A Plague Tale: Requiem

Uppföljaren till A Plague Tale: Innocence är nu här och vi får återigen följa Amicia och hennes familj genom en hård resa i pestens Frankrike. Kommer Amicia äntligen hitta ett botemedel för att bota sin bror Hugo? Det återstår att se!

A Plague Tale: Requiem tar vid sex månader efter slutet av det första spelet. Som vi får se i första spelet är din yngre broder Hugo förgiftad av the macula, vilket innebär att han sakta men säkert kommer dö om familjen inte hittar ett botemedel. Spelet börjar med att Hugo drömmer om att han följer en fenixfågel på en ö. När Amicia och resten av de Rune-familjen flyr från sin hemprovins Guyenne till Provence blir de jagade av inkvisitionen. De får reda på att platsen i Hugos drömmar faktiskt finns och är ön La Cuna. Familjen flyr dit. Mer än så tänker jag inte avslöja om berättelsen. Det jag kan säga är att jag tyckte väldigt mycket om den. Spelet tar upp allt från kultism till moraliska dilemman om vad som är rätt och fel. Jag tror dock att slutet är något som kommer splittra många, men själv tyckte att det fungerade i den kontext spelutvecklarna skapat.

Värt att nämna är att spelet inte innehåller någon sammanfattning av vad som hände i första spelet, men jag tror inte det gör så mycket eftersom berättelsen introducerar händelser på ett sätt som jag tror att vem som helst kan hoppa in i utan att känna sig helt vilse, även om vissa detaljer kan gå en över huvudet.

När det kommer till gameplay skiljer sig inte A Plague Tale: Requiem särskilt mycket från det första spelet. Det är i hög grad ett smygarspel med pusselelement där du ska smyga dig runt soldater från inkvisitionen utan att bli upptäckt. Det gör du bland annat genom att smyga dig genom högt gräs och kasta sten på objekt för att distrahera soldaterna. När du inte smyger i gräs försöker du troligtvis ta dig förbi tusentals råttor som är ute efter att ta livet av dig. För att ta dig förbi dem måste du använda eld för att skrämma bort dem, till exempel genom att gå runt med en fackla eller genom att tända en brasa. Det är här pusselelementet kommer in för du har bara ett visst antal resurser att röra dig med.

Det finns ett crafting-system i spelet. Genom att samla resurser kan du framställa olika substanser, till exempel eld och eldsläckande medel, som kan användas mot soldater för att locka råttor till dem. När råttorna anfaller skapas en öppning för dig att smyga förbi. Under din resa har du karaktärer med dig som kan bidra med sina förmågor, till exempel alkemisten Lucas som kan distrahera fienden genom att kasta rök på dem och din bror Hugo som vid vissa tillfällen kan kontrollera råttsvärmar under en kort tid, en förmåga han fått genom sin blodsjukdom.

Något de lagt till i Requiem är fler sätt att ta död på dina fiender. En bit in i spelet får du tag på en armborst som låter dig skjuta huvudet av folk. För att använda armborsten måste du dock ha pilar, en resurs som det finns väldigt lite av. Huvudfokus är smygandet och om du skulle kunna skjuta allt i din väg skulle spelet grundprincip rubbas.

När det kommer till kontrollerna är jag splittrad, men återigen förstår jag varför det är som det är. Själva smygandet känns riktigt bra och responsivt. Du kan smyga och ducka samt använda olika redskap för att kasta saker, bland annat en slangbella eller en kruka, till och med dina bara händer kan användas. Dock känns striderna väldigt ointuitiva. Det finns några olika typer av fiender. De utan hjälm och rustning är lätta att ta ned. Om du kastar slangbella i huvudet på dem är de döda. De med rustning är dock betydligt svårare. Det enda effektiva sättet jag kunde få ner dem på var genom att skjuta dem med pil eller kasta en brinnande kruka på dem, och som jag nämnde innan är resurser svåra att komma över i spelet.

Det finns även knivar du kan använda för att ta ner fiender med, men dessa är ännu svårare att komma över. Detta hade inte varit ett så stort bekymmer om du inte hade varit tvungen att ta ner någon fiende, men i slutet av spelet finns det flertalet segment där du måste ta ner massvis av fiender, vilket känns ointuitivt med de begränsningar spelets stridsmekanik har. Det finns svårighetsgrader i spelet, vilket gör resurshanteringen till ett mindre problem. Det finns till och med ett läge där du är odödlig mot soldater, men fortfarande sårbar av eld och råttor.

Grafiskt ser spelet riktigt bra ut. Miljöerna är detaljrika och det är både färggrant och dystert på samma gång, mycket tack vare musiken och ljudbilden som verkligen sätter en stämning.

Sammanfattningsvis är A Plague Tale: Requiem en värdig uppföljare. Berättelsen är gripande och man vill bara veta hur det ska gå för familjen de Rune. Mitt största klagomål med spelet är egentligen en smaksak och jag skulle vilja påstå att spelet gav mig en av de mest minnesvärda spelupplevelser jag haft i år!