Hogwarts Legacy

I utvecklandet av vad som är en redan befintlig och väletablerad fiktionaliserad värld som denna, hade utvecklarna enorma hinder att överkomma – inte bara gentemot fanskaran som älskar grundmaterialet, men även en inskränkt författarinna. Vad Portkey Games skapat här kommer med all säkerhet göra många nöjda!

Först elefanten i rummet, att göra en recension på detta spel kommer med ett stort hinder – skaparen till dess grundmaterial ’Harry Potter’ – och den värld som detta tar avstamp i. Vi kommer låta det vara osagt i denna recension – och istället fokusera på vad exakt Portkey Games har skapat, och vad de som utvecklare valt att göra med detta universum och vilken berättelse de valt att skapa. Detta är något som är viktigt att lyfta känner jag. Men med det sagt, håll utkik efter två krönikor (del 1 och del 2) som dyker upp inom närmsta tiden – som utgår ifrån saker utanför vad dessa utvecklare skapat, d.v.s. ang. författarinnan av ’Harry Potter’. Läs den första av två krönikor här när den är publicerad!

Men, vad är då detta för spel?

Hogwarts Legacy bjuder in spelare till en underbart magisk öppen värld, där det finns hemlig information runt varje hörn (i spelets fall kallas de ’Fields guide pages’), allt fokuserat på att berika din upplevelse rent informativt, men även som spelelement. Hitta hemliga meddelanden som berättar om världen, och poff – du får erfarenhetspoäng! Men först måste du skapa din egen karaktär; vilket har skött väldigt bra – och med all säkerhet känns som en enorm pik mot ’Harry Potters’ författarinna. Du väljer ditt utseende, hur du ska låta och vilket elevhem du tillhör – ’Wizard’ eller ’Witch’. Inget är här bundet eller definierat mer utöver detta – och du har inga problem att mixa bäst du vill med alla de val som finns tillhanda. I mångt och mycket är det alltså väldigt fritt för spelare – och det finns mängder av utseenden, som med möjliggör att fler kommer känna att de finns representerade. Smakfullt och oinskränkt – precis som vi gillar det!

Men efter du skapat din karaktär bär det av rakt in i berättelsen med buller och bång. Du börjar som en elev som antagits till Hogwarts så sent som på det femte skolåret (du är med andra ord äldre från start), och det i sig parat med en märklig drakattack som sker initialt sätter igång en myriad av frågeställningar – alla vilket du ivrigt kommer vilja lösa och få svar på!

Visst finns det nån förutsägbar vändning här och var – men där spelet lyfter är den konstanta närvaron av berättelsen, och hur du på ett naturligt sätt vill ta reda på dina klasskamraters livssituationer – att faktiskt lära känna dem. Just denna kombination av tydligt narrativ och ett skönt driv till att hela tiden lära känna dina studiekamrater har gjorts riktigt väl, och är i mångt och mycket den mest grundläggande aspekten av spelet. Att lära känna Natsai vars moder är en professor, eller Poppy som drivs av att hjälpa fantastiska odjur är bara några av karaktärerna du lär känna genom spelets gång. Det är så pass välgjort att de på riktigt upplevs vara dina vänner ju längre du spelar, och skapar en magisk känsla av att du på riktigt skapar din egen väg framåt. Något som ackompanjeras av rollspelsfaktorn, då mängder av dialogval dyker upp och faktiskt kan ha en påverkan på andra, såväl som hur du är.

Berättelsen går vidare främst genom att besöka de olika lektionerna, och därigenom få uppdrag av lärare eller andra elever. Därefter kommer Hogwarts enorma ägor in i bilden, då de rymmer mängder av hemliga rum och rena hemligheter i sig – något som initialt kändes lite överväldigande, men som här sköttes oväntat snyggt. Du låser sakta men säkert upp nya förmågor, vilket gör att du mer organiskt kommer in i hur du tar dig an saker och ting – och framförallt lär dig att avvakta med vissa andra pussel eller hemliga gångar (i sann Metroidvania-anda). På detta sätt blir utforskandet av Hogwarts och landet runtomkring ett veritabelt smörgåsbord av pussel att lösa, onda trollkarlar att slå ut, och fina små odjur att samla och fostra. Det är dock bara några av alla saker som går att göra – men ska jag börja lista allt, är vi här hela dagen! Bara det faktum att du kan para och föda upp egna odjur är säkerligen någon Potterheads ultimata dröm någonstans!

Grunden i själva berättelsen är dock att världen ser ett hot framträda ur en specifik grupp Goblins. Dessa under ledningen av Ranrok som letar efter en enormt kraftfull källa som gömts någonstans där ute i världen. Men varför den finns och vad du kan göra åt den är intressant. Genom att få åtkomst till några av Hogwarts första professorer (tänk personer som varit döda i hundratals år!), ges du sakta men säkert en bakgrund till varför energikällan göms någonstans där ute, och att det är upp till dig att hitta en väg till den – men vilken väg är upp till dig. Insupande så det förslår!

Spelets tredjepersonsvy, öppna värld och upptäckarlust ackompanjeras av ett oväntat välbalanserat rollspel. Du låser sakta men säkert upp olika trollformler, med vilka du inte bara attackerar fiender med, utan dessutom kan använda för att hitta saker i omgivningen, påverka pussel, eller göra lite av varje med. Hur Portkey Games lyckas hitta en så god balans i trollformler och vad du faktiskt kan göra med världen ger mig lite Half-Life 2-vibbar. Inte på ett plan som att detta ska evolvera spelindustrin, utan snarare utifrån hur du kan interagera med olika objekt på fiffiga och framför allt underhållande sätt.

Som vilket respektfullt rollspel som helst, har du därför ett träd av trollformler att låsa upp – allt medan du dessutom får ett par konstanta mer passiva förmågor. Tack och lov är det en rimlig mängd formler, så det blir aldrig för mycket. I alla fall inte i min mening. Det ackompanjeras dessutom av så kallade ’talent’ poäng, vilket gör att du dessutom kan förbättra styrkan i sagda trollformler. Ej heller dessa är det allt för många av, utan känns som en rimlig nivå.

Harmoni av kontroll, ljud och bild!

När det kommer till att styra din hjälte, lyckas Hogwarts bra, även om det ärligt talat lyfter en aning på tangentbord. Det är inte på något sätt ospelbart med handkontroll, men att snabbt flippa mellan upp till fyra uppsättningar av trollformler är en svaghet i spelet. Spelar du istället med tangentbord når du fler betydligt lättare. Där tar dock PC:s fördelar slut – eller i alla fall idén om att någon plattform ska fungera bättre än någon annan. Spelets någorlunda intuitiva kontroller ackompanjeras av en underbar ljudbild, där känslan från filmerna lyser igenom – även om detta på många sätt och vis har fått sin egen flärd sett till musiken åtminstone. På den grafiska fronten briljerar överlag Hogwarts (i alla fall utifrån PC-versionen) och att längre fram få tillgång till sin flygande kvast eller rentav en Hippogriff gör färdandet till en fantastisk upplevelse. Öppna vida områden, skogsbeklädda dalar, snåriga och råa bergstoppar är bara några av de miljöer som kan utforskas.

En liten jämförelse kan här göras med Elden Ring, i det att själva utforskandet fångar fantasin i världsbygget som är framför dig – och ger dig hela tiden det där härliga drivet i att se vad som gömmer sig runt nästa kulle. Det finns alltid något nytt att hitta och allt känns väldigt genomtänkt samt välgjort utifrån ett designperspektiv. Spelets jämförelser tar dock slut där mot Elden Ring, men att tänka ”Jag ska nog testa att kolla i den grottan jag lyckades spränga upp!” är oemotståndlig, och för dig av spåret av ditt huvuduppdrag många gånger – men på ett väldigt naturligt sätt. Och framförallt oftast på ett relativt hastigt sätt. De flesta sidouppdrag eller små ’events’ på kartan är gjorda tämligen snabbt, så du är åter på spåret mot huvuduppdraget inom en ganska snar tid därefter. Det håller alltså takten i gott tempo trots ’open-world’-upplägget. Imponerande måste jag säga!

Ett grundmaterial, som känns svartvitt, är nu i regnbågens färger…

Utöver de skolelever du interagerar med – märks det att utvecklarna verkligen siktat på att inkludera alla i detta spel. Inte på ett sätt som känns ’on-the-nose’, utan snarare på ett manér som känns naturligt. Hogwarts och världen däromkring, består av mängder av etniciteter, där ingen någonsin känns inrutad till att vara på ett visst sätt. Inte ens Goblins är alla onda, utan har många fina individer du lär känna på resans gång. Det reflekterar därför i mitt tycke alla läsare som någon gång läst och älskat ’Harry Potter’ – det vill säga en härligt mångfacetterad skara fans, precis som verkligheten i övrigt är varierad. Lägg till det faktum att merparten av karaktärer dessutom känns välskrivna gör att jag känner att de flesta kommer tycka att representationen i spelet är riktigt god. Det är inte mycket som lämnats åt slumpen!

Dåså, världens bästa spel eller?

Nåja, nu har superlativen flödat sannerligen, men även Hogwarts Legacy har sina fläckar. Det främsta går tillbaka till hur du når trollformlerna under strider. De fyra uppsättningar av trollformler du kan nå (när du låst upp alla d.v.s.) kräver att du trycker åt specifika håll på styrkorset parat med en av handkontrollens ’trigger’-knappar. Det i sig är inte så farligt, men då det är fler formler än det är uppsättningar gör att du först behöver välja vad du ska ha innan en strid. Något du inte alltid hinner göra. Att sedan i strid faktiskt smidigt flippa mellan de olika gör det lite omständligt, då du lätt tappar bort dig. Lägg därtill det faktum att andra trollkarlar eller allehanda oknytt kan attackera dig medan du flippar mellan dessa trollformler och det blir lite väl hektiskt. Det är inte på något sätt ohållbart, men jag hade gärna sett att de åtminstone saktat ner tiden när du byter mellan dessa uppsättningar av formler. Tack och lov är just den myriad av trollformler och attacksätt så varierade att striderna alltid höjer sig, och blir genuint underhållande. Så att det knusslar lite med att flippa mellan trollformler blir därför en liten petitess…

Spelets systemkrav är dessutom inget att leka med – utan till och med på min monsterdator, finns det områden som tankar processorn (Hogsmeade framförallt). Detta är givetvis något som med all säkerhet kan åtgärdas mer från utvecklarnas sida, men är något som jag känner bör optimeras upp. I mitt fall var det mer eller mindre en tämligen finfin upplevelse rent tekniskt, men att spelet ändå har att detta beteende sker då och då, innebär att spelet är oväntat tungt och saknar en viss ’polish’.

Men där tar egentligen mitt gnällande slut. Visst finns det aspekter av huvudberättelsen som är lite förutsägbar på sina ställen – men att uppvisa en värld så snäll och inbjudande som denna gör mig bara så glad. Oavsett elevhem hos de elever du umgås med, finns det hjärta och skäl, och detta parat med den eklektiska världen som så fint satts samman här, gör detta till ett av årets bästa spel hittills. Portkey Games är de som ska berömmas över hur väl de lyckas skapa något som känns väldigt eget – i en värld som på sätt och vis funnits innan. Karaktärerna, utseendet och det härliga upptäckandet av vad som gömmer sig härnäst är deras förtjänst, och är varför det får ett så högt slutbetyg i slutänden.