Fire Emblem Engage

Då var det återigen dags för ett nytt Fire Emblem, en spelserie som har funnits i över 30 år! Men kommer de med något vettigt efter att ha hållit på under en så pass lång tid, eller är det dags för flamman att slockna?

Spelets story påbörjas mitt i en strid mot en entitet som kallas för Fell Dragon och dess arméer i ett slott. Kompanjoner strider mot trupperna runtomkring för att spelets protagonist Alear ska kunna ta sig an bossen tillsammans med en spöklik person som verkar bo i en ring..? Samtidigt som spelet lär mig lite om hur strider fungerar strider vi mot ingen mindre än just Fell Dragon, som är fiendens boss. Det är en svår motståndare men efter att Alear aktiverar Engage som får Alear och personen i ringen att bli en och samma. Tillsammans besegrar de Fell Dragon, pratar lite kort om deras resa tillsammans och sen vaknar Alear upp efter en vila som har varat i tusen år. Han hade dragit på sig en skada i en strid för längesedan och har sedan sovit och blivit ompysslad av folk i flera generationer. Jag trodde först att striden som nyss visades var där han drog på sig skadan, men sen upptäckte jag att de kompanjoner som syntes i striden är folk jag möter på vägen i mitt äventyr. Var det alltså inte ett minne, utan istället en vision av framtiden? Det får helt enkelt tiden utvisa.

Alears minne har dock påverkats av den långa tiden i vila och minns praktiskt taget ingenting. Han får veta att hans mor fortfarande lever och att de kan resa till henne för råd och hjälp, men på vägen dit blir de attackerade av varelser som ser mänskliga ut men samtidigt inte. Alear och hans följare blir snart övermannade när han plötsligt hör en röst som känns bekant och som verkar komma från hans ring. Alear kommer ihåg vem rösten tillhör, säger en fras och nu återvänder den spöklika personen från början av spelet och nu har vi även ett namn till honom, Marth. De flesta som spelar det här spelet kommer att känna igen Marth från Super Smash Bros. eller från något av de många spelen han har varit med i tidigare i Fire Emblem-serien. Det här är mitt första spel i serien men jag kände ändå igen karaktären just för att han har medverkat i så pass många spel som han har. Med Marths assistans blir det betydligt enklare att ta sig an dessa fiender, särskilt när du använder dig av Engage.

För att kunna aktivera Engage behöver en karaktär ha en Emblem Ring, vilket är en ring som har själen av en forntida hjälte. Det är alltså en huvudkaraktär till något av de föregående Fire Emblem-spelen. De behöver även ha en full Engage-mätare som fylls på under striderna. När Engage aktiveras synkas själen med karaktären som bär ringen och under tre rundor har karaktären tillgång till en Engage-attack som lär göra rätt ont på den som tar emot attacken, men de får även tillgång till speciella vapen som annars är låsta. Engage är alltså en boost under en kort period för att förklara det hela enkelt. Beroende på hur bra band karaktären har till själen i ringen kan denne få tillgång till passiva buffar och även bättre vapen. Bandet blir bättre dels genom strider men också genom att interagera med dem i Somniel som är spelets bas. När vissa nivåer nås får karaktären och själen en speciell interaktion som är nödvändig för att bandet ska kunna bli än starkare. Det var lätt att lista ut när den här interaktionen skedde för Alear samt vad jag skulle göra för att trigga den, men betydligt svårare för mig att lista ut hur jag triggade den för en kompanjon med en ring. 

Dock fortsätter det komma fiender trots alla som Alear och hans gäng hugger ner, de tycks aldrig ta slut. Det dyker till och med upp en drake som slår ut alla resterande fiender och som förvandlas till en kvinna. Det här är Alears mor, Lumera, som kände att Alear hade vaknat och skyndat sig till hans sida. Hon är dock inte i bilden mycket längre än att hon hinner berätta att det finns tolv ringar med emblem utspridda i de olika rikena innan Fell Dragons trupper attackerar slottet de har tagit sig till efter striden. Lumera blir allvarligt skadad när hon skyddar Alear och dör av sina skador, men det finns ingen tid att sörja för fiendens arméer är också på jakt efter ringarna och folk kommer redan för att be om hjälp. Och sedan är det ett race för att se vem det är som får tag på ringarna först, samt vem du kan lita på och inte i denna världen. För allting är inte alltid som det verkar.

Jag gillar spelets story, den är enkel men fångar mitt intresse som spelare rätt snabbt ändå. Men jag tycker ibland att det blir lite väl mycket prat mellan striderna vilket får mitt intresse  att dala till och från. Det blir mycket exposition som förklaras i mellansekvenserna vilket är förståeligt då det är mycket som händer, men det blir mer som att jag tittar på en liten film istället för att spela ett spel. Det här är dock mer en personlig grej som inte lär påverka allas upplevelse av spelet, men det påverkade min lite. Sen stör jag mig på hur mycket tillit Alear och hans gäng har till alla som kommer upp och säger att de vill hjälpa till. Det är nog bara jag som är skeptisk och ny till den här spelvärlden, men det känns väldigt naivt att bara lita på allt och alla.

Striderna är definitivt spelets höjdpunkt för mig. De utspelar sig på olika platser med varierande miljöer. Det kan vara mitt i en by, mellan två berg eller inne i ett slott för att nämna några. Jag får välja vilka jag vill ha med mig i striden av alla kompanjoner jag har samlat på mig under spelets gång, kolla över deras utrustning och sedan kan jag starta striden. Striderna är uppdelade i turer som i schack, där jag under min tur kan flytta runt alla mina enheter, använda deras förmågor och slåss med fienden. Varje enhet kan flytta sig en viss mängd rutor och sedan attackera, använda ett föremål eller interagera med kamrater/civila som befinner sig bredvid. Jag kan låta mina trupper anfalla vad som helst men det är ju inte en effektiv taktik då vissa enheter är starkare mot vissa och svagare mot andra. Till exempel är bågskyttar superba mot flygande enheter men rätt värdelösa mot väl bepansrade riddare, men dessa riddare kan magiker istället ta hand om. Det går att överkomma vissa svagheter då även vapen är mer effektiva mot särskilda enheter. Det finns svärd som gör betydligt mer skada på de här riddarna och det kan ju vara en bättre idé att anfalla med ett sådant svärd istället för ett som inte är effektivt. Finns alltså mycket att tänka på i strider, och det är än viktigare att vara uppmärksam på sina val om du spelar på en svårighetsgrad där enheterna faktiskt försvinner om de stupar i strid, istället för att återvända i nästa strid. Jag hade ju inte kommit långt om jag hade valt den svårighetsgraden kan jag ju säga.

Jag ogillar att säga att ett spel ser bra ut för att vara på Nintendo Switch. Fire Emblem Engare ser bra ut, men det är inte för att det är på Switch, utan jag är övertygad om att det hade sett bra ut även på PC, Playstation eller Xbox. Karaktärerna är skarpa och animationerna flyter på riktigt bra, jag kan dock se att miljöerna kan ha lägre upplösning vid tillfällen men det är inget som stör mig i det långa loppet. Att karaktärerna faktiskt byter vapen i handen när jag byter i menyer för att få extra skada är en detalj jag inte trodde jag skulle bli glad över att se, men här sitter jag och ler när jag ser att det händer.

Ljudet och rösterna är även de riktigt bra. Jag spelar med japanskt tal och även om jag inte känner till rösterna bakom karaktärerna tycker jag att de gör ett bra jobb med att förmedla känslor, även om kanske inte alltid animationerna är lika tydliga med den detaljen. Musiken är fantastisk och jag överväger att leta upp musikstycken från spelet för att lägga till i mina egna spellistor.

Jag har som sagt inte spelat något spel i Fire Emblem-serien tidigare, men jag har hört det lovordas mången gång. Engage får mig snabbt involverad i storyn och jag uppskattar hur enkelt men samtidigt komplicerat stridssystemet är. Långtida fans av spelserien lär tycka om även det här spelet och det lyckades få mig att gilla det skarpt vilket innebär att det kommer kunna locka även nya fans till Fire Emblem.