Kosmos breder ut sig framför dig och en specifik egenskap skapar det primära drivet som för dig framåt i Starfield; din nyfikenhet. En egenskap som får dig att undra vad den där artefakten du hittar djupt nere i gruvschaktet faktiskt är, och framför allt vad den kan leda till. En artefakt vars frågor leder till fler frågor, där vissa svar är härliga och vissa kanske inte faller dig i smaken. Precis som spelet som ställer dessa sagda frågor…
Dagen börjar lugnt. Gruvkolonin harvar vidare nere i de blöta och kalla gruvschakten, när plötsligt en hemlig passage hittas. Du och dina kollegor trevar er fram mot en märklig, nästan glödande artefakt inetsad i stenväggen. Ett par stadiga laserskott senare, och den är redo att plockas upp. Plötsligt uppenbarar sig bilder i huvudet på dig, universum upplevs böja sig in och ut kring dig, och likt en försäljarfot i dörröppningen, lyckas du, om så bara lite, komma åt en större sanning.
Sedan är intrycken borta, lika snabbt som de kom. Vad betyder allt detta, och vad är denna artefakt egentligen? Detta driv av frågor gör att du tar dig vidare till drivor av stjärnsystem bebodda av både potentiella vänner, bekanta och fiender – allt i ett äventyr på klassiskt Bethesda-manér. Ni vet upplägget säkert redan; ett ”öppen-värld” RPG, där samtal med karaktärer, banditskjutande och en och annan bugg kan hittas.
Men låt oss börja med berättelsen på det stora hela, som är lika anpassningsbar som många av Bethesdas tidigare spel. Arvet från exempelvis Fallout 4 eller Skyrim märks av rejält, men har uppdaterats både sett till presentation och spelvärld. Stjärnsystemen är alla möjliga att besöka, så länge du har ett rymdskepp som kan nå långt nog, och vem vet, om du träffar på någon elak rymdpirat i omloppsbana, skadar det inte att låta de hälsa på dina laserskott. Sedan, när du väl är på planeterna kan du utvinna resurser – antingen på egen hand med en glorifierad rymdfräs, eller varför inte med hjälp av helt automatiserade utposter? Är du därför en Factorio-älskande individ, kan detta vara början på en underbar vänskap, då dessa utposter byggs upp likt ett ’light’-Satisfactory. Med andra ord, bygg fabriker, löpande band och allehanda byggnader som fixar de där hett eftertraktade resurserna för dig.
Huvudkvarteret – där gruppen av människor du hänger med (sk Constellation) ämnar att lösa universums mysterier… eller åtminstone vad dessa artefakter faktiskt är… och vad de kan göra!
Är det däremot som så att utforskandet, rollspelandet eller actionlirandet är din kopp av te, ja då finns det gott om sådant även här. På brukligt manér har Bethesda lyckats skapa härligt varierade världar, som alla verkligen känns genomtänkta i sin design – men där dessvärre spelvärldens stela NPC:er stelt försöker agera människolika. Bethesdas numera gamla motor – om än uppdaterad grafiskt sett – lider fortfarande av en stel interaktion med merparten av datorstyrda karaktärer, och detta kan ibland ta dig ur inlevelsen. Tack och lov kommer den enorma bredden av uppdrag in i bilden och räddar upp det hela, där du kan bli nära nog vem du vill. Rymdpirat, rymdsheriff eller rymdupptäcksresande – valet… eller snarare valen är dina. Fullkomligen djupdyk i interaktioner och äventyr, och skapa din resa, ditt äventyr i kosmos!
Starfield vill vara det som Fallout-serien eller The Elder Scrolls-serien kanske inte kunde. Gränsöverskridande. Det må nå en bra bit, men samtidigt är det väldigt mycket som är lite väl bekant här – och ärligt talat inte så värst iterativt. Å andra sidan behöver inte ett spel uppfinna hjulet för att det ska vara kul att spela. Rollspelandet, stridandet och de olika tillvägagångssätten i hur du kommer vidare i berättelsen är underhållande, det ska det inte slås under stolen med dock. Att spelet dessutom har skjutglada rymdstrider i den farkost som du så ofrånkomligen flyger runt i gör att det får Starfield åtminstone står ut mer än tidigare Bethesdsa-spel. Samtidigt bjuder det dock på många transportsträckor (bildligt såväl som bokstavligen talat) – inte bara i rymden utan även sett till berättelsen. Den eviga jakten på mer pengar, vapen, uppgraderingar och hemligheter är kul, men när spelets svagheter framkommer, kan detta haltas rejält. Det mest uppenbara är det tekniska. Spelets buggar kom från och till att hindra mig i min framfart – och spelets prestandaproblem fick även min dator att hosta till rejält både en och annan gång. Jag är öppen för att spel med öppna världar kan hålla en och annan bugg, herregud vi är alla vana ’gamers’ ändå, ”these things happen”. Men när exempelvis uppdragsgivare eller NPC jag behöver prata med långsamt svävar upp i taknocken och jag till slut förstår att den enda utgången – för mig att inte fastna rent narrativt – är att skjuta NPC:en innan denne försvinner ur räckhåll… ja, då tappar spelet mig ett stund. Den eventuella inlevelse som byggts upp blåser iväg, åtminstone fram tills dess att nästa galna upptåg sker, någon karaktär vill att du ska leta upp hemliga vetenskapsexperiment, någon annan behöver din hjälp på en disco-bar och en ett par rymdskepps kaptener behöver få känna rymdens kalla vakuum. Det går alltså inte allt för lång tid innan jag bara måste köra lite till… bara lite till… suck… jäkla Bethesda!
Men okej, vad gäller buggar, om det bara var en gång, så hade det varit mer lugnt. Det lär utvecklarna lösa (och har redan gjort till stor del) med uppdateringar, men när jag märkte av att det då och då skedde med såväl mina kompanjoner vars AI dessvärre gång på gång fick de att ramla ner för stup eller vara i vägen, stod det klart att det inte fixats allt för mycket på denna front. AI kompanjoner är många gånger dumma som spån, och kommer i vägen. Tack och lov påverkar detta inte själva spelet, utan är snarare en liten fläck på ett annars engagerande spelupplägg.
Nåja, buggar är en sak, sedan har vi spelets bombardemang av uppdrag som många inte riktigt når ända hem, utan snarare är svepskäl i jakten på XP. Inget nytt för ett RPG av detta slag, men i kontrast mot många andra nyare spel i genren, kan det lätt bli överväldigande, och plottrigt. Särskilt när buggarna då och då har inkräktat även här, och gjort att din ”quest marker” (med andra ord uppdragsindikator) inte kan hittas – eller visar fel. Vad gäller just uppdragen, hade jag gärna sett att de kunde sorteras efter region/planet. På detta sätt hade jag kunnat tagit alla i ett stjärnsystem, utan att fladdra runt så mycket. Tack och lov för spelets snabba laddningstider, vilket får det att gå snabbt.
Under mina 43 timmar med spelet – ett spel vars slut, egentligen mer är en början – skedde det som sagt ett gäng gånger att buggar kom i vägen, men spelets grundläggande underhållning är lika solklar som vår galax mittpunkts stjärna. Spelet är genuint roligt om än traditionellt för de som är vana Fallout- och The Elder Scrolls-spelare, och då särskilt i tillvägagångssätten för hur du väljer att spela, vilka fraktioner du allierar dig med; om du vill smyga, attackera eller bara snacka dig igenom situationer. Bara det faktum att spelets ’gunplay’ nu är omväxlande i sig, med vapen som känns köttiga och njutbara – gör att det står ut lite mer mot tidigare spel. Så precis som med Cyberpunk 2077 (ett annat spel med buggar vid lanseringen, men som jag anåg vara ett bra spel), är det en fråga om vilken plattform och framförallt när du startar upp Starfield. Efter några av de initiala buggfixarna kan de problem jag var med om definitivt vara lösta, och då är det som blir kvar ett genuint beroendeframkallande spel. Bygg löpande band på månen, skjut rymdpirater i Alpha Centauri eller lyssna på rymdcowboyers mjuka stämmor medan de vill sälja dig nya rymdskepp. Möjligheterna är många, och bara den biten gör spelet inlevelsefullt.
Vackert spel ändå
En berättelse… eller är det många…?
Starfield är det där rymdeposet som jag tror många väntat på – även om det på många sätt håller sig kvar i väldigt välbekanta territorier. Det har enorma mängder av skjutande, uppgraderingar, dialoger och rymdaction. Dess presentation, med sin NASA-punk är svår att inte gilla, och ger det en betydligt mer jordnära (hö hö) känsla. Bara det faktum att dess grandiosa ljudspår ekar vackert i öronen medan du svischar runt i galaxen gör att det höjer sig än mer. Men är då berättelsen i sig tillfredsställande…? Nja, det är snarare en fråga om att resan är viktigare än målet kan jag tycka, för när slutscenen skedde, och mina farhågor om vart det barkade sig visade sig vara sanna, blev det tämligen antiklimaktiskt kan jag tycka. I ett spel där frågor kring artefakter, där frågan kring vad dessa gör – och senare vad du själv kan göra med omvärlden på grund av dessa, lyfts det några intressanta frågeställningar. Men istället för att komma med ett genuint svar, säger spelet istället ”– Nu får du allt, och mer… titta vad roligt!” (ja, jag är luddig med flit här), utan att egentligen ge ett tillfredsställande slut. Spelet förutsätter att wow-faktorn i vad som sker ska räcka, när det egentligen bara får dig att börja om mer eller mindre… utan att några svar ges. Detta är tråkigt och även om jag kan förstå att min samling av karaktärer som strävat efter svaret ute i kosmos nöjer sig med detta, är jag personligen inte lika övertygad. Men ”oh well!”, det var ju ändå en skön resa fram till dess, och tanken är uppenbarligen att det inte ska ta slut där – något som borgar för många fler speltimmar. En aspekt som i sig gör att omspelningsvärdet höjer sig radikalt…
Starfield är i slutänden ett någorlunda spretigt rymdepos sett till de olika småberättelserna – och kanske även dess huvudberättelse – men om jag ska försöka summera alla mina intryck, så blir det detta. Spelet ställer frågan ”Vilken spelare är du?”. För Starfield bör du vara en ”öppen-världknarkande” spelare, som älskar att utforska, skjuta, prata och äventyra – och är du en sådan, eller rentav en Fallout-älskande individ som mig, som accepterar ”jankyness” sett till buggar och haltande uppdragsstrukturer, ja då kommer du ha en rejält rolig stund framför datorn.
Visst, spelets kontrollschema blir plottrigt och rörigt i och med alla olika saker som går att göra och det är ett spel vars svagheter är lika många som styrkor, men i slutänden handlar det om en enda sak. Kommer du ha kul? Svaret är troligtvis ja! Kommer detta vara ett RPG som håller tidens tand – särskilt om vi tar med NPC:ers stelopererade ansikten… svårare att säga. Idag när spel som Baldur´s Gate 3 visar att det inte finns några ursäkter; sett till nivån av skådespeleri och inlevelse från berättelsen är ett måste, faller tyvärr Starfield sig en aning platt. Det är mer ett RPG av den gamla hederliga skolan, där uppdrag vars småberättelser är söta små harmlösa munsbitar, snarare än något rejält indragande och köttigt. Men vad gör det när spelet ändå får dig att vilja komma tillbaka gång på gång för mer utforskande…
Kom till sak…
Som ni märker är jag lite över hela brädet med denna recension. Som gammal Fallout-spelare skulle jag ljuga om jag sa att jag inte älskade den grundläggande spelmekaniken, men ärligt talat är detta ett av världens största spelsläpp, från en tillverkare (Microsoft), där vår förväntan bör vara on-par med vad vi får… men trots det är ju egentligen samma gamla Bethesda-lir som vi sett förut, på både gott och ont. Det finns dock nya detaljer i detta rymdepos, och vill du få mycket spel för pengarna, lär du bli ändå bli riktigt nöjd. Samtidigt är det opolerat, och kommer med några eftergifter på grund av arvet från sin spelmotor, men vad tusan att skjuta rymdpirater är roligt! Att dessutom kunna bygga ut utposter på fjärran planeter, leta efter artefakter och gräva i märkliga mysterier… behöver du mer? Nä, kanske inte när allt kommer omkring…
Fotnot. Testsystem: i9 13900KF, 32GB RAM, Nvidia RTX 4090 24GB
