett. Det är en grundlig remaster då det gått från 2D sprites, till 3D baserade modeller där redan nämnda animationer, dynamiska ljuskällor och texturer gjorts om helt och hållet. Något som blir ännu mer uppenbart om du väljer att växla mellan det nya utseende och originalutseendet (vilket går att göra när som helst) under spelets gång.

Spelet har dessutom getts ett uppdaterat gränssnitt, där du kan få än mer detaljerad info kring dina förmågor och dina karaktärer vilket går hand i hand med spelets kompletta förpackning, då det inte bara innehåller grundspelet, men även expansionen Lord of Destruction. Det har dessutom försetts med cross-progression vilket innebär att om du äger spelet på flera plattformar, gör att du kan spela vidare på dina online-karaktärer oavsett vilken plattform du väljer att spela det på. Vad som däremot saknas väldigt mycket är crossplay, vilket jag personligen finner väldigt dåligt, särskilt i en tid som denna, där det inte bara är ”hett”, men där det skulle ha varit ypperligt vid lansering, specifikt för ett spel som detta. Ett spel som för övrigt bjuder på samarbetsläge för upp till åtta personer samtidigt(?), skulle ha förenat konsol och PC-spelare ännu mer — särskilt då spelets styrschema inte direkt förser den ena med fördelar över den andra. Ser man annars till spelets musik och allmänna ljudbild är det fortfarande samma gamla härliga ljudbild när du tar dig an fiendehorder. Framförallt står dock spelets remastrade 7.1 Dolby Surround ut, som en härlig förfining av ett redan fantastiskt ljud där det verkligen skapar atmosfär, särskilt om du sitter med ett gediget par hörlurar.

Nåja, utöver detta har Diablos klassiska rankningslistor/ladders setts över och piffats till. Gränssnittet är även det uppdaterat både visuellt och med verktygstips och bättre jämförelser, samt slutligen din stash d.v.s där du sparar dina prylar. Inte nog med att det är större, du har även tillgång till en gemensam stash vilket innebär att du smidigt kan skicka över prylar över ett gäng av karaktärer. På det sättet får alltså alla dina karaktärer kopplat till ditt Battle.net konto tillgång till diverse prylar om så önskas. En enkel sak, men en skön addering i min bok!

Öppet för bara gamla spelare?

Nu är inte Diablo II: Resurrected fulländat — om det inte redan stod klart efter biten om crossplay — men den stora frågan är om detta är ett spel för nutidens spelare. Mitt svar är både ja och kanske på detta. För ärligt talat är det mer stelt på vissa sätt än t.ex. Diablo III och dessutom behöver man ha koll på mer, återigen till skillnad från trean, där du tydligare leddes fram till nästa plats. I tvåan är det fortfarande så att första gången du spelar behöver leta karta upp och karta ner för att få de där ”waypoints”:en (tänk fasta teleporteringsplatser) utan att egentligen alls bli handhållen. Förvisso är poängen med tvåan att grinda, vilket går hand i hand med utforskandet, men jag kan definitivt se att många ryggar för den större mängd letande som sker första gången du spelar med en karaktär.

Men efter du klarat Diablo II för första gången, börjar det egentligen på riktigt. Du kan testa fler ur de sju klasserna och lära känna deras mer unika förmågor. Dessutom är onlinespelandet givetvis en stor del av det, och har du sju kompisar (eller främlingar), går det inte förneka att myshetsfaktorn skjuter till höjden. På vissa sätt är Diablo II: Resurrected förlegat, men samtidigt reser det sig ur graven, och inger värme och spelberoende på ett högst tillfredsställande sätt. Så vill du bara mörsa genom horder av oknytt på slumpmässigt framställda banor i tio år — då har du spelet som möjliggör det här!

Old-school utseendet…. för de som vill ha det. Alla tre av dom.