De mörka varelser som långsamt letar sig fram från hålor och krypin är alla ute efter att korrumpera dig och världen du lever i. Men i detta annalkande mörker finns ändå hopp. Hopp i form av familjen Bergson. Denna familj kommer alla behöva göra sitt yttersta för att faktiskt få fortsätta leva, och vara en del av denna värld. Dags att rensa världen från denna smutsiga smitta…detta är Children of Morta!
Trots att den vackra morgonen både bjuder på solstrålar som skjuter ner genom trädtopparna, och en stilla bris som sveper över fadern i familjen där han går fram – så är han ändå märkbart orolig och knappt brydd av allt det natursköna runtomkring honom. På vägen mötte han nämligen ett gäng varelser vars aptit för död inte verkade ha några gränser. Väl hemma så samlar han sin familj – i ett allvarsamt samtal. Världen är på väg mot sin undergång, och de måste alla tillsammans, hur olika de verkar mot varandra – ta det där extra steget, den där ytterligare krafttaget och den där slutgiltiga viljestyrkan som behövs, för att kunna utrota det onda som hotar de alla. Familjen och kärleken för den, är ett starkt driv genom hela berättelsen. Något som verkligen bör upplevas…
Nåja, efter mitt pretentiösa intro, så måste jag på en gång säga att jag är synnerligen imponerad av Children of Morta. Spelet är en ”mash-up” av diablo-esk spelmekanik, roguelike element och en underbart berättad story, där just det redan nämnda familjetema står högt i kurs – vilket gör det till ett av de mest njutbara spelen i år. Visst har det några element som jag gärna sett finslipats mer, men trots det är det den väl agerade berättarröst som gång på gång drar in mig i berättelsen och verkligen etablerar den saga som spelas upp framför mig, på bästa sätt.
Spelmekaniskt, så tar du dig ner i grottor, där du i jakt på tre väsen – i hopp om att de ska rädda världen, mer eller mindre slåss konstant, använder specialförmågor, och varierar spelstil beroende på vilken karaktär du spelar för tillfället. Du samlar pengar i de underjordiska grottorna som här inte bara uppgraderar en karaktär – utan hela familjen samtidigt. Ibland blir de sjuka av den korruption som finns där nere, så då måste de vila ett tag – men under tiden tar du bara en annan familjemedlem med dig ner till underjorden. Något som faktiskt kan göras i verkligheten också om man vill – då spelet har co-op möjligheter.
Spelet upplevs dynamiskt då du på ett naturligt sätt gärna bollar mellan olika familjemedlemmar på grund av redan nämnda korruption – och trots att jag initialt inte fann vissa lika roliga, så visade det sig att alla var riktigt roliga att spela ju mer jag testade fram. Något som blev oundvikligt från och till.
Sett till spelmekaniskt, så ser vi allt från klassiskt svärd och sköld-stridande med fadern, pilbågsskjutande med dottern eller hand-till-hand stridande med en sönerna – vilket bara är några exempel. Vad som däremot är mer unikt med varje karaktär är att de har alla unika förmågor, och tjänar färdighetspoäng individuellt när de går ner för lite monsterslakt. Så allt eftersom så kan du hitta sköna förmågor som verkligen förgyller utforskandet av karaktärerna. Du kan dessutom lära dig andra saker långt nere under marken, som kan hjälpa dig med andra typer av förmågor. På detta sätt så skapar spelet ett konstant sug efter att levla lite mer, med varje karaktär – simultant. Ja, på det stora hela så upplevs spelet som ett responsivt spel – även om olika spelkaraktärer så klart känns olika i snabbhet. Men som spelet är uppbyggt så borgar det verkligen till utforskande av karaktärerna. All utveckling sker för övrigt i familjens hus, som agerar hubb-område – en plats där du lär känna dina karaktärer än mer genom berättelsen.
Ytterligare en fin aspekt med spelet är hur det hanterar cutscenes och progression. Istället för att du behöver nå tydliga punkter i spelandet, platser eller nå vissa bossar, så sker storyn liksom av sig självt. På ett sätt som verkligen gör att man konstant för sig framåt, tillsammans med familjen i deras vedermödor. Just denna takt, är en av spelets bästa kvaliteter. För där egentligen ”skilltrees” och temporära buffar känns igen från mängder av spel – så är det tillsammans med den fina historien som verkligen får spelet att stå ut.
Spelet har en vemodig framtoning i dess välanimerade retrografik och sombra musik. Där just animationerna står ut extra mycket, då utvecklarna verkligen upplevs ha gjort sitt yttersta för att få dig att knyta kontakt med världen och karaktärerna.
Ja, jag känner redan nu att jag lätt kan svamla allt för länge – om det så är om alla karaktärer man träffar nere i underjorden och kan (försöka) hjälpa – vissa blir ibland mer för familjen än man först trodde, eller hur roguelike-delen visar sig när våra hjältar besegras och finner sig tillbaka i det hus som utgör spelets hubb, men jag ska nog sluta nu.
Om jag synar spelet i sömmarna så hittar jag dock saker som kan slå fel för vissa spelare. Spelets blandning av rogue-like och dungeon crawling, är ibland för lätt, ibland mer tuff. Och även om jag personligen fann det vara nära nog en perfekt mix, så kan jag dock se att dualitet i vad spelet visar och vad det faktiskt är, kan göra att många misstar det för ett Diablo-liknande spel, och vissa misstar det till att vara ett rent rogue-like. När sanningen är någonstans däremellan. Ja, just denna tvetydighet kan säkert ifrågasättas.
Bandesignen är nämligen mer eller mindre samma varje gång, och lägger du därtill roguelike-systemet så innebär det att du många gånger får spela om banorna. Det finns nämligen runt tre banor på varje plats man besöker, och sedan en slutboss – men dör du på slutbossen så måste du börja från första banan på den världen. Däremot behåller du pengarna du hittar och ev. storyrelaterade saker. Detta kan leda till irritation ett tag – i alla fall i början. Men det gör inte så mycket egentligen, då banorna är relativt små, och även om de är gjorda för utforskande, så kan du ändå bara springa direkt till nergången till nästa grotta och så vidare om så önskas. Så i långa loppet blir det inte ett större problem.
Avslutningsvis…
Jag är nära nog säker att de flesta kan finna njutning i detta spel. Om det så är den fina värmen som upplevs i familjen Bergsons äventyr, eller det solida och beroendeframkallande spelandet; här finns det något för alla. Dessutom så kan allt spelas igenom på 20 timmar bara….vilket ärligt talat är en toppenlängd. Även om du självklart efter det kan fortsätta i spelandet. Om du vill kan du…
Denna recension baseras på PC versionen.
Playstation 4, Xbox One & Nintendo Switch version släpps 15 Oktober.
Children of Morta. Ordinarie pris 21,99€ enligt Steam 2019-09-03.
Recensionsex tillhandahållet av 11 bit Studios.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.