Tell Me Why

Vad kan få ett barn att döda sin egen mor? Tell Me Why, ett nytt spel från utvecklarna av den populära Life Is Strange-serien, väjer inte för mörkret och de verkligt tunga frågorna kring vår existens. Minnen, moraliska dilemman och enkel mekanik tar oss igenom en resa som kunde och kanske borde varit längre.

Idag är en speciell dag eftersom din tvilling äntligen återvänder hem. Han har genomgått könsbekräftande behandling och har bytt namn till Tyler. När ni träffas igen bestämmer ni er för att sälja ert barndomshem och flytta till Juneau. Där hoppas ni få en nystart i livet. Barndomshemmet påminner er för mycket om alla hemskheter som ägt rum där, bland annat mordet på er mamma. Att sälja huset är inte så lätt som ni tänkt och genom spelets gång märker ni att allt kanske inte gått till på det vis ni minns det.

För att inte gå in för mycket på “spoilers” kan jag kort och gott säga att spelet tar sig an teman såsom psykisk ohälsa, osäkerhet kring den egna identiteten, HBTQ+ och familjebekymmer. Spelets teman är med andra ord högst relevanta i dagens samhälle och därför hade jag lätt att känna för merparten av spelets karaktärer.

Vacker utsikt över Delos Crossing…

Spelet utspelar sig under tre kapitel som släpps i omgångar. Varje kapitel har sitt syfte och bygger storyn till slutet på ett bra sätt. Jag rekommenderar dock att vänta tills hela spelet släpps för att få den fulla upplevelsen. En del är bara en till två timmar lång vilket gör att det i min mening känns för kort för en del att vara en fullvärdig upplevelse, men det beror helt på vem du är som spelare så klart.

Något som skulle gjort att jag kände ännu mer för karaktärerna hade varit om läppsynken hade varit bättre. Ofta matchar inte läpparna med det som sägs av karaktärerna, vilket tar mig ut ur upplevelsen. Det hjälper inte att ansiktena oftast ser uttryckslösa ut i konversationer som ska vara känslosamma. Det är inget som tar bort från spelet helt, men stundvis kan jag känna att många scener kunde haft större påverkan på mig om karaktärerna varit mer uttrycksfulla. Dock tyckte jag att röstskådespelet var bra. Rösterna passade karaktärerna på ett realistiskt sätt, vilket räddade situationen för mig.

Berättelsen funkar bara så långt…

Berättelsen är bara en del av ett spel, det måste ju ha bra gameplay med för att engagera spelaren. Här handlar spelandet mest om att gå runt i omgivningen, interagera med objekt för att lära dig mer av världen och ta sig vidare i storyn. Typiskt för den här typen av spel. Det som gör Tell Me Why unikt jämfört med andra spel i genren är den superkraft tvillingarna Tyler och Alyson har. De kan kommunicera med varandra genom telepati, vilket gör det möjligt att ibland diskutera sina val i konversationer med din tvilling, utan att den du konverserar med kan höra det. På så sätt kan du få en inblick i ditt slutgiltiga val som oftast inte är möjligt att få i den här typen av spel.

En annan förmåga ni har är att ni kan få tillbakablickar till händelser ni varit med om tillsammans under barndomen, minnen som kan vara till hjälp för att lösa spelets många pussel och mysterier. Ibland stämmer inte era minnesbilder överens och du som spelare får bestämma vilket av tvillingarnas minne som stämmer bäst in med vad som hänt. Om du väljer fel minne kan det få förödande konsekvenser för tvillingarna, så det gäller att se upp och tänka efter.

Som jag nämnde tidigare finns även en del pussel i spelet. Vissa kan du lösa med hjälp av minnen och vissa behöver du leta efter ledtrådar i omgivningen för att lista ut. Många pussel kräver att du läser ett kapitel ur The Book of Goblins, en sagobok skriven av er mamma. Vissa pussel kan du ignorera helt och ta dig vidare med en mer respektlös attityd. Du kan till exempel slå upp en dörr som du kunde låst upp med en nyckel och så vidare. Sätten du väljer att lösa pusslen på har också en inverkan på spelets berättelse och även här är det värt att tänka efter innan du tar ett beslut.

Mer än så finns det inte att gå in på kring den spelmekaniska aspekten. Det finns ingen action i spelet, det är dialogen och konversationerna som driver spelet framåt. Jag spelade spelet med en Xbox One-kontroll och kontrollerna kändes bra. Jag gick runt med vänster styrspak, interagerade med objekt med A-knappen, sökte efter tillbakablickar med RT-knappen och tog upp konversations -rutan med LT-knappen. Detta är lättanvända kontroller till ett tekniskt simpelt spel.

Utseendemässigt är spelet snyggt och tar sig an samma stil som Life Is Strange-serien. Spelet har fokus på realism, med några övernaturliga element precis som DONTNODs tidigare spel, och därför tycker jag att det grafiska maneret passar väl.

Spelets höjdpunkt är för mig musiken och ljudeffekterna. Ljudeffekterna är så välintegrerade att jag vid flera tidpunkter tänkte att ljudet kom från utanför mitt fönster, men när jag tog av mig lurarna fick jag veta att det var från spelet billjuden och det härliga fågelkvittret kom. Sällan kändes det som att jag hörde ljud som inte platsade i situationen, vilket gav en verklighetskänsla till vissa scener, även om den dåliga röstsynken förringade den känslan en aning. Soundtracket i spelet är fyllt av mystik och stycken som har en emotionell påverkan på mig under många scener. Med andra ord har jag inget att klaga på kring den ljudtekniska aspekten av spelet.

Leta och samla på figurer!

Sammanfattningsvis tyckte jag om det här spelet. Det har en intressant och samhällsrelevant berättelse som många kan relatera till och en unik spelmekanik i form av tvillingarnas superkraft. Ljudtekniskt är spelet ett underverk som får en att känna sig på plats i spelets värld. Detsamma kan tyvärr inte säga om det bildliga, då det rent grafiskt ser det bra ut, men den horribla läppsynken tar mig ur upplevelsen på ett sätt som är svårt att bortse från. Dessutom känns spelet lite för kort för sitt eget bästa, trots att det är uppdelat i tre delar.