Aeterna Noctis

Tycker du om det utmanande plattformandet i Celeste, men vill ha lite mer djup i Metroidvania-stuk? Då kan Aeterna Noctis vara värt att ta en närmare titt på. 

Mörkrets konung och ljusets drottning är fördömda att slåss mot varandra i all evighet. Vi spelar som mörkrets konung i hans kamp för att bryta denna förbannelse. Det är en enkel premiss som för det mesta bara är där för att agera bakgrund till gameplay.  Precis som Hollow Knight och Souls-spelen finns mycket av berättelsen gömd i miljöerna och kommer till dig när du utforskar snarare än genom en tydlig dramaturgi struktur. Jag tycker denna enkelhet passar bra här och uppmuntrar den som vill veta mer om världen att utforska alla hörn på kartan. 

Aeterna Noctis följer i mångt och mycket den typiska Metroidvania-formulan, det vill säga att det är ett typ av sidskrollande plattformsspel där du utforskar en sammanhängade karta med olika rum och sektioner. Vissa rum kräver en specifik power-up för att ta dig vidare, vilket betyder att du måste utforska mer på kartan innan du kan ta dig dit. Här är denna process relativt rättfram. På områdena kan du hitta nycklar som kan användas för att låsa upp dörrar i kungarnas tempel, ett område du hittar tidigare i spelet. Bakom varje dörr finns svåra plattformsutmaningar och när du klarat dem får du användbara power-ups, som dubbelhopp och dash.  

Plattformande är nämligen en stor del av spelet. Till skillnad från många andra metroidvania, där utmaningen ligger i striderna, finns det här en del utmanande plattformssegment du måste ta dig igenom för att nå spelets bossar. Aeterna Noctis är inte ett lätt spel. Du kommer att dö upprepade gånger innan du lyckas med många av dess segment. Som tur är finns det gott om checkpoints i form av lyktstolpar, vilket betyder att du aldrig behöver ta dig tillbaka en lång bit efter döden. Plattformandet påminner mig en hel del om ett annat utmanande plattformsspel, Celeste, både i kontroller och i hindren. I båda spelen måste du glida på väggar och timea dashes precis i rätt tid för att inte dö. Skillnaden är att det här finns strider. Mörkrets kung har tillgång till ett svärd han han slå fiender med i tre olika riktningar: uppåt, framåt och nedåt. Om du slår fiender nedåt får du momentum som du kan använda för att ta dig förbi stora hinder. Senare i spelet får du även tillgång till en pilbåge du kan använda för att lättare ta ner fiender på avstånd. Dessa tillsammans med en drös andra förmågor du låser upp under spelets gång gör att mekaniken ständigt utvecklas, detta plus att du får erfarenhetspoäng som används i ett enormt erfarenhetsträd för att göra din karaktär ännu starkare, vilket bidrar till ännu mer djup.

Vanligtvis brukar de flesta Metroidvanias vara relativt korta. Så är här inte fallet. Spelet kan ta tiotals timmar att klara. Det finns mycket sidoaktiviteter att göra och områden och bossar att besegra. Dock tycker jag det blir lite väl långt, särskilt när spelet börjar bli utmanande och bara bygger på denna utmaning under spelets gång. Det gör att spelet inte är för alla då det finns ett relativt högt skill floor i det. Utvecklarna utannonserade i skrivande stund att nästa patch kommer innehålla ett nytt spelläge, Aeterna mode, som ska ta bort mycket av utmaningen från plattformandet. Det återstår att se hur mycket detta läge ändrar spelet, men jag tycker ändå det är kul att se att utvecklarna tar till sig feedback för att göra spelet mer tillgängligt.

En unik aspekt med spelet är att rösterna talar ett påhittat språk. Språket låter i mina öron som en blandning av italienska och japanska och jag tycker det låter som att det kunde varit ett riktigt språk vid många tillfällen. Det enda jag stör mig på med det ljudtekniska är skriket mörkrets konung gör varenda gång han dör. Det är ett någorlunda högt ljud som fortgår ett tag även efter döden. Om det hade varit ett spel där döden inte trädde fram särskilt ofta hade jag varit okej med det, men i ett spel som detta där döden ständigt återkommer blir det snabbt lite irriterande. Musiken är dock något jag tycker om. Varje område har egna musikstycken som jag tycker passar bra till områdens teman. 

Ytterligare en aspekt som gör detta spel unikt är den handmålade grafiken. Jag är själv relativt kluven kring den, vissa aspekter ser riktigt bra ut som karaktärmodellerna och bakgrunderna medan andra aspekter som vissa UI-element ser mer amatöraktiga ut. Det är dock inget som stör mig i långa loppet.

Allt som allt tycker jag att Aeterna Noctis är ett stabilt Metroidvania med stabilt gameplay och kontroller. Dock tycker jag att det är lite för långt med tanke på dess konstanta utmaning och att berättelsen är lite väl enkel.