Hogwarts Legacy

I utvecklandet av en befintlig och etablerad fiktionaliserad värld som detta, hade utvecklarna enorma hinder att överkomma – inte bara gentemot fanskaran som älskar grundmaterialet, men även en inskränkt författarinna. Vad Portkey Games skapat här kommer med all säkerhet göra de flesta nöjda!

Först elefanten i rummet, att göra en recension på detta spel kommer med ett stort hinder – skaparen till dess grundmaterial ’Harry Potter’ – och den värld som detta tar avstamp i. Vi kommer låta det vara osagt i denna recension – och istället fokusera på vad exakt Portkey Games har skapat, och hur de som utvecklare valt att göra med detta universum och berättelse. Något som är väldigt viktigt att lyfta känner jag. Men med det sagt kommer vi inom kort släppa en två delars krönika om allt runtomkring spelet.

Vad är då detta för spel?

Hogwarts Legacy bjuder in spelare till en underbart magisk öppen värld, där det finns hemlig information runt varje hörn, allt fokuserat på att berika din upplevelse rent informativt, men även som spelelement. Men först måste du skapa din egen karaktär; vilket har skött väldigt bra – och med all säkerhet känns som en enorm pik mot ’Harry Potters’ författarinna. Du väljer ditt utseende, hur du ska låta och vilket elevhem du tillhör – ’Wizard’ eller ’Witch’. Inget är här bundet eller definerat mer utöver detta – och du har inga problem att välja exempelvis ett mer maskulint utseende, men tillhöra ’Witch’-elevhemmet. I mångt och mycket är det alltså väldigt fritt för spelare – och det finns mängder av utseenden, som med all säkerhet innebär att du kommer känna att du är representerad. Smakfullt och öppen – precis som vi gillar det!

Men efter du skapat din karaktär bär det av rakt in i berättelsen med buller och bång. Du börjar som en elev som antagits till Hogwarts så sent som i det femte skolåret (du är med andra ord äldre från start), och det i sig parat med en märklig attack som sker initialt sätter igång en myriad av frågeställningar – alla vilket du ivrigt kommer vilja lösa.

Visst finns det en del förutsägbara vändningar här och var – men där spelet lyfter är den konstanta närvaron av berättelsen, och hur du dessutom på ett naturligt sätt vill ta reda på dina klasskamraters livssituationer dessutom. Just denna kombination av tydligt narrativ och ett skönt driv till att hela tiden lära känna dina studiekamrater har gjorts riktigt väl, och är i mångt och mycket den mest grundläggande aspekten av spelet. Att lära känna Natsai vars moder är en professor, eller Poppy som drivs av att hjälpa fantastiska odjur är bara några av karaktärerna du lär känna genom spelets gång. Det är så pass välgjort att de på riktigt upplevs vara dina vänner, och skapar en magisk känsla av att du på riktigt skapar din egen väg framåt.

Stor karta, rimlig mängd pluppar!

Berättelsen går vidare främst via att besöka de olika lektionerna, och därigenom få små uppdrag av lärare eller andra studenter. Därefter kommer Hogwarts enorma ägor in i bilden, då de rymmer mängder av hemliga rum och hemligheter i sig – något som initialt kändes lite överväldigande, men som här sköttes oväntat snyggt. Då du sakta men säkert låser upp nya förmågor kommer du organiskt in i hur du tar dig an saker och ting – och framförallt lär dig att avvakta med vissa andra. På detta sätt blir utforskandet av Hogwarts och landet runtomkring ett veritabelt smörgåsbord av pussel att lösa, onda trollkarlar att slå ut, och fina små odjur att samla och fostra. Det är dock bara några av alla saker som går att göra – men ska jag börja lista allt, är vi här hela dagen!

Grunden i själva berättelsen är dock att världen ser ett hot framträda ur en specifik grupp Goblins. Dessa under ledningen av Radnok letar efter en enormt kraftfull källa som göms där ute i världen. Men varför den finns och vad du exakt gör åt den är extra intressant. Genom att få ta del av några av Hogwarts första professorer, ges du sakta men säkert en bakgrund till varför energikällan göms någonstans där ute, och det är upp till dig att hitta en väg till den – men vilken väg är upp till dig. Spelets tredjepersonsvy, öppna värld och upptäckarlusta ackompanjeras av ett välbalanserat rollspel. Du låser sakta men säkert upp olika trollformler, med vilka du inte bara attackerar fiender med, utan dessutom kan använda för att hitta saker i omgivningen, påverka pussel, eller göra lite av varje med. Hur Portkey Games lyckas hitta en så god balans i trollformler och vad du kan göra med världen ger mig lite Half-Life 2 vibbar. Inte på ett plan som att detta ska förändra spelindustrin, utan snarare utifrån hur du kan interagera med objekt på ett fiffigt och framför allt underhållande sätt.

Som vilket respektfullt rollspel som helst, har du därför ett träd av trollformler att låsa upp – allt medan du dessutom får ett par konstanta mer passiva förmågor. Tack och lov är det en rimlig nivå av formler, och då du dessutom ges så kallade ’talent’ poäng, kan du även förbättra styrkan i sagda trollformler.

Harmoni av kontroll, ljud och bild!

När det kommer till styrning, lyckas Hogwarts bra, även om det ärligt talat lyfter en aning på tangentbord. Det är inte på något sätt ospelbart med handkontroll, men att snabbt flippa mellan upp till fyra uppsättningar av trollformler är en svaghet i spelet. Spelar du istället med tangentbord når du fler betydligt lättare. Där tar dock PC:s fördelar slut – eller i alla fall idén om att någon plattform ska fungera bättre än någon annan. Spelets intuitiva kontroller ackompanjeras av en underbar ljudbild, där känslan från filmerna lyser igenom – även om detta på många sätt och vis har blivit sin egen grej. På den grafiska fronten briljerar överlag Hogwarts (i alla fall utifrån PC versionen) och att längre fram få tillgång till sin flygande kvast eller rentav en Hippogriff gör färdandet till en härlig upplevelse. Öppna vida områden, skogsbeklädda dalar, snåriga och råa bergstoppar är bara några av de miljöer som kan utforskas. En liten jämförelse kan göras med Elden Ring, i det att utforskandet fångar fantasin i världsbygget – och ger dig hela tiden det där härliga drivet i att se vad som gömmer sig runt nästa kulle. Det finns alltid något nytt att hitta – och allt känns väldigt genomtänkt och välgjort utifrån ett designperspektiv. Spelets jämförelser tar slut där mot Elden Ring förvisso – men att tänka ”Jag ska nog testa att kolla i den grottan jag lyckades spränga upp!” är oemotståndlig, och för dig av spåret av ditt huvuduppdrag många gånger – men på ett väldigt naturligt sätt. Och framförallt oftast på ett relativt snabbt sätt. De flesta sidogrejer på kartan är gjorda tämligen hastigt och lustigt, så du är åter på spåret av huvuduppdraget oftast ganska snart därefter.

Ett grundmaterial, som känns svartvitt, är nu i regnbågens färger…

Utöver de skolelever du interagerar med – märks det att utvecklarna verkligen siktat på att inkludera alla i detta spel. Inte på ett sätt som känns ’on-the-nose’, utan snarare på ett manér som känns naturligt och icke påträngande. Hogwarts om världen däromkring, består av mängder av etniciteter, där ingen någonsin känns inrutad till att vara på ett visst sätt. Inte ens Goblins är alla onda, utan har många fina individer du lär känna på resans gång. Det reflekterar snarare alla läsare som någon gång läst och älskat ’Harry Potter’ – och är därför härligt mångfacetterad. Lägg till det faktum att merparten av karaktärer dessutom känns välskrivna gör att jag känner att de flesta kommer tycka att representionen i spelet är riktigt god. Det är inte mycket som lämnats åt slumpen!

Dåså, världens bästa spel eller?

Nåja, nu har superlativen flödat sannerligen, men även Hogwarts Legacy har sina fläckar. Det främsta går tillbaka till hur du når trollformlerna under strider. De fyra uppsättningar av trollformler du kan nå (när du låst upp alla d.v.s.) kräver att du trycker åt specifika håll på styrkorset parat med en av handkontrollens ’trigger’-knappar. Det i sig är inte så farligt, men då det är fler formler än det är uppsättningar gör att du först behöver välja vad du ska ha innan en strid. Något du inte alltid hinner göra. Att sedan i strid faktiskt smidigt flippa mellan de olika gör det lite omständligt, då det blir lätt att tappa bort sig. Lägg därtill det faktum att andra trollkarlar eller allehanda oknytt kan attackera dig medan du flippar mellan dessa trollformler och det blir lite väl hektiskt. Det är inte på något sätt ohållbart, men jag hade gärna sett att de åtminstone saktat ner tiden när man byter mellan dessa uppsättningar av formler.

Spelets systemkrav är dessutom inget att leka med – utan till och med på min monsterdator, finns det områden som tankar processorn (Hogsmeade framförallt). Detta är givetvis något som med all säkerhet kan åtgärdas mer från utvecklarnas sida, men är något som jag känner bör optimeras upp. I mitt fall var det mer eller mindre en finfin upplevelse, men att spelet ändå har att detta sker då och då, innebär att spelet är oväntat tungt.

Men där tar egentligen mitt gnällande slut. Visst finns det aspekter av huvudberättelsen som är lite förutsägbar på sina ställen – men att uppvisa en värld så snäll och inbjudande som denna gör mig bara så glad. Oavsett elevhem hos de elever du umgås med, finns det hjärta och skäl, och detta parat med den eklektiska världen som så fint satts samman här, gör detta till ett av årets bästa spel hittills. Portkey Games är de som ska berömmas på hur de lyckas skapa något väldigt eget – i en värld som på sätt och vis funnits innan. Karaktärerna, utseendet och det härliga upptäckandet av vad som gömmer sig härnäst är deras förtjänst, och är varför det får ett så högt slutbetyg i slutänden.