The Long Gate

Pusselspel är en av mina favoritgenrer. Det började med Portal 2 och sen dess har det varit besvikelse efter besvikelse. Glimtar av briljans har funnits i flertalet peka-klicka spel. Men de väldesignade banorna och den smidighet som fanns där när jag förlorade min pusseloskuld har aldrig dykt upp igen.

Vid detta laget tror man att jag ska säga något bra om The Long Gate, hur det väckt minnen från förr och gett mig en tidigare ouppnåelig känsla av välbehag, men icke. Istället säger jag detta: spelet gör raka motsatsen.

Om du avskydde delarna i Portal 2 där man ökade till otroliga hastigheter och flög genom testerna i våghalsig, portalbaserad luftakrobatik är The Long Gate ett spel för dig. Du går omkring i snigelfart på dåligt upplysta banor och ska få ström från punkt A till punkt B. Detta gör du, till att börja med, genom att dra sladdar från eluttag till elinttag. Men det läggs snabbt på flera olika lager till denna så enkla uppgift.

Det första hindret jag stöter på är olika moduler. Dessa, till skillnad från vanliga sladdar, förändrar strömmens betydelse genom olika konjunktioner som and, not, eller or. Detta hjälper mig att lösa vissa pussel där jag till exempel bara vill ha ström till en viss del av banan istället för hela.

Vid nästa bana dyker ytterligare en förändring upp, binära kodlås. Från en dator skickas signalen 1101, men låset vill ha 0010. Ovan nämnda konjunktionsmodulers egentliga syfte blir tydligt, och med en not-modul mellan datorn och låset blir signalen det omvända, alltså 0010.

Detta är ett ytterst simpelt exempel på vad du kan stöta på i The Long Gate. Det är oftast mycket mer komplext, med flera falska trådar (vanligast i form av extra moduler som inte behöver användas) som försöker sätta dig på fel spår. Ett annat typiskt exempel är att du har två datorer till ett kodlås, 0100 och 1011 ska bli 1111.

Efter detta eskalerar det alldeles för snabbt och jag har knappt hunnit lära mig ett koncept innan banan är över och nästa pussel presenterar något helt nytt. Detta blir snabbt ett problem och är det som egentligen gör spelet så svårt. Jag minns inte riktigt exakt vad jag gjorde två banor innan, men nu ska det användas igen. För att detta spel egentligen ska fungera skulle det behövt vara minst dubbelt så långt, men fler banor på samma koncept. Detta händer trots den justerbara svårighetsgraden.

Va?

Det blir nämligen ännu mer komplicerat än detta, så pass svårt och krångligt att jag inte ens kan förklara det i text. Allt från koddörrar där du själv samlar på dig ettor och nollor och lägger in i en ytterst specifik ordning för att programmera in rätt kod, till moduler som ska seriekopplas i oändligt långa led.

I kombination med det stressiga tempot bryter jag efter att tag ihop, spelet känns ospelbart och helt omöjligt. Pricken över i:et är att jag sitter och kisar. Vad står det över den där modulen egentligen, och vad är det för skit på väggarna? Den låga upplösningen är ständigt närvarande, och gör tyvärr spelet ännu svårare då jag inte kan tolka symbolerna (eller texter vid lättare svårighetsgrader). Det spelar ingen roll om jag sitter handhållet eller blåser upp bilden på TV:n, allt är lågupplöst, fult och oläsligt. Det är också extremt mörkt och sci-fi objekten jag håller på med ser ut att koma från vilket spel som helst.

Varför är det så mörkt?!

Ljudbilden finns knappt där, då du endast har lite bakgrundsbrus och dina egna fotsteg att lyssna på. Musik existerar knappt förutom några få ackord vid ett antal filmiska kamerarörelser. Det känns tomt och tråkigt.

Lägg till att du rör dig som en 80-åring med trasig rullator och spelets tråkighetsfaktor blir spiken i kistan mitt i det svåraste pusslet. Jag stänger av, och drömmer vidare om något som liknar Portal 2.